Har noterat att ganska många som ramlar in i min blogg gör efter att ha gogglat på ”E-max 110s”. Därför känner jag att det är dags att komma med några erfarenheter och omdömen.
Elmoped som ersättare till bil
Mitt mål när jag köpte min första E-max var att ersätta de flesta dagliga resor som jag gjorde med bil. Detta har gått ganska bra. Nu när jag jobbar nära mitt hem är det i stort sett bara väder och vind som kan göra mopperesor omöjliga. Och då handlar det om snö och halka. Vilket vi ju trots allt är utsatta för helt eller delvis under minst fyra månader varje år i Södra Stockholm. Jag kör inte om det är risk för halka.
När väglaget är ok ersätter moppen bilen nästan alltid. Resor till och från jobbet, mellan möten under arbetstid, skjutsa stora barnet till och från träningar/matcher, hämta/lämna lilla barnet på dagis, inköpsresor till mataffären… allt går lika bra på moppen. Så länge avstånden inte är längre än fem mil. Då blir det skakigt med räckvidden.
Räckvidden ok
Eftersom jag är ganska stor och terrängen jag åker i på hemmaplan är tämligen kuperad försöker jag hålla mig under fem mil. Har kört från Huddinge in till centrala Stockholm och tillbaka ett par gånger utan problem. Så räckvidden håller vad den lovar för mig.
Kvalitet
Well, jag har ju fått byta ut min moppe eftersom det första exemplaret efter några månader laddade ur batterierna på nolltid. Den nya har jag bara kört några veckor, men den känns helt ok. Alla detaljer sitter där de ska och inget skakar och vibrerar i onödan. Hittills ser allt bra ut.
Försäkringsfrågan
Försäkringsbolagen är dumma i huvudet. Inte minst när det gäller mopeder. Här finns inget utrymme för individuell prissättning. Spelar ingen roll om du är en snart fyrtioårig gubbe som vill åka miljövänligt. Därför är det dyrare att försäkra moppen än bilen. Jag hade ett försäkringsbolag (Sveland) som hade en sjysst premie första året, för att nu andra året i stort sett dubbla den.
Själv kör jag bara med trafikförsäkring nu. Eftersom jag har bra uppställningsplatser både på jobbet och hemma där moppen är tryggt inlåst.
Övergripande
Bytet från bil till E-max 110s har bara varit bra. Det är en helt annan känsla att åka ljudlöst i trafiken och njuta (när vädret är bra). Det går fort att ta sig igenom eventuella köer och känns förbaskat bra för såväl ekonomisk som ekologisk hållbarhet. Jag kan störa mig på sura bilister som tycker jag är en bromskloss på en del vägar, men samtidigt är det bara så det är. E-max 110s är ett fordon som är byggt för att transportera mig smart och enkelt. Inte snabbt och osmart. Den går inte jättefort. Accelerar inte som en raket. Men varför skulle den det?
Allt fler frågar
En kul liten detalj är att människor hela tiden vänder sig om när jag susar förbi. Och allt oftare kommer någon nyfiken person fram och frågar ut mig om moppen när jag parkerar. Jag får en känsla av att allt fler börjar fundera på smartare sätt att transportera sig i vardagen. Elmoppen är ett sådant. Som jag rekommenderar.
Törstiga svenskar
Allt om motor rapporterar idag att Sverige har EU:s mest bränsletörstiga bilpark. Knappast förvånande i ett land där den som kör en småbil är fattig/skum och vi är uppväxta med att Volvo och SAAB är normen. Dessutom noterar jag med viss fasa att de framgångsrikaste hantverkarna där jag bor helst kör runt i stora amerikanska pickuper med V8.
Svenskar och bilen. Som amerikaner och skjutvapen.
Själv kör jag en alldeles för stor Ford Focus (Flexifuel) men vill byta ned mig till en smart minibil, typ Toyota IQ. För vår familj skulle en sån liten bil tillsammans med elmoppen räcka för 90 procent av vårt behov.
Det naturliga steget
Idag var jag på en hållbarhetsutbildning (kul ord). Det var min arbetsgivare som tagit hit en representant för Det naturliga steget. Jag gillar den stiftelsen, men köper kanske inte alla dess resonemang. Utbildningen hölls på Huset i Huddinge i en ganska inspirerande miljö som ångade av inspiration. En bra grej.
Moppesäsongen börjar
Nu är nya moppen avplastad och uppladdad. Idag körde jag först Hanna till innebandyn och sen åkte Ella och jag till min mamma och fikade. Även den nya moppen är en E-max 110s. Lite bättre byggd än förra årets modell. Känns också mer snål med energiförbrukningen. Lite segare på gasen av den anledningen. Nu ikväll har jag skruvat på packboxen och säsongen kan därmed börja.
