En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.
Lämnar igen
Dags att lämna igen. När jag kom hit var det 20 grader varmt och träden var fulla av gula löv. Nu när jag åker är temperaturen halverad, det regnar och de senaste dagarna har träden valt att släppa sina löv och den allt mer tilltagande vinden har hjälpt till.
Jag vet inte om jag är Knyttet eller Mårran. Men nu fortsätter resan.
ID-kontrollerna är fortfarande skarpa mellan Tyskland och Sverige. Mitt pass och mitt körkort har bilder av en man jag var. För länge sedan. Det går knappt att känna igen mig på de där bilderna. Ett par år senare. 45 kilo lättare. Hundra år äldre ungefär. Men, jag släpptes ombord.
Den här veckan har varit lång som ett liv. Jag flydde i vrede och panik. Nu när jag reser norrut så är det inte en resa tillbaka. Det finns inte så mycket att resa tillbaka till. Ett band gick av och ett långt liv i lögn gick sönder till sist. Nu måste jag göra något annat. Samtalen med min mamma, de långa promenaderna, träden, havet och lugnet. Något fick mig att stanna upp.
Jag vill leva med mina barn. Vill kunna leva med människor jag behöver. Med Någon jag älskar. Vara behövd och kunna behöva. Därför kan jag inte vara ett hot längre. Och inte heller hotad. All aggressivitet, kamp, kramp, stress och lekar med konflikter måste upphöra. Det finns inte plats för det i mitt liv. För länge fick det vara bränslet. Högkänsligheten i mig klarade aldrig av det. Jag körde på och utplånade mig själv. Först lågintensivt i många, många år och nu senast totalt högintensivt och galet i något år.
Jag försökte vara någon annan. Kunde inget annat. Har levt genom att möta andras behov. Aldrig mina egna. Eftersom jag inte visste vilka de var. Nu anar jag vilka de är. Så jag ska tillfredsställa dem.
Jag är trött på den här ökenvandringen nu. Tar sikte mot en horisont där det inte alls är tydligt vad som väntar. Vill komma fram. Under tiden kommer jag dyka upp lite ruggig ibland. Putsar mina fjädrar. Men den där distansen vill jag inte ha. Skyddsängeln min mamma gav mig kommer jag att bära med mig.
Innehåll
Ska överge cirkusen
För neutral mark
För en helt ren sekund
Min själ söker uppehållstillstånd
Hos den som vågar vara fördomsfri en stund
Har nödlandat bland ursäkter
Men troligtvis bara av säkerhetsskäl
Skuldkänslorna har mist sin makt över mig
Och dom jag ville slå ihjäl
En oplanerad riktning
Ett darrhänt ögonblick jag bara måste ha
Inget där jag minns med saknad
Ingen där som vill ha mig tillbaks
Mitt namn på hennes läppar
Som enda villkor för ett liv med innehåll
En biljett till ingenting
Men en möjlighet till mig
Att färdas åt nått håll
Vill vara lika fantastiska
Som en i mängden
Hålla mig på mattan
Och känna hur den svävar
Och gräset är så grönt
Att jag tar bägge sidorna
Ska fråga vad dom arga vill prata om
Egentligen
För mig handlar det om just idag
Om hennes fingrar
Hennes röst i min telefon
Att vara någon jag står ut med
Att vara någon jag inte bara flyr ifrån
Inte samma unga man nu
Ni vet vad jag menar
Ni vet vilka ni är
Och jag ville aldrig hata er
Eller mig själv
Och jag vet att ni hör det här
Har skickat in min ansökan
Till framtiden
Hon har satt mig i rörelse
Och hon säger:
”Möjligtvis ett mindre avstånd
Mellan dig och mig
Möjligtvis ett mindre avstånd
Till förändringen
Möjligtvis…
Alltså möjligtvis.”
Och jag ska tro på henne
Tro på sånt
Som ingen vill bevisa
Jag ska någonstans
Pratar med barnen. Flickorna som kallar mig pappa. De är hundra mil norrut. Har inte hört deras röster på länge. Jag blir glad av det. Det ska gå lite mer tid, sedan reser jag de där hundra milen norrut igen. Vi längtar efter varandra. Så jag måste åka. Vi behöver varandra.
