Publicerat

Att förklara hur ett bra samhälle fungerar

Jag har ju jobbat med kommunikation i det offentligas tjänst i många år. Som tjänsteman eller som konsult. Vill jobba med saker som skapar så stor samhällsnytta som möjligt. Bidra till hållbar utveckling både för oss som enskilda individer och det vi delar i grupp. Jag har försökt berätta varför ett otal gånger. Har efterlyst starka stories och budskap kring varför det faktiskt är klokt att dela på bördor istället för att klara sig själv. Varför tillit och gemenskap är viktigare än konkurrens och missunsamhet.
Häromdagen hörde jag Erika Hedenström tala i P1:s Tankar för dagen. Plötsligt hörde jag den där berättelsen jag längtat efter på något sätt. Beskrivningen av det samhälle jag jobbar för. På några minuter lyckas Erika Hedenström förklara sammanhanget. Det där som nästan ingen folkvald lyckas med.
Berättelsen inleds med en kort beskrivning av hur Erika Hedenström sitter på ett stillastående pendeltåg. Stilla eftersom Polisen letar efter en förtvivlad människa som hotat ta livet av sig längs spåret och därför beordrat att tågen ska stå still. Just de här tankarna för dagen kretsar kring det där med existentiell ångest och samhällets gemensamma styrka. De avslutande meningarna borde nästan huggas in i sten och sättas upp i en portal någonstans. Jag kommer bära dem på insidan av mina ögonlock länge.

”Det gäller att komma ihäg hur allt annat självklart det är med ett samhälle som säger: Medborgare, detta ska du veta. Om du gått bort dig i förtvivlans mörka skog så är vi ute och letar. Vi har filt och termos med. Och när vi hittar dig, då ska vi säga: Det kommer att bli bättre ska du se och nu ska vi se till att du får hjälp. Du behöver inte klara upp detta ensam.
Och om vi inte hittat dig än… Tills du är funnen avgår inga tåg.”

Jag har lyssnat på det där talet flera gånger. I tider av mörker, kyla, fascism och misstänksamhet betyder de enormt mycket för mig. De förklarar nämligen på sitt sätt varför också jag gör det jag gör. Med Erika Hedenströms ord fick jag lite ny energi.
Lyssna du också. Kanske kan det ge dig något också.

 

Publicerat

Istället för hat: Vad gillar du?

Jag tänker på hat. Den här veckan har vi pratat en hel del om det. Näthat säger många, kvinnohat säger andra. Hat tänker jag. Det känns som att den mesta tiden i min del av världen just nu ägnas åt det där hatet. Misstron mellan människor växer. Grupper av människor kastar fördomar på varandra, politiska partier och idéer som helt bygger på negativ argumentation växer sig allt starkare. Kanske är det dags att vi sätter oss ned en stund och pratar om hat.
Vad är det som gör att så många människor (främst män, men också några kvinnor) tycker att vägen framåt ska byggas på ogillande och hat? I en tid när landet vi lever i sakta men säkert krymper i de allra flesta ändar. När jobben försvinner, det offentliga underhållet blir sämre och möjligheterna tycks blir färre – är det inte då vi borde prata med varandra om det som vi kan bygga framtiden på istället för att låsa in oss bakom murar, tjocka dörrar och lås och skruva tillbaka tiden hundra år?
Svaret är självklart att ”JO, det borde vi!”. Så låt oss börja. I min värld är det egentligen inte så svårt. Välj bara agenda lite klokare. Så här tänker jag:

  1. Dela med dig av det du gillar. Prata med dina nära, kära, medmänniskor och kollegor om sånt du tycker att de borde upptäcka.
  2. Lyssna på de andras berättelser om vad de gillar. Du kommer upptäcka nya låtar, böcker, filmer, smaker, utbildningar, jobbmöjligheter och annat fint.
  3. Bjud in flera människor i din upplevelse. Be andra om hjälp. Var generös och lita på andra människor. Nästan alla du möter vill något gott. Om du gör det kommer människor bjuda in dig på samma sätt, tillit är nämligen väldigt smittbart.
  4. Ge ALLA människor samma grundläggande rättighet som du har, nämligen att bli betraktad som en unik individ med rätt att leva ett liv i trygghet, värdighet och kärlek med dina känslor, tankar och kunskaper. Om du låter människor vara unika och stå för sina egna för- och nackdelar kommer människor bemöta dig på samma sätt.
  5. Lär känna dina fördomar och lev med dem. När du erkänner att du är fördomsfull blir det lättare att inte vara det. Skaffa kunskap och erfarenhet istället för att spekulera och gissa. Prata när du vet, lyssna när du inte vet. Lär dig nya saker.

