Livet, ensamheten och samtiden

På Tankar för dagen imorse talade Katarina Mazetti om en tid som flytt. Om sina föräldrar och livet före teven. Om det gamla bespottade (och fattiga) livet som innehöll ett naturligt socialt sammanhang. När människor ville vara tillsammans.

Det berörde mig. Inte med nån slags känsla av att det var bättre förr, för det var det inte. Mer för att den där känslan av att vilja vara tillsammans är så stark i mig nu. Hela mitt liv har liksom präglats av att jag klarar mig själv. Och den här högkänsligheten som gör att jag har svårt att klara sociala sammanhang som drivs av nån slags hetsjakt och stress.
När jag kom hem efter jobbet, och ett samtal med min psykolog, lagade jag för första gången på väldigt länge riktigt mat. Till mig själv. Medan jag gjorde det lyssnade jag på Utbildningsradions program Jobba, sova, dö: En högre mening. Avsnittet handlade om jobb och en högre mening. Det berörde mig också. För kraften i att använda kunskap till att göra något mer än att tjäna pengar är stark även i mig. Det måste finnas en mening.
Avslutade den här tråden med att se Erik Gandinis The Swedish Theory of Love som finns på SVT Play. Den fångade liksom allt. Gav skavsår i hjärtat. Det här individualistiska samhället funkar inte. Oberoendet och ensamheten skapar något galet. Något väldigt omänskligt.
Vi behöver vara beroende av varandra. Ömsesidigt beroende.
 

Saknar ett sammanhang eller en flock

Imorgon ska jag träffa min psykolog igen. Nu har det gått tre veckor sedan sist. Vi har fört ett samtal i ett par år nu och det har varit viktigt för mig. Inte minst de senaste arton månaderna som innehållit väldigt mycket krishantering.
Imorgon ska jag berätta att jag ballade ur på Gotland. Två gånger. Bägge gånger på fyllan. Bägge gånger behövde jag akut ta mig ut från platsen jag befann mig på. Ena gången tog jag en 4,4 kilometers löprunda mitt i natten. Andra gången en promenad till en sten där jag satte mig och tittade ut över havet. Också det mitt i natten. Jag är osäker på vad de här grejerna gav mig. Någon slags lugn för stunden, men jag undrar vad de står för.
Någonstans börjar det bli klart för mig att mitt liv präglats – och fortsätter att präglas – av någon slags letande efter ett sammanhang. Ett sammanhang med människor jag tycker om och kan lita på. Ett sammanhang som inte riskerar att upplösas och försvinna. Jag behöver hitta människor jag kan vara med i lugn, ro, tillit och värme. Där respekt och kärlek finns. Där jag kan vara jag, utan att prestera för att känna mig välkommen (eller viktig).
Jag tror aldrig att jag haft något sådant sammanhang. Kan inte minnas det, annat än från barndomens bästisrelationer. Varför blev det så? Det är oklart. Mina föräldrars uppslitande separation har säkert påverkat mig. Liksom mina egna inneboende egenskaper, alltså den här högkänsligheten, dålig självkänsla och lågt självförtroende. Än idag vet jag inte vad jag är bra på. Jag vet inte varför jag är viktig. De enda människor jag kan slappna av med fullt ut idag – trots att jag är tämligen fullvuxen – är mina barn, mina bröder och mina föräldrar. Och Sara, åtminstone när vi möts som oss själva, fria från de saker som omger oss i våra ibland väldigt hetsiga liv.
Jag har aldrig slappnat av i arbetsgrupper. Eller i föreningssammanhang. Aldrig. Ändå söker jag mig ständigt till sådana sammanhang för att hitta något. Kanske något jag aldrig kommer att hitta. Istället bränner jag ut mig. I cykler. Och jag anar att den här känsligheten blir allt mer tongivande. Den här egenskapen att alltid känna in andra människor är ibland en välsignelse, men ganska ofta nån slags förbannelse. Eftersom jag inte kan låta bli att agera när människor i min närhet behöver något, inte mår bra eller hetsar.
Sociala medier har funkat ganska bra som substitut. Men, nu känns det inte så längre. Fångad mellan människors positiva och negativa reaktioner på min öppenhet och transparens har jag liksom blivit bipolär i mitt agerande på Facebook och Instagram. Antingen jätteglad och inspirerande, eller jättemörk och uppgiven. Jag både skriker på hjälp och självcensurerar min lycka för att inte göra andra illa. Så nu har jag stängt av en stund. Jag lever nästan hela mitt liv ensam. Isolerad eller i grupp. Men oftast ensam.  Jag har förtvivlat svårt att lita på människor. Eller hitta känslomässiga band som funkar för mig. Det gör mig väldigt trött och liten. Inte sällan cynisk och uppgiven.
Jag vill inte vara det längre.

