Igår träffade jag Mona. Hon och hennes medarbetare kommer hjälpa mig med min ekonomi och redovisning. Det känns bra, nu är det nämligen att bilda aktiebolag. Ikväll kommer jag och familjen som kallar mig sin äta julbord ute på fina Katrinelund tillsammans med min vän och slottspartner Kal Ström och familjen som kallar honom sin. Sen är det dags att stänga ned och fira jul. Skönt.
Jag är tacksam och nöjd med mitt år. Det första där jag arbetat åt mig själv på heltid. Jag har haft förmånen att arbeta åt och med härliga kvinnor och män i projekt som lärt mig mycket. Tror också att jag bidragit till andras kunskap. Jag delar min tid mellan Örebro, Huddinge och andra platser och kommer att fortsätta med det även nästa år.
Men först några dagar av förväntan, glädje, familj, vänner och lite lugn. Skönt. God jul. Tack för ett fint år.
En julkonsert med Rytmus
Jag har varit på julkonsert på Kulturhuset i Örebro. Det var Rytmus som arrangerade och deras elever hade tillsammans med sina fantastiska lärare satt ihop en nästan tre timmar lång show som fick mig att rysa mest hela tiden. Rösterna, musikaliteten, talangen. Live på scen är de här 16-17-åringarna helt makalösa. Många känns redan färdiga i sitt uttryck.
Ibland sjunger de så vackert att det gör ont att lyssna. Och mest av allt är jag så stolt och tacksam över att mitt stora barn är en av dem. Att hon går på den här fantastiska skolan med de här fina lärarna och stimuleras i sin kreativitet.
Det är nästan så att jag måste nypa mig i armen. Tack mångfalden. Tack Rytmus. Tack Anna, Blomman, Daniel, Monica, Jonas, Philip, Simon och alla andra.
Ni gör något väldigt fint.
Lyssna är nyckelordet
Det här med Instagram. Företaget som gör de där härliga kvadratiska fulbilderna som du och jag delar omedelbart med de vi vill. De postade nya användarvillkor. Och förlorade ganska många användare. Nu förklarar de hur de tänkte i ett blogginlägg med rubriken Thank you, and we´re listening.
Det är bra att de lyssnar eftersom det hjälper dem att förenkla och förtydliga sitt budskap. Något de borde tänkt på från början, men bättre sent än aldrig. Några som också borde lyssnat är de som i ilska och frustration raderade sina Instagram-konton. Lite i onödan.
I sin enkelhet är den här lilla episoden ett bra exempel på vad jag jobbar med. Att lyssnandet är grundläggande i all kommunikation. Jag kommer nog fortsätta använda Instagram, även om den nya Flickr-appen är bättre på många sätt.
Mina bilder på Instagram finns här och här.
Det här med morgonrutiner
De säger att frukosten är dagens viktigaste måltid. Jag tänker att morgonen sätter nivån på resten av dagen. Kanske är det därför mina vardagar alltid är fyllda av stress, ångest och fåfäng jakt på något omöjligt? Sitter igen halvvägs igenom en sådan där morgon som gör att jag vill gå och lägga mig igen och vakna i Happyland.
Tjatigt? Kanske, men jag försöker påminna mig själv om att göra om de här starterna som präglar fem dagar varje vecka. De tar död på något.
Ett år och en julhälsning
Vilket år. Mitt första hela kalenderår som egen företagare på heltid går mot sitt slut. Det har varit innehållsrikt, minst sagt. Nya och gamla relationer har lett mig till uppdrag och kunskap som gjort mitt arbete och liv mer innehållsrikt.
Det känns mycket fint att få arbeta med att hjälpa människor att utveckla bra saker. Att få människor att lyssna, mötas och samtala. Jag bidrar i olika utvecklingsprocesser med mitt kunnande kring kommunikation, diskussion och PR. Fortsatt med utvecklingsprojekt och platser i fokus. Delar min tid mellan två platser som växer tack vare att de erbjuder goda möjligheter för oss som lever och verkar på dem. Örebro och Huddinge. Här finns kloka människor, spännande företag och hårt arbetande politiker och tjänstemän. Tillsammans skapar de bra saker.
Och jag är så tacksam för att jag får vara med. Med mina råd, tankar och idéer. Ibland med texter, bilder och budskap. Jag tror mina uppdragsgivare är tacksamma för mitt arbete också.
Ett nytt år börjar snart. Då kommer det hända fler bra saker. Nya saker.
God Jul så länge. Och Gott Nytt år.
Tröttma, yrsel och ångest
Ungefär så här kändes det nu ikväll.
I min diktatur är gränsen öppen
I min diktatur finns ingen gräns. Åtminstone inte en nationsgräns som stänger ute (eller inne) människor. Jag anser nämligen inte att vi har någon moralisk, etisk eller juridisk rätt att dela upp mänskligheten i de som bor innanför eller utanför en sådan teoretisk gränsdragning. Nationalstatens gränser bygger på tramsiga gamla föreställningar om hur världen ser ut som vi okritiskt ärver genom generationerna. Föreställningar som bygger på att naturresurser tillhör någon och att pengarna som uppstår genom att vi förstör eller drar nytta av de där naturresurserna tillhör oss som plundrar just det är området. Det är en ekonomisk uppgörelse mellan minoriteter som vi lärt oss vara normal. Som vi dessutom låtit ge några människor rätt att beskriva oss. Som att svenskar är på ett visst sätt. Eller somalier. Som om nationaliteten påverkar våra sätt att vara.