    6. Det där är fem punkter. Faktiskt ganska enkla att följa. Jag försöker leva så. Men, ibland kör jag i gnälldiket och tänker att det här är för naivt och flummigt. Knyter näven och slipsen och stretar på i kön till rulltrappan där borta. Då kör jag på de här fem punkterna istället:

  6. Dela inte med dig av dina möjligheter och glädjeämnen. Någon kommer stjäla dina idéer. Därför pratar jag med mina nära, kära, medmänniskor och kollegor om meningslösa klyschor eller saker jag ogillar. Jag blottar aldrig strupen.
  7. Lyssnar på andras ogillande. Vi sågar musik, filmer, böcker, smaker, idéer, utbildningar, jobb och annat på löpande band. Vi dissar andra människor. Mobbar. Förenar oss genom att sluta oss samman och peka finger åt andra.
  8. Jag låser mina dörrar. Bevakar mina intressen och klarar mig själv eftersom omvärlden ändå bara består av idioter. Ber aldrig om hjälp eftersom jag ändå bara blir besviken. Jag utnyttjar andra eftersom de annars kommer utnyttja mig.
  9. Jag betraktar människorna i min omvärld som grupper/klungor/samlingar av galningar, kvinnor, homos, invandrare, kristna, idrottare, samlare, jägare, dårar, banditer, blonda, västeråsare och andra diffusa begrepp som är lätta att ogilla och hata. Jag objektifierar människorna i omvärlden.
  10. Jag jobbar helt och fullt utifrån mina fördomar utan att erkänna dem. Spekulerar, gissar och pratar OM andra människor istället för MED. Sprider mina sanningar omkring mig utan att veta något.

Efter de kalla och hårda åren på högstadiet var jag djupt förankrad i punkterna 6-10, men från tonåren och framåt har mitt liv hela tiden blivit lite mer närvarande i punkterna 1-5. För varje år som jag blir äldre desto lättare blir det för mig att känna mig trygg i att jag gillar människor. Jag har aldrig råkat illa ut på riktigt, men fått hur många goda relationer och upplevelser som helst. Jag tror det handlar om att jag tar ansvar för mitt eget agerande och mina känslor hela tiden. De enda dåliga erfarenheter jag har av hot och hat är att jag i olika perioder i livet fått lite sånt beroende på att jag just gillat för mycket. I mitt fall musik och människor. Det har provocerat några få människor så mycket att de talat om det för mig på olika otrevliga sätt.
Men, då vill jag ju prata med dem ännu mer.
Jag tror att det är det här som är framtiden. I grunden handlar om det om vilken självkänsla och självkännedom jag har, och som jag kräver av andra (alternativt låter andra människor få utrymme att upptäcka). Vad för jag vidare till mina barn – uppmanar jag dem att lära sig saker för att kunna leva de liv de förtjänar, eller uppmanar jag som att studera hårt för att de ska slippa leva ett liv på gatan?
Jag gillar. Försöker dela med mig och ta emot av det som andra delar med sig av. Jag litar på människor. Livet blir så vansinnigt mycket lättare, roligare och bättre då. Jag reclaimar den där nyfikenheten och handlingskraften som en gång i tiden lärde mig krypa, gå och äta. Det har fått mig att sluta hata.
Vi måste prata om hat för att kunna förstå och börja prata om viktigare saker. Men jag vill inte veta vad du hatar. Så berätta för mig vad du gillar istället, för då kommer pratet om hatet att lösa sig helt naturligt eftersom det ersätts av en diskussion som kommer ta dig och mig vidare, längre och framåt. Då kan vi bygga vårt samtal på rekommendationer istället för recensioner och reaktioner. Vem vet, kanske når vi så långt att vi kan börja bygga vår värld på en stark grund av vilja, istället för en bräcklig grund av ovilja?
Så, allvarligt talat, vad gillar du?

