Varför är det så svårt? Sedan separationen för snart två år sedan har allt i vardagen blivit svårare, krångligare och många av utmaningarna som livet innehåller blivit dubbelt så stora. Att möta en del av de saker jag möter i mitt liv som ensam är helt värdelöst.
Livet går inte ihop. Logistiken håller inte. Tiden räcker inte. Jag klarar det inte på egen hand. Bokslutet över livet just nu visar tydligt att det inte funkar. Att allt har blivit sämre sedan separationen.
Allt utom kärleken. Den har aldrig varit starkare i mig än den är nu. Synd att det inte finns plats för den i vardagen. Äta, sova, jobba, dö.
Välj glädjen, liksom.
En sån där låt som träffar mitt i hjärtat
Ibland kommer det en sån där låt. Som träffar mig mitt i hjärtat. När det känns som att den som skrivit låten kunde varit jag. Det här är en sådan. Som kan sammanfatta mina senaste månader. Den heter ”Dying” och är skriven av Calvin Arsenia. Kärleken jag har i bröstet är fantastisk och pulserande, men ibland gör den väldigt ont också.
You’ll have to scrape me off the ground
All these lies been bringing me down
Been forced to act like I don’t care
But honey, I’ve been bleeding everywhere
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
My head ain’t in the clouds
But all these chik-chek-chuky-chalk lines and sirens have been bringing me down
And you don’t think I got what it takes
But you can push, pull, squish, and squeeze me
I swear I won’t break
And I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
What’s your solution to our future and your past?
I’ll give an answer to the question that you never asked
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
Nu känns det tomt
Det var hit jag skulle. Har kommit fram till en sån där punkt jag sätter upp för att livet ska röra sig framåt. Jag skulle ta mig igenom sommaren och göra mitt för att den här vackra grejen som kallas Live at Heart skulle bli bra.
Och nu är jag här. Det känns tomt. Så frågan är, vad händer nu?
Fast [plats för egna anteckningar]
Jag behöver hitta något fast. Fast mark under fötterna. En fast punkt. Något fast att hålla i. Fast vad som helst. Mitt sätt att leva fungerar inte längre. Mitt relativa förhållningssätt till allt. Det gör att människor och saker liksom kör över mig gång på gång just nu. Och jag kan inte säga stopp.
Eftersom jag inte vet vad min utgångspunkt är. Eller åt vilket håll jag är på väg. Ens varför.
Det jag helst av allt vill, och jag trodde var inom räckhåll, verkar inte vara det. Inte nu, inte på kort sikt, kanske inte ens på lång sikt. Alltså krävs det något annat. Oklart vad.
Men, det får gärna vara fast.
För det här livet (som landat i att jag bor på olika ställen, är luspank, jobbar för mycket och kanske inte alltid med saker som jag är bra på, försöker hantera mitt barns sjukdom på ett förutsägbart sätt trots att den sällan är förutsägbar… och lite annat) håller på att ta livet av mig. På riktigt. Och då kommer ju det där jag helst av allt vill definitivt aldrig att bli möjligt.
Musik och känslor
So what would you pick if you had to choose
Between taking a risk and playing safe?
Because I would say
I don’t want to play if I’m gonna lose
But I don’t want to lose because I didn’t play
And I’ll tell you something that you didn’t know
I could get used to have you around
Yeah baby, in my arms
How does the old expression go?
It’s something about setting of false alarms
But I want to fall in love with you
I want to fall in love with you
But I don’t want to fall in love with you
If I’m gonna fall apart with you
Ikväll såg jag La La Land. En vacker romantisk musikalfilm som slutar olyckligt. Och så dyker den här låten upp från ingenstans. Musiken och känslorna liksom. Här sitter jag fel sida av stan, när jag behöver känna Någon nära mig.
När var du egentligen lycklig senast?
Jag har fått två frågor som skaver. När var du egentligen lycklig senast? Kommer du någonsin att kunna bli lycklig? Så jag går igenom bilder. Ser mig själv. Alltid med samma tomma eller liksom nedtonade blick. Utom när jag faktiskt är lycklig.
Då när jag känner mig lugn, trygg, älskad, behövd och att mina egenskaper inte utnyttjas eller behöver anpassas. När jag är på en plats där det finns utsikt, människor, där jag inte behöver frysa eller vara blöt. Där olika är bra.
Det händer inte särskilt ofta. Jag har inte varit så bra på att kunna leva med den här högkänsligheten. Den som gör att ALLT runt omkring mig tar sig in i mig. Rakt in i magen och hjärtat.
Nu vill jag inte vara kvar i det livet längre. Jag vill inte ha de här frågorna. Framför allt vill jag inte skämmas för att svara:
Jag är inte en lycklig människa och har inte varit det sedan jag var ett litet barn. Men, jag tror att jag kan bli lycklig, om jag tar chansen och förändrar allt. Jag har levt mitt liv genom att prestera, göra och försöka vara i relation till de behov jag känner att andra människor har. Hela tiden. Jag kan inte stänga av det jag känner, men jag måste lära mig att inte alltid försöka göra något av det.
