När det känns som att jag slutat vara en människa

Jag är inte längre någons människa. Det känns som jag inte ens är ett objekt. För någon. Det krävs energi och tanke för att hålla den känslan borta. Energi som jag inte har. Söndagar och fredagar är jobbiga. Då längtar jag tillbaka till vattnet. Då är jag trött på det fria fallet.

Varför måste det göra så ont att bli ratad, bortvald och omänskligförklarad? Att suddas ut.

När en följer

Den som inte låter hunden leda. Som inte finner sig i att hunden ibland faktiskt måste få ligga och tugga på en pinne en stund på promenaden. Den kommer kanske missa att en dag stå och vänta på den här hunden, titta uppåt och se…

.

.

.

.

.

.

.

.

.

något som detta.

Framtiden är oklar

Vid skrivbordet just nu? Förbereder anbud på två upphandlingar. Lämnar in ansökningar för att försöka göra det möjligt att fördjupa något. Det kan hända att de kommande åren får ett ganska kunskapsintensivt fokus. Vilket känns skönt. Men, just nu är fortfarande mycket oklart.

Som livet självt alltså. Hela tiden.

Spoon River, kyrkogården och livet

Läser Spoon River-antologin av Edgar Lee Masters. Där talar de döda från den djupa tiden. Påhittade små dikter från en lika påhittad plats. Men ändå väldigt levande. 1915 publicerades den. Idag är den lika tidlös som en kyrkogård. Mötet med de som gått före oss kan vara väldigt givande för den som stannar upp. För mig som stannat upp rejält är det väldigt levande. Att förstå att jag inte är ensam utan hör samman med människor i ett mycket längre perspektiv än jag förstått under alla år jag var fullt upptagen med mig själv och alla kortsiktiga mål, visioner och relationer.

Den som förklarar livet krig kan inte inte vinna. Inte heller den som försöker fly från livet. Det har blivit så uppenbart. Skönt.

Peak Life 2021

Lördagkväll i mellanstor mellansvensk stad. Jag tar en kvällspromenad genom stadens kärna. Allt har stängt enligt pandemins regler. När jag kommer fram till hotellet jag bor på står en ung man som redan ser gammal ut och kissar på hotellets entré. Hans kompisar står bredvid. Dörrarna till deras sänkta Volvo V70 med EPA-triangel bak är öppna. Motorn går på tomgång. Musiken är högt uppskruvad.

När han kissat klart går jag in på hotellet.

Hon och jag

Hon är med mig. Sedan åtta år. Hit och dit. Jag drar med mig henne in. Hon måste följa med mig ut. Två ängsliga typer. Nu tycker jag att det snart får räcka.  Nu fastar hon med mig i ett litet rum. Ibland blir det tråkigt. Men hon är med mig. Har inget val. Och jag gör vad jag kan för att ge henne samma lojalitet tillbaka. Vilda. En hund. En levande varelse med både känslor och tankar och högskänsliga sinnen. Hon förtjänar det bästa. Fick mig. Den djupare meningen i detta är oklar.

Bäst musik just nu

Det här Soen. Som gjort ett fantastiskt album. Det här är Deciever. En fantastisk låt.

In the waters of sin
I will drown my awareness of you
You have always been there
Covering the sun
Aching in my chest
You’re my shadow within
And I’ll give what I harvest to you
In the river of shame
Certain we immerse
Preying on the blessed

Skrattar

Träffar en god vän. För första gången på länge. Skrattar. För första gången på mycket länge. Från hela vägen inifrån. Skönt. Tacksam.