Nyheter från mannens skapelse – industrins och ingenjörens samhälle – gör mig inspirerad

Morgonens nyhetsflod gjorde mig lite inspirerad. Trött, lite ledsen och frustrerad, men mest av allt inspirerad. Till vad vet jag inte riktigt. Antingen att stänga av, eller att engagera mig i något. Det handlar om den gamla världen. Idéerna som gång på gång återvinns lite fantasilöst och reser hinder för en mer hållbar utveckling. Tre aktuella exempel vred om mitt huvud ett par varv.
1. USA köper Carl-Gustav och jag förväntas jubla
Ett granatgevär som heter Carl-Gustav (som vår kung, en utmärkt bild för Sverige utomlands) och är jättebra på hjälpa en man med rätt utbildning att döda andra människor ska säljas av företaget SAAB Bofors Dynamics till USA:s armé. 200 miljoner kronor handlar det om, men det är mest en början. Goda nyheter för Karlskoga, utropas det här där jag bor. Trots att det inte verkar leda till några nya jobb ens. Det har blivit en allmän sanning i landet där jag lever att vi behöver vår vapenindustri och vapenexport. Vi pratar gärna om den som något abstrakt. Kunnande, teknikutveckling och välstånd pratas det om. Fortfarande hörs då och då att vår egen förmåga att försvara oss bygger på den här industrin.
Men, det handlar i all enkelhet om att du och jag och våra barn ökar vår rikedom och ekonomiska välstånd genom att sälja saker som har som enda uppgift att döda andra kvinnor, män och barn. Punkt.
– Det här är ett riktigt genombrott för oss, säger Tomas Samuelsson, chef för Saabs affärsområde Dynamics.
Ne, det är ett fortsatt sammanbrott menar jag. Det finns andra och mer hållbara sätt att bygga välmående och välstånd. Jag undanber mig välstånd byggt på andra människors död. Klarar mig bra utan ännu mer avancerad kunskap och teknik som handlar om att döda fler människor. Mer effektivt. På större avstånd. Det här är inte ett Playstationspel vi pratar om. Det här är riktiga vapen som dödar riktiga små flickor. Och pojkar. Och kvinnor. Och män.
2. Schweiz köper JAS och jag förväntas jubla
Sen kommer jag till nyheten att regeringen i Schweiz planerar att köpa 22 stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen. Ungefär 22 miljarder kronor kommer det att kosta kvinnor, män och barn i Schweiz. Det lilla neutrala landet i Europa behöver tydligen nya flygplan. De har tydligen ett behov av vapen.
– Det som är bra för Sverige och andra länder måste också vara bra för Schweiz, sade Schweiz försvarsminister Ueli Maurer vid en presskonferens.
Här är en svensk som inte tycker att det är ett dugg bra. Jag förstår inte varför skattepengar som troligen behövs till mycket viktigare saker som skola, vård, omsorg, entreprenörskap och hållbar energiproduktion ska läggas på 22 stridsflygplan. Jag kan inte förstå varför det är bra för mig och mina barn att någon annan pappa och hans barn ska betala priset för mitt lands fåfänga försök att hålla liv i ett urgammalt industriprojekt som aldrig riktigt blommat. Annat än i retorik, marknadsföring och Nextopia.
Jag har betalat stora delar av projektet med mina skattepengar. Pappan i Schweiz betalar med sina. Vinsten går till någon helt annan. Där skedde den enda reella utveckling. I någon annans vinst.
– Detta förstärker Linköpings position som flyghuvudstad och det är bra för den fortsatta utvecklingen av svensk flygindustri. Det har stor betydelse för Linköping, för regionen och också för landets förmåga att utveckla högteknologiska produkter som Gripen, något som är en motor för annan utveckling, säger Lena Micko (S).
Att vi bygger ett stridsflygplan vars huvudsakliga funktion är att förse en pilot med teknik att döda så många andra människor som effektivt på så långt avstånd som möjligt – precis vilken annan utveckling är det en motor för undrar jag. Behöver vi verkligen den tekniken och den kunskapen så mycket?
3. Avtalsrörelsen
I morse på lokalradion hölls ett ganska småmysigt, puttrigt och intetsägande samtal om det som kallas avtalsrörelsen. I studion hos programledarna var en facklig representant på besök. En man som pratade ett gammaldags språk byggt på lika gamla värderingar. Det handlade om gubbarna på golvet. Att ett kollektivt vi inte kräver mer än vi har rätt till. Men också om konkurrentländer.
Okej. Kvinnorna lyste med sin frånvaro, det där kollektiva viandet kändes lite odefinierat även om det kändes som att fackets man menade alla i hela landet, och insikten om att världen idag består av människor i olika länder som är beroende av varandras egenskaper oavsett nationsgränser saknades helt.
Det kändes som när jag lyssnade på radio innan jag gick till högstadiet. Samma ordval, samma idéer. Som förr i tiden. Första december 2011. Den gamla manliga världen. Industriprocessernas och ingenjörskonstens samhällssystem. Där vi står mot dom och vårt välstånd är viktigare än alla andra människors rättigheter. Där vi är gubbarna på golvet och alla andra är nån slags objekt att hantera. Den vite mannens kungarike. Ganska ofta låtsas jag om att den världen inte finns längre. Men ibland, som idag, påminns jag om att det faktiskt fortfarande är den världen jag lever. Det är den jag betalar skatt till och försöker lära mina döttrar att förhålla sig till.
Den inspirerar. Frågan är bara hur? Världen förändras och livet är inte på låtsas. Du och jag kan bättre än så här. Förtjänar bättre. Den typen av nyheter jag lyssnade på handlar inte om kunskap. Inte om något nytt. Jag tror vi måste prata mycket mer om det som är viktigt för oss idag och imorgon.
Det var ett par år sedan den här världen slutade dominera BNP i Sverige. Ändå dominerar den politik och utvecklingssamtalet på många håll. De allra flesta kommuner i Sverige krymper och imploderar sakta på grund av de helt är byggda på den här världen. Jag tror det är dags att byta agenda. Eller åtminstone lyfta upp punkter som handlar om respekt, värderingar, jämställdhet, jämlikhet, entreprenörskap, kunskap, hållbar energiproduktion och hållbar utveckling. Välstånd istället för tillväxt.
Här och nu. Är inte lika med då. Och jag är trött på att lyssna på mig själv och andra vita män nu. Det samtal vi fört de senaste hundra åren har inte precis gjort att människan lever på ett hållbart sätt. I någon aspekt.
Alltså måste någon annan ta över samtalet.