Kategori: Samhälle och politik

Birger Schlaug efterfrågar ett nytt politiskt alternativ i en ganska klokt formulerad artikel i Svenska Dagbladet. Birger är välkommen att stödja min diktatur. Jag tror jag kan erbjuda det som behövs.

Debatten om huruvida det är rätt eller fel att ta barnen ur skolan för att åka på långsemester mitt under termin fortsätter. Idag skriver Hanne Kjöler på DN att skolan minsann inte är något coktailparty.

Individer är del av ett kollektiv och av det följer att man ibland får lov att anpassa sig. På en arbetsplats, såväl som i skolan.

Jag blir mer och mer konfunderad. Är det så illa att människans frihet och möjligheterna att hitta kunskap utanför skolan inte längre existerar? Hur kan det vara så svårt att lösa den här problematiken i en förmodat intellektuell hjärna?
Jag tycker det verkar som det saknas innovativ kapacitet i synen på människans unika egenskaper. Föräldrarna i de nu aktuella fallet ifrågasätts i debatten. Därför vill jag uppmana dem att åka på sin semester och söka asyl på resmålet. Ingen vet bättre än ni och era barn hur ni ska leva era liv. Ingen kan göra bedömningen bättre än er. Det kan inte vara meningen att era liv ska styras av läsårets planering från det att barnen börjar förskolan till de tar studenten.
Hanne Kjöler har en poäng i vad hon skriver. Men jag vänder på den och konstaterar att kollektivet är uppbyggt av unika individer och ibland måste anpassa sig efter just detta.

Ännu en gång trampar skolan rakt in i privatlivet och hindrar barns utveckling istället för att bejaka den. Den här gången är det en kommun i norrort som inte uppskattar en lång semester. Jag har tidigare blivit lätt upprörd när jag sett en södertörnskommuns argumentation till varför skolan vet bättre än föräldrar och barn vad just barnen behöver.
Ber ödmjukt att få påminna om programmet för min diktatur. Punkt sex handlar om en skola för människan. Världen är full av kunskap och erfarenhet. Skolans roll borde vara att coacha barn och ungdomar att ta till sig den. Inget annat.
Just nu blåser björklundska krafttagsvindar över skolan i Sverige. Med lätt fascistoida böjelser ska privalivet tuktas. För i det demokratiska kungariket Sverige ska människan inrätta sig efter skolåret. Vi har skrotat industrisemestern i och med samhällets övergång från industriproduktion till kunskapsproduktion.
Men skolan rubbar ingen. Det är fel och luktar malkulor.
Jonna Sima bloggar på DN.se och undrar hur smart det egentligen är av föräldrar att besluta sig för att åka på långa vintersemestrar? Mitt svar är att det är skitsmart. Att lämna mörka och dystra kallsverige för värme och stimulans borde vi göra allihop. Det är högst mänskligt och inte något som ett diffust skolsystem eller välmenande journalister bör besluta att vi ska avhålla oss ifrån.
Sverige är inte sanningen.

I morgon när jag går upp kommer det förhoppningsvis vara klart vem som blir USA:s nye president. Det mesta är redan sagt. Men, det som det inte fokuserats så mycket på i den rekordbreda bevakningen av presidentvalet av svenska journalister är följande:

• Den nye presidenten tar över ett land som är mer eller mindre bankrutt. Ett land som inte ens har råd att finansiera basal infrastruktur som vägar och telekommunikation. Ett land som ekonomiskt mer eller mindre är ett U-land i mina lekmannaögon. Hade landet varit en svensk hyresfastighet hade det varit satt under tvångsförvaltning.
• Landet är trots detta den enda supermakten i världen just nu. Om det inte beror på ekonomin så måste det bero den totala militära makt landet besitter för tillfället. Det sägs att resten av världen skulle kunna förklara krig mot USA men ändå vara vapenmässigt underlägset.
• Själva valet står mellan två kandidater som företräder två partier. Ganska få för att kunna kallas världens största demokrati.
• Valet som sådant är tveksamt. Frågan är om OSSE, som brukar bevaka val i gamla sovjetstater, skulle godkänna det som demokratiskt. Inte minst med tanke på det oerhört invecklade system som gäller olika för olika delstater. Eller det faktum att många av de som röstar elektroniskt inte får något kvitto på vilken kandidat de röstat på och därför inte kan säkerställa att deras röst räknas.

Jag vill på inget sätt döma ut vare sig landet eller dess demokratiska system. Det fascinerar mig dock hur olikt det är den demokrati jag själv lever i. För övrigt tror jag att svenska journalister i sin iver att få vara med och beskriva ett viktigt skede i världshistorien totalt överskattat de effekter valet kommer ha realpolitiskt.
Om tre år tror jag vi kommer tjata om ungefär samma saker när det gäller USA:s utrikespolitik. Oavsett vem som vinner dagens presidentval. Men, det är klart att även jag hoppas att en förändring är på gång.