Publicerat

Nyheter som inte är nyheter, del 794

Stefan Fölster skriver en debattartikel i dagens DN. Artikels rubrik lyder ”Sociala problem vanligast i orter med få invandrare” och pekar ut ett problem som på inga sätt kan kallas nytt. Det handlar om att det glest befolkade Sverige har svårt att erbjuda medelklassidyll för alla, åtminstone när det gäller ekonomi, utbildning, hälsa och andra saker som skulle kunna sorteras in under det som kallas socialt hållbar utveckling.
Den allra största andelen av Sveriges kommuner har inte tillväxt. Sedan mer än trettio år tillbaka, typ. Stefan Fölster konstaterar att det inte är invandring som är problemet, eftersom områden med högre andel av invandring klarar sig bättre, trots att allt fler säger att det är invandrarnas fel att bruket stängde/att barnen hoppade av skolan/att män misshandlar/huspriserna fortsätter gå ned/hålen i asfalten blir allt djupare.
Läs Stefan Fölsters debattartikel. Fördjupa dig genom att läsa Kristina Mattssons bok om samma dilemma, ”Landet utanför – om Sverige bortom storstaden”. Om du tycker texterna är för långa och svåra – bläddra i någon av Jan Jörnmarks böcker eller titta på hans bilder på webben. Ett annat tips är utmärkta sajterna Det sanna Sverige och Dagens lokaltidningsbesvikelse.
Om du gör det kanske du liksom jag tänker att invandringen är problemet, men på ett annat sätt än de flesta tror. Den är nämligen alldeles för låg. Det är tyvärr alldeles för få människor som vill bo, leva och jobba i Sverige. Så därför saknar vi socialt hållbar utveckling i de flesta kommuner i kungariket. Om fler människor vill bo, jobba, leva, sova, äta, älska, spela fotboll, sola, bada, vårda, starta, tänka, plugga, prata och lyssna här – då skulle vi vara fler som delade på de gemensamma bördorna. Då skulle vi vara fler om tänkte och skapade nya idéer och möjligheter.
Men nu är det inte så, trots att vi lägger enorma summor årligen på det som kallas Sverigefrämjande. Istället växer en urstark främlingsfientlig och protektionistisk och världsfrånvänd ny hembygdsrörelse kallad Sverigedemokraterna fram och blir landets tredje största parti. Så de människor som eventuellt skulle kunna få ett bättre liv i Sverige (och samtidigt hjälpa oss som redan lever här att att också få det) och kanske kunde tänka sig att flytta hit – de är inte välkomna. Samtidigt som de där siffrorna Stefan Fölster pratar om blir ytterligare lite sämre.
En utveckling som pågått sedan 1970-talet. En nyhet som inte är någon nyhet.
 

Publicerat

Nyheter som inte är nyheter, del 793

Skärmavbild 2013-02-02 kl. 12.43.15
Att Tobias Billström, moderat migrationsminister, ser människor som en utgift är inget nytt. Att hans parti, Moderaterna, driver en av Europas tuffaste linjer när det gäller gränspolitik är inte heller något nytt. Att Moderaterna och Socialdemokraterna är ganska överens om detta i Riksdagen är inte heller något nytt. De har byggt en politik kring invandring där inget ska bjudas på i onödan. Där opinionen hela tiden ska hållas lagom skeptiskt inställd till invandringen. Jag vet inte riktigt varför. Tänker att det handlar om ekonomi och lite inavel. Effekten blir att människor som gillar öppna gränser och möten stämplas som nyliberaler, kommunister eller flummare.
Och att Sverigedemokraterna växer fram till att bli ett av landets största partier.
Positioneringen inför riksdagsvalet nästa år är igång. Många har pratat om att det kommer bli ett skolval. Att skolan kommer vara i centrum. Det tror inte jag. Jag är livrädd för att alla kommer vilja slåss om Sverigedemokraternas väljare, varför vi kommer få en valdebatt som handlar mycket som slutenhet, stängda gränser och krav. Mest inskränkt vinner. Jag minns delar av valrörelsen på nittiotalet när partierna slogs om Ny Demokratis väljare.
Så snälla alla som tror på människor. Som tycker om människor är tillgångar. Se till att jag får fel. I veckan var det 80 år sedan Hitler valdes till rikskansler i Tyskland. Cirkeln håller på att slutas igen. Människor som är rädda och hatiska blir allt fler i Europa och Sverige.
En nyhet som inte är någon nyhet.

