Imorgon åker vi till Berlin. Det har varit skönt att återförenas. Men vi har med oss något. Något vi måste göra något åt. Eller med.
Under jorden i Visby
Visby. Ganska tomt. Lugnt och stilla. Sov tills jag vaknade. Åt frukost. Vi är fyra gäster på hotellet. Tog en promenad längs havet och muren. Solen i ögonen. Tog en löptur bort till klinten. Jobbade i Almedalsbiblioteket. Satte mig i domkyrkan en stund för att stilla mig. Gick och såg en fin föreställning. Drack ett glas vin ensam på en bar som heter Kärleken.
Tankarna mal på i magen och hjärtat. Jag har några val att göra. Och några icke-val. Det känns fortfarande som att jag förlorar hur jag än väljer.
Solen har gått ned och nu är det kallt här i Visby. Och jag väntar på att telefonen ska ringa. Det är visst Kärlekens dag idag. Så ironiskt.
Den stängda bloggen
Den här bloggen är stängd just nu. Jag har tagit det här samtalet med mig själv till den yttersta nivån. Det är bra jag själv som kan läsa. Varför? Just nu är det väldigt mörkt. Väldigt, väldigt mörkt. Allt och lite till. Står inför, eller mitt i, något av det viktigaste och jobbigaste jag någonsin upplevt. Frågan är om jag någonsin kommer att öppna bloggen igen?
Det går inte att fly ifrån sig själv
Det har alltid låtit som en klyscha. Det där med att såren du får som barn kommer att vara med dig tills den dag du ber om hjälp för att få dem läkta. På något sätt finns det en så grym orättvisa att det barn som skadas måste läka sig själv.
Jag har nog aldrig sett det klarare än just nu. Det går inte att fly ifrån sig själv. Inte genom egna barn, jobb, ambitioner, alkohol eller andra droger.
Det går inte. Men, när det inte går att möta sig själv och sina sår. Då blir en inlåst. Allt blir hopplöst. Och det är lätt att en skapar ett liv och en värld där alla problem förs vidare. Växer. Tar andra former. Så för vi vidare våra känslor. Från generation till generation. Både i generna och relationerna.
Men, vi föds inte olyckliga. Så det måste finnas hopp.
Nån slags sammanfattning
En människa växer upp utan att bekräftas. Med föräldrar som är fast i sig själva. Människan lever utan att synas. Människan får ett stort tomrum inuti. Människan växer upp och försöker fylla det där tomrummet, men utan att förstå hur. Människan blir vuxen. Träffar en annan människa. Blir förälder. Får ny mening. Försöker leva baklänges och ge sina egna barn ett liv utan det där tomrummet. Men, de barnen får en sjukdom. Som gör att människans känslor trycks tillbaka. Barnen blir något att hantera. Rutiner, checklistor och måsten. Människan backar in i sitt tomrum igen. Men det blir bara större. Människans partner lever också i mörker, destruktivt. Så människan kämpar på. Försöker förtvivlat göra rätt. I varje enskild situation. Ständig krisberedskap, men inget människan gör förändrar något. Det går inte att släcka bränder med brandspruta när hela världen brinner och nya eldhärdar flammar upp hela tiden. Människan tappar orken. Livslusten försvinner.
Sen händer något. Människan inser att livet håller på att ta slut. Efter ett halvt liv i ett tillstånd där all bekräftelse uppnåtts genom att finnas till hands för andra människor inser människan att det inte fungerar. Någon viskar något i människans öra som förändrar allt. Människan tar ett djupt andetag och hoppar.
Människan träffar Någon. Den stora, stora kärleken. Den som inte fanns. Eller bara fanns i sagorna. Det öppnas nya dörrar ut ur det där tomrummet, men det öppnas också andra dörrar, som leder djupare in i det tomma. För Någon är också en människa. Med sin historia.
Så där står människan. Full av känslor. Och nu måste människan gå framåt, med följande vetskap:
Ett barn som växer upp i en miljö där det inte visas känslor upplever ett trauma. Det traumat skapar ett stort tomrum inne i barnet. Ett tomrum som växer i takt med att barnet växer upp. Om barnet inte lyckas fylla det tomrummet och bearbeta sitt trauma så kommer barnet växa upp och bli en människa som för samma trauma vidare till sina egna barn. För en vuxen människa som lever i ett tomrum har svårt att vara känslomässigt närvarande… till och med tillsammans med de människor som älskar människan allra mest, barnen.
Jag måste sluta försöka göra allt rätt hela tiden.
Jag måste hitta sätt att leva mer, och i närhet till de jag älskar.
Jag måste hantera mitt trauma.
Jag måste försöka fylla upp mitt tomrum.
Och även om det redan är försent, så måste jag försöka hitta ett sätt att hjälpa mina barn att inte fortsätta i samma fotspår. Generation efter generation går längs samma stig. Det är dags att försöka hitta en ny riktning. Trots att det är svårt att fokusera när ALLT snurrar allt snabbare hela tiden.
Vi, du och jag
Det här med att vara två. Att behöva en annan människa, på riktigt. Fasen att det ska vara så svårt.
Hjärtat rusar
05:47 väckte appen mig. Då var pulsen låg (för att vara min).
07:01 hade vi hunnit missförstå varandra igen. Då rusade hjärtat iväg. Som det gör.
Det finns de som hävdar att kärleken inte bor i hjärtat. När vi trampar runt på det här minfältet och inte klarar av att förstå varandra, då känner jag det väldigt tydligt. Att de har fel. Kärleken bor i hjärtat. Och får panik när den är hotad.
Helvetet
Varför måste den här kärleken som är så stark vara så förbannat svår att hantera? Hur jag än gör blir det fel. Varför måste den stora kärleken vara mitt i ett minfält? Den borde vara himlen, men just nu känns den som helvetet. Och jag är livrädd för att förlora den, innan jag ens fått uppleva den fullt ut.
Jag har ingen aning om hur jag ska göra nu.
Allt är livsfarligt.
12 januari 2017
Den här dagen.
En bild som sammanfattar ett år
Fjärde augusti på eftermiddagen. Vi står i blåsten på Sandhammaren, några dagar efter att turisterna åkt hem. Vi håller om varandra och hon tar bilden. Under en vecka där året vände, då vi äntligen fick ett andrum tillsammans. Under veckan i Skåne slutade vi prata om allt vi inte skulle vara och började prata om vad vi vill. Saker blev aldrig sig lika. Mitt i ett år som blev det bästa någonsin, och det värsta. Den här blicken. Den här människan som kom in i mitt liv och förändrade allt. Först kunde jag inte berätta om min kärlek. Sen blev hon Någon. Hon heter Sara och jag älskar henne. Längtar hem till henne. Till oss.
Jag önskar att jag kunde skriva något som gjorde alla känslorna rättvisa. Som kan förklara vad jag känner. Men, det kan jag inte. Bilden får sammanfatta det istället.