Men, hjärtat börjar slå lite fortare igen så snart vårt samtal är avslutat. Det skaver och ett litet stråk av panik passerar. Vad är det jag åker till? Varför? Vad kommer att hända när jag kommer fram? Det är så mycket jag måste göra annorlunda. Och det är så mycket jag vill ska vara annorlunda när jag kommer fram. Men, det mesta kommer inte att ha förändrats.
Jag ska andas. Försöka hitta andra vägar, samtidigt som omgivningen kommer att bjuda på ungefär samma saker. Och den här gången är inte bara mitt förhållningssätt till den där omgivningen som måste förändras. Jag måste byta omgivningen. Eller åtminstone sluta vara i sammanhang där stress, aggressivitet och kamp präglar relationerna. Där jag inte vill vara, inte passar in eller inte är välkommen.
En röst inne i mig säger: Åk inte. Du är hemma här. Bland människor som bryr sig om dig. Vid havet. Bland ekarna och bokarna, fälten och det fria synfältet.
Jag kan inte lita på något som inte hänt än. Det är en av de stora utmaningarna. Men, det är flickorna jag just pratade med som är själva anledningen. Till att jag behöver göra den där resan. Det är det behovet, hos både dem och mig, som måste vara utgångspunkten nu. De där eviga banden.
Kärleken? Den också. Jag hoppas och vill tro på den. Behöver den. Men, jag har ingen aning om hur den ska få plats. Det finns fortfarande krafter som försöker kväva den. Inifrån och utifrån. Och den har blivit ganska sargad nu. Det bandet gick av. Nu måste det vävas ett nytt.
På en patetisk flykt
Jag står inte ut med känslorna. Står inte med tanken på att vara kvar i Örebro och trampa runt i samma fotspår. Att hela tiden konfronteras med den helt vidriga känslan av att stå bredvid och titta på mitt livs stora kärlek, och samtidigt veta att den är enkelriktad.
Jag försöker att ta mig hem till min mamma. För att få gå sönder utan att behöva tänka på konsekvenserna. Känslorna river och sliter i mig. Jag har flytt med en vrede som är starkare än något jag känt tidigare. Samtidigt är jag mindre än någonsin, ledsen och väldigt rädd.
Jag sitter på fingrarna för att inte skriva saker jag inte borde skriva. Men, det finns ord som måste ut. Så nu kommer det att komma några inlägg som kanske inte är så smickrande för mig. Det är ju iofs den här bloggen fylld av till brädden, så det kanske inte gör så stor skillnad.
Men nån slags disclaimer är detta. Jag är mitt i ett sammanbrott. Det jag skriver nu är tänkt för mig själv. För att jag inte bara ska lägga mig ned och ge upp.
Det är över
Jag trodde att det här var den stora kärleken för oss båda. Det var det inte. Och nu är det över. På riktigt. 15 oktober 2017. Jag kommer alltid att älska henne. Men jag kommer aldrig att kunna se henne igen.
Staden har krympt och det gör mig arg
En sak som jag lever med varje dag stör mig väldigt mycket. Det handlar om hur min hemstad krympt och liksom kväver mig. Det handlar om att jag hela tiden ser mig om efter människor jag inte ska möta när jag går på gatorna.
När känslorna runt uppbrottet var som allra starkast, när jag krossade en annan människa för att bli fri, då behövde jag tänka på hur jag rörde mig på gatorna och med vem för att inte göra människan jag krossat mer illa. Sedan hände något annat, och en människa jag inte ens känner valde att hata mig, vilja mig illa. Under en lång tid hade jag hela tiden koll på människorna som är i närheten av mig. Rädd för att göra någon illa, rädd för att någon annan skulle göra mig illa. Sedan fanns några till som jag helst inte skulle möta. Som kunde bli ledsna om de såg mig, eller mötte mig i fel sammanhang.
Under en ganska lång tid var jag både ett hot, och hotad. Det gjorde att jag aldrig slappnade av när jag var ute. Om jag inte var ute och sprang någonstans där jag hade total överblick över landskapet.