Affärstips
Om jag vore äckligt rik skulle jag göra följande:
1. Köpa ett bolag som utvecklar moderna och kraftiga batterier.
2. Köpa SAAB (bolaget).
3. Köpa Think (bolaget).
4. Producera Thinks bilar i SAABs anläggningar.
Sen skulle jag utveckla en affärsmodell och ett erbjudande där jag säljer tjänsten att ha en elbil. För en fast summa pengar varje månad får min kund tillgång till en smart elbil som garanterat fungerar. I avgiften ingår tillgång till fordonet, batterier, försäkring och service. Det enda kunden får betala utöver detta är kostnaden för elen som laddar bilen och eventuella skatter (fordonsskatt). Kunden skulle ingå avtal för 24 månader eller mer, och vid varje avtals utgång få ett erbjudande om förlängning eller byte av fordon.
Nu är jag inte äckligt rik. Men om du som läser det här skulle vara det får du gärna sno idén. Eller skicka den vidare till Vattenfall.
En förvirrad bransch festar som vanligt
Just nu pågår motormässan i Geneve. Där brukar branschen festa på och visa glänsande motormonster med välsvarvade kvinnliga modeller på. Dreglande hanar går runt och blir lystet sugna och skriver därefter. Månne kan man tänka att det borde vara annorlunda i år, när bilbranschen sjunker som en sten på grund av att tillverkarna inte klarar av att erbjuda det kunderna efterfrågar.
Jag har följt svenska mediers rapportering från mässan under dagen. Visst, här och var försöker någon få till miljövinklingar om lägre förbrukningar etc, men i stort sett är hela rapporteringen en orgie i vansinne. Inte särskilt mycket har ändrats. Det är lika dumt som någonsin tidigare. Bäst gestaltas det i Aftonbladet bildspel från mässan, där bensinslukande sport- och lyxbilar viks ut som läckerbitar redo att erövras.
Inte en eftertanke så långt ögat når. Ingen verklighetsförankring någonstans. Hur kan det vara så svårt att förstå? Om jag vore majoritetsägare i något företag som tillverkar bilar skulle jag snabbt som ögat se till att vi slutade tramsa runt. Jag skulle se till att vi tog förlusten, bet i det sura äpplet och slutade tillverka den skit vi försöker lura på folk och istället lade ALL energi på att få fram en hållbar bil. Som kunderna vill ha och är beredda att betala för. Nu.
Visst finns det goda idéer på mässan, men som vanligt endast som konceptbilar.
Att gå till fots
OK, vi har nu bara en bil. Väglaget omöjliggör moppe-åkande. Så idag gick jag till jobbet. På vägen hem hämtar jag Ella och hennes bästis och tar med dem till fots den sista kilometern hem. En fantastisk promenad. Dessa två fyraåringar hinner fråga mig saker och berätta sanningar på ett sätt som gör den här promenaden hem till den mest intressanta stund jag haft på mycket länge.
Härligt.
Ryan Air luktar kiss
Ryan Air har en tydlig affärsidé. De vill transportera så många människor som möjligt så billigt som möjligt. Med den strategin ska de konkurrera ut andra flygbolag. Sen misstänker jag att de tänker höja priserna. Men än så länge, gör bolaget allt det kan för att pressa priserna på flyg. I detta arbete ingår bland annat att lura städer utanför storstäderna att upplåta sina flygplatser till Ryan Air för en kostnad som är i princip gratis. Sen ingår konceptet att klämma ur kunderna på pengar för allt annat. Incheckningen är på väg bort eftersom det kostar att ha anställda på flygplatserna. Mat har flygbolaget aldrig serverat och service är liksom inte deras grej. Det köper kunderna. Allt för att spara hundralappar.
Men, nu tar Michael O’Leary ett nytt steg. I framtiden lär det kosta pengar att gå på toaletten under en flygning med Ryan Air. Det luktar kiss lång väg säger jag som menar att den som samlar människor på en begränsad yta men inte är beredd att upplåta toalett samlar minus på sitt karmakonto. Och kommer spendera livet efter detta i ett helvete där de kommer vara jäkligt kissnödiga, men inte har råd att gå på toa.
För övrigt anser jag att flygbranschen måste landa för gott. Om du har en bil vet du vad det kostar att tanka. Kan du då förstå hur det kommer sig att flygbolagen kan skicka oss kors och tvärs över världen för pengar som rimligen inte ens täcker bränslekostnaderna? Jo, en bidragande orsak är att flygbränsle är skattebefriat. Detta enligt ett gammalt unket avtal från 1944, Chicagoavtalet.
