Jag har fått två frågor som skaver. När var du egentligen lycklig senast? Kommer du någonsin att kunna bli lycklig? Så jag går igenom bilder. Ser mig själv. Alltid med samma tomma eller liksom nedtonade blick. Utom när jag faktiskt är lycklig.
Då när jag känner mig lugn, trygg, älskad, behövd och att mina egenskaper inte utnyttjas eller behöver anpassas. När jag är på en plats där det finns utsikt, människor, där jag inte behöver frysa eller vara blöt. Där olika är bra.
Det händer inte särskilt ofta. Jag har inte varit så bra på att kunna leva med den här högkänsligheten. Den som gör att ALLT runt omkring mig tar sig in i mig. Rakt in i magen och hjärtat.
Nu vill jag inte vara kvar i det livet längre. Jag vill inte ha de här frågorna. Framför allt vill jag inte skämmas för att svara:
Jag är inte en lycklig människa och har inte varit det sedan jag var ett litet barn. Men, jag tror att jag kan bli lycklig, om jag tar chansen och förändrar allt. Jag har levt mitt liv genom att prestera, göra och försöka vara i relation till de behov jag känner att andra människor har. Hela tiden. Jag kan inte stänga av det jag känner, men jag måste lära mig att inte alltid försöka göra något av det.
Det kan låta väldigt lätt för den som inte är högkänslig. Men tro mig, det är inte lätt. Alls.