Publicerat

För fet för ett par skidor


Holocaust on a Conveyor Belt – Assembly Line of… by Explore2
Det här sex minuterna här i klippet sammanfattar ganska mycket. Från mitt perspektiv väldigt tydligt när jag och Camilla åkte skidor idag. På längden. I spåret runt Ånnabodasjön. Det för första gången  i vuxen ålder för båda av oss. Vi hyrde skidor. Mina bar mig inte riktigt. Inget glid. För fet. Men ändå lovande. Sol, snö och skidspår kändes skönt. Vi åkte till XXL Sport för att köpa egna skidor. Så vi kan åka oftare. Den typ av skidor jag vill ha (vallningsfria, enkla instegsskidor) fanss inte i en längd som kan bära min vikt. Jag är för fet för att köpa skidor.
Camilla lyckades dock hitta ett par.
Jag har tänkt ett bra tag på det här med livsstilen. Tröttnat på konsumtionen, stressen och hetsen. Men inte riktigt lyckats vända runt mig själv. Det får väl vara dags nu, igen. Min hälsa och hela min upplevelse av att vara jag kräver det. Den här filmen kan vara en sammanfattning. Så nu ska jag hitta skidor som orkar bära mig och sluta äta den här industrimassakrerade maten som inte gör mitt liv bättre.
Det känns som att jag tänker göra den här förändringen med glädje.

Publicerat

Det här med hållbar utveckling


Någon gång i framtiden kommer någon fundera på hur människan dog ut. Ungefär som vi spekulerar om hur dinosaurierna försvann. Då tänker jag att den här lilla filmen från nyårsfirandet i Dubai kommer vara intressant att titta på. Om den finns kvar då.

Publicerat

Bilar gör staden levande

Jag lever i en fin och modern stad med stolta traditioner och anor. Om två år firar vi stadens 750-årsjubileum. Många sköna människor bor här och gör bra saker. Staden växer just nu snabbast i Sverige bland städerna som inte heter Stockholm, Göteborg eller Malmö. Ett toppenställe, Örebro. Men, det finns en sak som stör mig. Det handlar om en gata som heter Storgatan. Den har varit stängd för biltrafik i jättemånga år. Men, nu har den öppnats igen. Först på försök och snart permanent. Varför? Jo, för att beslutsfattarna tycker staden blir mer levande då.
Jag upprepar. Mer levande. Med fler bilar.
Det är år 2012. I just den här frågan har min stad fastnat i 1962. Ohållbart och knasigt tänkt. Ett resultat av att också min stad är utglesad och de människor som vill komma in till stadens centrala delar och njuta av vattnet, Slottet, torgen och parkerna som är själva arenan för vimlet och pulsen tar bilen från sina villaområden. Det gör att de tycker staden blir mer levande om vi öppnar upp för fler bilar.
För mig som lever här mitt i staden, som har min bostad och mitt kontor på den här platsen, känns det som ett hån. Vi bor redan mellan 40 000 och 50 000 människor i stadens kärna. Men, det är bilar som behövs för att göra staden mer levande.
Hållbart?

Publicerat

Gör bara saker du gillar


Det är en av de bästa och viktigaste sammanfattningar jag sett. Om världen bestod av människor som gjorde saker de vill göra istället för saker de tjänar pengar på, då skulle vi kanske leva i hållbar utveckling istället.
Det är så enkelt. Liv handlar om lust. Varför lär vi inte våra barn och unga det? Alla borde säga så här. Titta på den här korta filmen. Det finns inte ett enda hållbar argument för att alla lärare och föräldrar skulle säga samma sak till barn och ungdomar. Hela tiden.
Life ain’t no rehearsal.

Publicerat

Nyheter från mannens skapelse – industrins och ingenjörens samhälle – gör mig inspirerad