Det är korkat.
När jag blir diktator kommer jag öppna gränsen. Jag är ganska så övertygad om att det inte kommer göra någon som helst skillnad. Det är ju nämligen så att landet jag lever i ligger så långt norrut på jordklotet att de allra flesta av jordens sju miljarder invånare aldrig skulle komma på tanken att flytta hit. Människor gillar nämligen inte kyla, tjäle och mörker i allmänhet. Ändå är oerhört många människor i det här landet helt övertygade om att alla vill komma hit och ta allt vi har.
De som kan tänka sig att komma är välkomna till min diktatur. Alla kvinnor, män och barn som kan hjälpa oss att bära de gemensamma bördor vi har att bära är välkomna. Ju fler, desto lättare och roligare för oss alla. Jag har inspirerats mycket av kvinnorna och männen som är med i det livsviktiga nätverket Ingen människa är illegal. De bygger sin aktivism på en plattform som inleds så här:
Jorden tillhör alla. Alla människor har rätt att röra sig fritt och bosätta sig var som helst i världen. Enligt principen “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” har vi rätt att med omsorg och respekt ta del av jordens och samhällets resurser på lika villkor.
Kommer det inte skita sig ekonomiskt då? Nej. Eftersom vi blir fler som delar på bördorna kommer det kosta mindre. Jag tror nämligen alla kan bidra på sitt sätt. Det handlar inte på pengar utan sakerna vi är beredda att hjälpa varandra med. Just nu är landet Sverige jättedyrt att underhålla och administrera eftersom vi är väldigt få människor utspridda på en väldigt stor yta. På samma sätt blir våra liv svårare att leva. Det finns två sätt att göra allt detta lättare. Det ena är att lämna vissa områden så att landet blir mindre. Det andra är att försöka få befolkningen att växa. Eftersom världens befolkning växer tänker jag att en öppen gräns gör det lättare för oss att bli fler. Vilket bara kan vara bra.
Välkommen säger jag till alla människor.
Välkommen.
Det här med förändring
Oj vad många som kämpar (åtmistone i gruppmentalitet) mot förändring just nu. Först pepparkaksgate och nu det faktum att Disney väljer att ta bort två gamla nidbilder ur tomtens leksaksparad. Det rasas, hatas och upprörs. Själv har jag tänkt, resonerat och försökt förstå för att kunna argumentera kring det som är bra med att världen förändras.
Nu ger jag upp på det. Det är nämligen så att världen kommer förändras. Trots alla rädda, fientliga och korkade handlingar som vi gör för att det nya kan kännas jobbigt. Den förändringen behöver inte försvaras av mig. Jobbigare bör detta vara för dig som kämpar mot förändringen. Som vill att allt ska vara som förr. Som kämpar för rätten att trycka ned andra. Som tycker det var bättre när världen inte var så rättvis, demokratisk och mångfärgad. Du som tycker att det är jobbigt att inte längre få slå barn och kvinnor, kalla kakor för negerbollar, tvingas inse att kvinnor har rösträtt och att det finns människor som tror på någon annan gud (eller till och med på någon gud) etcetera. Du har nämligen inte en chans. Du kommer leva resten av ditt liv i en fåfäng och hatfylld kamp mot något som inte går att stoppa.
Det kallas förändring, utveckling. Allt kommer att bli bättre. Mer av allt och detta för allt fler. Och det lär bli lite roligare om du är med istället för mot. Inte för att det spelar någon som helst roll i det stora hela. Utvecklingen går nämligen inte att stoppa.
En sammanfattning
Dags att sammanfatta den här veckan: Jag är en politiskt korrekt konspirationsteoretiker. Det är Skolverkets fel. Och dom andras.
Bilar gör staden levande
Jag lever i en fin och modern stad med stolta traditioner och anor. Om två år firar vi stadens 750-årsjubileum. Många sköna människor bor här och gör bra saker. Staden växer just nu snabbast i Sverige bland städerna som inte heter Stockholm, Göteborg eller Malmö. Ett toppenställe, Örebro. Men, det finns en sak som stör mig. Det handlar om en gata som heter Storgatan. Den har varit stängd för biltrafik i jättemånga år. Men, nu har den öppnats igen. Först på försök och snart permanent. Varför? Jo, för att beslutsfattarna tycker staden blir mer levande då.
Jag upprepar. Mer levande. Med fler bilar.
Det är år 2012. I just den här frågan har min stad fastnat i 1962. Ohållbart och knasigt tänkt. Ett resultat av att också min stad är utglesad och de människor som vill komma in till stadens centrala delar och njuta av vattnet, Slottet, torgen och parkerna som är själva arenan för vimlet och pulsen tar bilen från sina villaområden. Det gör att de tycker staden blir mer levande om vi öppnar upp för fler bilar.
För mig som lever här mitt i staden, som har min bostad och mitt kontor på den här platsen, känns det som ett hån. Vi bor redan mellan 40 000 och 50 000 människor i stadens kärna. Men, det är bilar som behövs för att göra staden mer levande.
Hållbart?