Ingen jag pratat med detta om har riktigt förstått (och de är väldigt få eftersom jag försöker att ta hänsyn till alla inblandade och hålla detta för mig själv så mycket som möjligt). Problemet har varit mitt. Som att jag överreagerat.
Slappna av lite. Skärp dig.
Well, nu i oktober 2017 har detta nått en helt ny nivå. Vädret är toppen. Solen skiner och luften har blivit behagligt varm efter en längre tid av kyla och regn. Jag går ut i mina kvarter. Kollar lite second hand, köper en kaffe på Pressbyrån och sätter mig i solen och tittar ut över Slottet. Funderar på att gå upp över Storbron och bara gå runt lite och se om jag möter någon jag känner.
Sen kommer pausen jag lever i rakt mot mig. Inser att jag inte kan gå någon annanstans till de där rummen på vinden som jag borde tycka är mitt hem. För nu har jag en människa till jag inte kan möta på gatorna. Den allra viktigaste.
Jag försöker slappna av lite. Skärpa mig. Men jag är väldigt arg och lika ledsen. Alla de här månaderna av att leva som ett hot. Att leva under hot om göra fel bara för att jag är jag. De har begränsat mig. Min hemstad är inte min. Staden har krympt och jag håller mig i mina kvarter.
Jag önskar att någon hade lust att ta det här på allvar. Och hjälpa mig. Jag önskar att jag kunde be någon om hjälp. Jag orkar inte låtsas som att det är mitt hjärnspöke, när det själva verket är andras hjärnspöken som fått mitt ansikte.
Var inte rädd
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn.
Du ser den inte nu, men färdas dit.
Det enda jag vill
Det enda jag vill i livet är att göra gott. Tillsammans med andra människor. Jag är en naiv, blåögd, romantisk…. idiot. Som blir allt äldre. Och tyvärr allt tröttare. Jag har problem med att hitta sammanhang där det finns nån slags balans. Där känslorna jag delar med mig av möts av känslorna jag får tillbaka. Har levt hela livet i någon slags underskott.
Det finns människor som tycker att jag är perfekt när jag är rolig, smart och inspirerande. Men som inte vill vara det tillbaka. Jag har mött ganska många sådana genom åren. Oftast blir en sådan relation intensiv, vi gör något tillsammans, och sedan går vi åt skilda håll. Ses ibland i något sammanhang, säger att vi borde höras, men sedan gör vi det aldrig. Det finns också människor som ser min högkänslighet, men inte riktigt förstår den. Som vill mig väl, men ofta för att jag är viktig för dem, inte för att jag bara är.
Nu har jag kommit till en punkt i livet där den här obalansen har gjort mig tom och trött. Och då försvinner människor tydligare. Det är liksom upp till mig att hitta rätt och att be om hjälp. Men, jag är tom. Jag vet inte hur.
Ibland ber jag. Om att det ska komma någon som vill möta mig. Älska mig, acceptera mig och respektera mig för den jag är. Som vill vara med mig för att jag ÄR, inte för att jag GÖR. Jag har vetat att den kärleken finns hela livet, men jag gav upp på att någonsin hitta den. Sen hände något. Någon kom in i mitt liv, sade något som förändrade allt och fick mig att tro på att jag var viktig. Det började brinna. Men, det verkar som att ljuset brann i bägge ändar. Väldigt starkt, väldigt ljust, men tyvärr väldigt kort. Lågan är fortfarande oerhört intensiv. Men den där lågan har börjat flacka och flämta. Mörkret runt om är väldigt kompakt och snart finns det ingen näring kvar för elden. Nu behövs ett nytt ljus, som brinner i en låga. Lugnt och fint. Varmt.
Och här står jag. Med ett rusande hjärta, en tom hjärna och en förlamande känsla av förtvivlan. Jag har levt med en lugn och stilla tro på att det bästa inte har hänt än. Som han sjunger i en av de viktigaste låtarna i mitt liv, Håkan. Jag ville så gärna att han skulle ha rätt.
Nu vet jag inte längre. Det känns som att allt liksom tar slut. Ungefär nu.
Man måste dö några gånger
Man måste dö några gånger innan man kan leva, sjunger Håkan. Hur många gånger, undrar jag. För som det känns den här morgonen orkar jag inte dö fler gånger.