Morgonens nyhetsflod gjorde mig lite inspirerad. Trött, lite ledsen och frustrerad, men mest av allt inspirerad. Till vad vet jag inte riktigt. Antingen att stänga av, eller att engagera mig i något. Det handlar om den gamla världen. Idéerna som gång på gång återvinns lite fantasilöst och reser hinder för en mer hållbar utveckling. Tre aktuella exempel vred om mitt huvud ett par varv.
1. USA köper Carl-Gustav och jag förväntas jubla
Ett granatgevär som heter Carl-Gustav (som vår kung, en utmärkt bild för Sverige utomlands) och är jättebra på hjälpa en man med rätt utbildning att döda andra människor ska säljas av företaget SAAB Bofors Dynamics till USA:s armé. 200 miljoner kronor handlar det om, men det är mest en början. Goda nyheter för Karlskoga, utropas det här där jag bor. Trots att det inte verkar leda till några nya jobb ens. Det har blivit en allmän sanning i landet där jag lever att vi behöver vår vapenindustri och vapenexport. Vi pratar gärna om den som något abstrakt. Kunnande, teknikutveckling och välstånd pratas det om. Fortfarande hörs då och då att vår egen förmåga att försvara oss bygger på den här industrin.
Men, det handlar i all enkelhet om att du och jag och våra barn ökar vår rikedom och ekonomiska välstånd genom att sälja saker som har som enda uppgift att döda andra kvinnor, män och barn. Punkt.
– Det här är ett riktigt genombrott för oss, säger Tomas Samuelsson, chef för Saabs affärsområde Dynamics.
Ne, det är ett fortsatt sammanbrott menar jag. Det finns andra och mer hållbara sätt att bygga välmående och välstånd. Jag undanber mig välstånd byggt på andra människors död. Klarar mig bra utan ännu mer avancerad kunskap och teknik som handlar om att döda fler människor. Mer effektivt. På större avstånd. Det här är inte ett Playstationspel vi pratar om. Det här är riktiga vapen som dödar riktiga små flickor. Och pojkar. Och kvinnor. Och män.
2. Schweiz köper JAS och jag förväntas jubla
Sen kommer jag till nyheten att regeringen i Schweiz planerar att köpa 22 stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen. Ungefär 22 miljarder kronor kommer det att kosta kvinnor, män och barn i Schweiz. Det lilla neutrala landet i Europa behöver tydligen nya flygplan. De har tydligen ett behov av vapen.
– Det som är bra för Sverige och andra länder måste också vara bra för Schweiz, sade Schweiz försvarsminister Ueli Maurer vid en presskonferens.
Här är en svensk som inte tycker att det är ett dugg bra. Jag förstår inte varför skattepengar som troligen behövs till mycket viktigare saker som skola, vård, omsorg, entreprenörskap och hållbar energiproduktion ska läggas på 22 stridsflygplan. Jag kan inte förstå varför det är bra för mig och mina barn att någon annan pappa och hans barn ska betala priset för mitt lands fåfänga försök att hålla liv i ett urgammalt industriprojekt som aldrig riktigt blommat. Annat än i retorik, marknadsföring och Nextopia.
Jag har betalat stora delar av projektet med mina skattepengar. Pappan i Schweiz betalar med sina. Vinsten går till någon helt annan. Där skedde den enda reella utveckling. I någon annans vinst.
– Detta förstärker Linköpings position som flyghuvudstad och det är bra för den fortsatta utvecklingen av svensk flygindustri. Det har stor betydelse för Linköping, för regionen och också för landets förmåga att utveckla högteknologiska produkter som Gripen, något som är en motor för annan utveckling, säger Lena Micko (S).
Att vi bygger ett stridsflygplan vars huvudsakliga funktion är att förse en pilot med teknik att döda så många andra människor som effektivt på så långt avstånd som möjligt – precis vilken annan utveckling är det en motor för undrar jag. Behöver vi verkligen den tekniken och den kunskapen så mycket?
3. Avtalsrörelsen
I morse på lokalradion hölls ett ganska småmysigt, puttrigt och intetsägande samtal om det som kallas avtalsrörelsen. I studion hos programledarna var en facklig representant på besök. En man som pratade ett gammaldags språk byggt på lika gamla värderingar. Det handlade om gubbarna på golvet. Att ett kollektivt vi inte kräver mer än vi har rätt till. Men också om konkurrentländer.
Okej. Kvinnorna lyste med sin frånvaro, det där kollektiva viandet kändes lite odefinierat även om det kändes som att fackets man menade alla i hela landet, och insikten om att världen idag består av människor i olika länder som är beroende av varandras egenskaper oavsett nationsgränser saknades helt.
Det kändes som när jag lyssnade på radio innan jag gick till högstadiet. Samma ordval, samma idéer. Som förr i tiden. Första december 2011. Den gamla manliga världen. Industriprocessernas och ingenjörskonstens samhällssystem. Där vi står mot dom och vårt välstånd är viktigare än alla andra människors rättigheter. Där vi är gubbarna på golvet och alla andra är nån slags objekt att hantera. Den vite mannens kungarike. Ganska ofta låtsas jag om att den världen inte finns längre. Men ibland, som idag, påminns jag om att det faktiskt fortfarande är den världen jag lever. Det är den jag betalar skatt till och försöker lära mina döttrar att förhålla sig till.
Den inspirerar. Frågan är bara hur? Världen förändras och livet är inte på låtsas. Du och jag kan bättre än så här. Förtjänar bättre. Den typen av nyheter jag lyssnade på handlar inte om kunskap. Inte om något nytt. Jag tror vi måste prata mycket mer om det som är viktigt för oss idag och imorgon.
Det var ett par år sedan den här världen slutade dominera BNP i Sverige. Ändå dominerar den politik och utvecklingssamtalet på många håll. De allra flesta kommuner i Sverige krymper och imploderar sakta på grund av de helt är byggda på den här världen. Jag tror det är dags att byta agenda. Eller åtminstone lyfta upp punkter som handlar om respekt, värderingar, jämställdhet, jämlikhet, entreprenörskap, kunskap, hållbar energiproduktion och hållbar utveckling. Välstånd istället för tillväxt.
Här och nu. Är inte lika med då. Och jag är trött på att lyssna på mig själv och andra vita män nu. Det samtal vi fört de senaste hundra åren har inte precis gjort att människan lever på ett hållbart sätt. I någon aspekt.
Alltså måste någon annan ta över samtalet.