Ryan Air, och de andra flygbolagen, kan alltså fortsätta köra som om Peak Oil eller klimatförändring inte var begrepp någon hört. Och snart vill de att du ska betala för att få gå och kissa. Ähum…
Nya utmaningar
Nu är familjen Welander en enbilsfamilj igen. Den röda lilla Toyota Aygon har flyttat hem igen. Den bodde hos oss i två år och imponerade med sin spartanska stil och snåla bränsleförbrukning (cirka 0,5 liter/bil i stadstrafik har den dragit). Nu ska vi klara oss med Forden och elmoppen är det tänkt. Snön får ta och smälta så ska det nog ordna sig.
Men, ändå känns det lite som ett felval. Vi borde löpa småbilslinan fullt ut. Jag provkörde Toyotas nya minibil IQ och den kändes oerhört smart. Samma motor som i Aygon, dvs en trecylindrig minimotor, men i en bil som trots att den är mindre än en Smart kändes lika rymlig som vår Ford inuti. Åtminstone i förarsätet. En bil som alla som kör i stan borde ha. Liten, lättkört, bränslesnål och bekväm, vilket jag inte kan påstå att Aygon var. Kommer IQ i en hybrid eller renodlad elvariant är den en vinnare. Redan nu skulle den vara ett bättre alternativ för oss än Forden, eftersom den drar mindre bränsle och kostar mindre i drift. Dessutom är det ganska onödigt att vi åker runt i en stor kombi, när de flesta av våra resor inte transporterar fler än en eller två av oss.
Efter att ha passat på att provköra Prius en gång till och resonera lite med en bilsäljare om månadsekonomi och koldioxidutsläpp styrde Hanna och jag fötterna mot busshållplatsen och tog bussen hem. Jag gillar inte att åka buss. Att sitta i nedslitna dieselmonster ihopträngd med massa människor jag inte känner samtidigt som en stressad busschaufför kör ryckigt är inte min grej. Bussen kommer aldrig kunna ersätta bilen för mig. Hellre går jag, vilket väl vore bra för hälsan och troligtvis är det jag kommer få göra till vägarna är snöfria.
Well, hopp om livet är det. Solen värmer allt mer och det dropprinner överallt ute samtidigt som fågelkvittret blir allt tydligare. Synd bara att vi hittat en befarad takläcka och ser ännu mer pengar fladdra iväg borta vid horisonten. Men, det är inget att gnälla över. Jag har valt att bo i villa.
Feltänk hos motorjournalisterna
Läser Jaques Wallners skeptiska text om Hondas nya hybrid Insight på alltommotor.se. Konstaterar att det finns ett antal ganska grava tankefel i Wallners resonemang. Fel som han delar med i stort sett alla sina motorälskande kollegor.
Bränsleförbrukning
Den som provar en hybridbil brukar nästan aldrig komma ned i den förbrukning som tillverkaren anger. Då hävdar journalisterna att tillverkarna ljuger. Well, det handlar helt och hållet om att den körstil de flesta av oss lärt oss inte är modern. Inte hållbar. Dessutom handlar det om att större delen av den globala bilparken rullar i städer där medelhastigheten inte går över 60 km/timme. Där är hybriderna som bäst när det gäller att få ned bensinförbrukningen.
Sluta köra ryckigt
Det handlar helt enkelt om att köra på det sätt Wallner gör i sin text, och inte låta sig stressas av att omgivande trafik surnar till. Vår manliga lek med bilar, rallyacceleration och tvära inbromsningar leder till för höga utsläpp och planetens död, ok? Våga vara väglus.
Inte kul att köra hybrider
En annan vanligt förekommande grej med hybrider är att de dödar rolighetsfaktorn med att köra bil. De är profillösa transportmaskiner utan körglädje. Well, så är det nog. Men, vad är viktigast, att sluta slösa på energi och förgasa atmosfären eller att ha kul?
Jag vill mena att de som provar och dissar hybriderna är en rest av en döende art. Människorna som tycker att full gas och rallykänsla är en mänsklig rättighet. Att bilen är en nöjesmaskin och att nöjet den ger är värt priset – att leken är viktigare än en värld som går att leva i. Så länge som vi låter oss luras och tycker de har rätt kommer vi välja en törstig fet V70 framför Insight eller Prius. Och fortsätta köra på ett ohållbart sätt.
Det är knasigt.