Det kan låta väldigt lätt för den som inte är högkänslig. Men tro mig, det är inte lätt. Alls.
När jag måste älska hysterin
Jag har svårt för hysteri. Den gör mig trött. Så när jag står där och liksom skyddar/bevakar mitt barn när hon ska se sina stora idoler för första gången blir jag väldigt trött. Hundratals unga människor runt om mig är liksom lätt övertända och det gör mig trött. Är ju liksom lite på tå eftersom mitt barn har svimmat i liknande situationer tidigare. Vi har stått länge och är lite matta i kroppen.
Men, att få känna det hon känner. Jag älskar det. Så jag måste älska hysterin.
Två veckor
Två veckor tillsammans med Någon. Två av de finaste och viktigaste veckorna jag upplevt. Jag älskar havet, lövskogarna, hedarna, löpturerna, vandringarna, stillasittandet, tältandet och samtalen, känslorna, skratten, tårarna…. det där med att leva på riktigt. Mest av allt älskar jag henne. Orden räcker inte riktigt, men etthundrasjuttiofem bilder talar. Jag är otroligt tacksam för de här dagarna.
Saknar ett sammanhang eller en flock
Imorgon ska jag träffa min psykolog igen. Nu har det gått tre veckor sedan sist. Vi har fört ett samtal i ett par år nu och det har varit viktigt för mig. Inte minst de senaste arton månaderna som innehållit väldigt mycket krishantering.
Imorgon ska jag berätta att jag ballade ur på Gotland. Två gånger. Bägge gånger på fyllan. Bägge gånger behövde jag akut ta mig ut från platsen jag befann mig på. Ena gången tog jag en 4,4 kilometers löprunda mitt i natten. Andra gången en promenad till en sten där jag satte mig och tittade ut över havet. Också det mitt i natten. Jag är osäker på vad de här grejerna gav mig. Någon slags lugn för stunden, men jag undrar vad de står för.
Någonstans börjar det bli klart för mig att mitt liv präglats – och fortsätter att präglas – av någon slags letande efter ett sammanhang. Ett sammanhang med människor jag tycker om och kan lita på. Ett sammanhang som inte riskerar att upplösas och försvinna. Jag behöver hitta människor jag kan vara med i lugn, ro, tillit och värme. Där respekt och kärlek finns. Där jag kan vara jag, utan att prestera för att känna mig välkommen (eller viktig).
Jag tror aldrig att jag haft något sådant sammanhang. Kan inte minnas det, annat än från barndomens bästisrelationer. Varför blev det så? Det är oklart. Mina föräldrars uppslitande separation har säkert påverkat mig. Liksom mina egna inneboende egenskaper, alltså den här högkänsligheten, dålig självkänsla och lågt självförtroende. Än idag vet jag inte vad jag är bra på. Jag vet inte varför jag är viktig. De enda människor jag kan slappna av med fullt ut idag – trots att jag är tämligen fullvuxen – är mina barn, mina bröder och mina föräldrar. Och Sara, åtminstone när vi möts som oss själva, fria från de saker som omger oss i våra ibland väldigt hetsiga liv.
Jag har aldrig slappnat av i arbetsgrupper. Eller i föreningssammanhang. Aldrig. Ändå söker jag mig ständigt till sådana sammanhang för att hitta något. Kanske något jag aldrig kommer att hitta. Istället bränner jag ut mig. I cykler. Och jag anar att den här känsligheten blir allt mer tongivande. Den här egenskapen att alltid känna in andra människor är ibland en välsignelse, men ganska ofta nån slags förbannelse. Eftersom jag inte kan låta bli att agera när människor i min närhet behöver något, inte mår bra eller hetsar.
Sociala medier har funkat ganska bra som substitut. Men, nu känns det inte så längre. Fångad mellan människors positiva och negativa reaktioner på min öppenhet och transparens har jag liksom blivit bipolär i mitt agerande på Facebook och Instagram. Antingen jätteglad och inspirerande, eller jättemörk och uppgiven. Jag både skriker på hjälp och självcensurerar min lycka för att inte göra andra illa. Så nu har jag stängt av en stund. Jag lever nästan hela mitt liv ensam. Isolerad eller i grupp. Men oftast ensam. Jag har förtvivlat svårt att lita på människor. Eller hitta känslomässiga band som funkar för mig. Det gör mig väldigt trött och liten. Inte sällan cynisk och uppgiven.
Jag vill inte vara det längre.
Dags att öppna bloggen igen
Det har varit ett par riktigt jobbiga och mörka månader. Som ledde till ett antal texter som jag – för första gången – valt att inte visa. Av hänsyn till olika människor och olika saker. Men, nu har jag gömt dem och öppnar bloggen igen. Det här samtalet med mig själv har aldrig upphört, men nu vågar jag visa det igen.