Publicerat

Därför går jag inte med i din grupp

Av uppkommen anledning kommer här ett litet uttalande, en förlängning av det jag skrev om att fatta det ofattbara. De senaste veckorna har gruppsorg, grupphat och annat gruppknas förekommit i hög utsträckning i närheten av mig. På gott och ont. Mina tankar handlar också om de goda och de onda. Eller snarare om att de inte finns.
Jag är nämligen lite trött och orolig för gruppen. Ser ingen framtid i att människor sluter sig samman i grupper som pekar finger åt varandra. Eller slår varandra. Hackar ihjäl varandra med machete. Eller bombar varandra med radiostyrda flygplan. Mitt liv blir inte bättre för att jag ställer mig i en grupp som bashar Sverigedemokrater. Jag känner inte att jag bidrar till en smartare och trevligare värld genom att ställa mig i kön med alla andra som vill spotta på en tågkonduktör som i en given situation tappade huvudet och gjorde fel. Tror inte jag blir en klokare och bättre människa genom att hata männen i bandet Takida bara för att de gör musik som jag ogillar.
Det motverkar det jag egentligen vill. Därför låter jag inte någon annan ta mig som gisslan för att driva opinion, dvs åsikt i grupp. Fyrtio år gammal har jag aldrig träffat en genuint elak, ondsinnig människa. Då har jag ändå träffat ganska många och jobbat ganska nära politik i många och långa år. Onda människor finns helt enkelt inte. Lika lite som goda. Det finns människor. Människor med kunskap, erfarenhet, känslor, tankar och åsikter. Alla människor är lika mycket värda. Det står liksom fastslaget i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Jag tror det är bättre att möta människor med respekt. Istället för att gå med i någon allmänmoralisk folkdomstol som dömer ut människor på löpande band. Att jag ständigt berättar berättelsen om mig själv som god människa genom att citera och hänga de jag ogillar förändrar knappast något. Jag provade det i skolan. Från förskolan upp till gymnasiet. När vi grupperade oss genom att utesluta någon eller några. Det kallas mobbing ibland. När jag var liten var det här en ganska primitiv grej. Den som var tjock eller hade glasögon fick i sin lindrigaste form inte vara med på lekarna under rasten. I sin värsta form blev han eller hon knuffad, slagen, nedstoppad i en toalett, dränkt i snö eller något annat vi barn tyckte var tillräckligt elakt. Ju äldre jag blivit desto mer sofistikerat har uteslutningsarbetet blivit. Mer psykiskt än fysiskt. Samma skit likförbannat.
Efter fyrtio år inser jag att det inte fungerat särskilt bra. Därför försöker jag förstå människor istället. Jag hoppas att det kommer göra det lättare för mig att påverka. Eftersom respekt för människans rätt till sin åsikt är något helt annat än respekt för åsikten i sig.
Jag företräder mina åsikter. Ingen annan. Det betyder inte att jag skiter i allt, dig eller de som har sämre förutsättningar än mig. Det betyder bara att jag tycker att alla har rätt att vara sig själva. Att jag accepterar att det är bättre med nio miljoner människor i ett land som gör sin grej än att en människa dikterar vad alla andra ska göra.
Mångfald behöver inte grupper. Solidaritet och sammanhållning behöver inte grupper. Det enda som behövs är människor som bottnar i sina egna liv och ges möjlighet att tänka fritt och stå för sina egna känslor och åsikter. Med tillägget att vi också respekterar allas rätt till samma möjlighet. Då blir det lättare att mötas. Att diskutera och utveckla. Tillsammans.
Därför slutar jag twittra fyndiga små kommentarer som bara sågar andra. Därför slutar jag kokettera med min egen godhet genom att bara hänga ut andra.Därför går jag inte med i din grupp. Det funkar inte för mig längre.