En krönika – eller ett halvhjärtat rop på hjälp


Publicerad i Allt om diabetes 2/2017:
Det är snällt att be om hjälp
Allt gick sönder. Det började så fint. 25 år senare lämnade jag. Gjorde henne illa. Kärlek blev jobb. Våra olikheter drog isär oss. Skilsmässan kom och med den smärtan. Men vi behövde den. Vi var tillsammans men ändå så ensamma.
Kuratorn på barnmottagningen blev till stor hjälp. Så länge barnen litar på att ni fortfarande klarar av att vara föräldrar tillsammans så kommer de att vara lugna. Oavsett om ni älskar varandra eller inte. De orden bar mig igenom de mörkaste stunderna under ett år när allt försvann. När känslorna, samvetet och mörkret liksom gjorde det omöjligt att hitta fast mark under fötterna.
Nu är jag ensam. Vi är överens om hur vi ska göra för att hjälpa våra barn att hantera sin diabetes, men detaljerna löser vi på egen hand. Stämmer av varje veckas blodsockerkurvor och livet på söndagar, när barnet byter förälder. Nya liv, nya rutiner. Bland annat det där med att be andra om hjälp. Men, hur ber en om hjälp när en inte vet hur?
Ensam är inte stark. Men när det är det enda jag kan, hur ändrar jag mig? Anhöriga, vänner och kära vill hjälpa till. Låter jag dem göra det? Nej, trots att jag vet att jag måste stanna upp och förstå att jag inte kan själv. Ändå klarar jag inte av att be om hjälp. Skickar aldrig det där meddelandet. Ringer inte.
Jag försöker gå framåt i livet utan att göra mig själv eller andra illa. Samtidigt som jag måste göra rätt för mina barn, i både det stora och det lilla. Terapi, oro, ångest, krav, kurvor och hba1c. Jag kan inte hantera det här som ännu en av alla saker jag hanterar. Livet börjar här. Diabetes definierar mitt föräldraskap. Oavsett om jag vill det eller inte. Och när livet liksom exploderat och är i kris klarar jag inte av att hantera allt som jag alltid gjort det. Ensam.
En klok man sade till mig: Det är snällt att be om hjälp. Den som gör det hjälper andra att göra det finaste och viktigaste vi människor kan för varandra. Han gick till och med så långt att han konstaterade att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Det kan kännas provocerande, men bär en stark mening. När du och jag är starka och gör vårt bästa för andra, eller när vi är sköra och litar på att andra finns där för oss – då möts vi på riktigt. Som människor. Då skapas band som inte kan klippas av.
Nu är det min tur. Jag orkar inte riktigt, men jag måste. Det är snällt att be om hjälp. Det är kanske det enda sättet jag klarar av att visa att jag behöver er. Ni som bryr er om mig och mina barn.
Så, hjälp.

46 år gammal

Det är min födelsedag. Men jag känner mest att jag inte vill leva just nu. Jag vill pausas, tas om hand och frysas ned. Sen kan ni tina upp mig när världen är rimlig igen. När mina egenskaper är efterfrågade istället för pestsmittade.
Skitliv. Skittrött.

Till Berlin

Imorgon åker vi till Berlin. Det har varit skönt att återförenas. Men vi har med oss något. Något vi måste göra något åt. Eller med.

Hjälp

Jag har hamnat i ett Moment 22. En situation jag inte klarar av att ta mig ur på egen hand. Behöver hjälp. Men vet inte vem jag ska gå till. Eller hur. Jag har byggt mitt liv på att lösa andras problem. Och att inte hantera mina egna. Eller göra det ensam.

Under jorden i Visby


Visby. Ganska tomt. Lugnt och stilla. Sov tills jag vaknade. Åt frukost. Vi är fyra gäster på hotellet. Tog en promenad längs havet och muren. Solen i ögonen. Tog en löptur bort till klinten. Jobbade i Almedalsbiblioteket. Satte mig i domkyrkan en stund för att stilla mig. Gick och såg en fin föreställning. Drack ett glas vin ensam på en bar som heter Kärleken.
Tankarna mal på i magen och hjärtat. Jag har några val att göra. Och några icke-val. Det känns fortfarande som att jag förlorar hur jag än väljer.
Solen har gått ned och nu är det kallt här i Visby. Och jag väntar på att telefonen ska ringa. Det är visst Kärlekens dag idag. Så ironiskt.
 














 

Tar på mig en mask och förbereder en flykt

Livet fortsätter att ta hastiga vändningar. Står just nu väldigt nära någon slags gräns. Men nu ska jag gå iväg och träffa någon och försöka att inte fortsätta det där trasiga samtalet vi hade när vi sågs senast. Det finns en hel jävla flock elefanter i rummet, men jag ska försöka att inte bry mig om dem.
Hjärtat rusar. Hjärnan har sagt upp sig. Om två dagar flyr jag till Gotland. Som det känns nu kommer jag att gräva ned mig nånstans på ön där ingen någonsin hittar mig.

Nån slags sammanfattning


En människa växer upp utan att bekräftas. Med föräldrar som är fast i sig själva. Människan lever utan att synas. Människan får ett stort tomrum inuti. Människan växer upp och försöker fylla det där tomrummet, men utan att förstå hur. Människan blir vuxen. Träffar en annan människa. Blir förälder. Får ny mening. Försöker leva baklänges och ge sina egna barn ett liv utan det där tomrummet. Men, de barnen får en sjukdom. Som gör att människans känslor trycks tillbaka. Barnen blir något att hantera. Rutiner, checklistor och måsten. Människan backar in i sitt tomrum igen. Men det blir bara större. Människans partner lever också i mörker, destruktivt. Så människan kämpar på. Försöker förtvivlat göra rätt. I varje enskild situation. Ständig krisberedskap, men inget människan gör förändrar något. Det går inte att släcka bränder med brandspruta när hela världen brinner och nya eldhärdar flammar upp hela tiden. Människan tappar orken. Livslusten försvinner.
Sen händer något. Människan inser att livet håller på att ta slut. Efter ett halvt liv i ett tillstånd där all bekräftelse uppnåtts genom att finnas till hands för andra människor inser människan att det inte fungerar. Någon viskar något i människans öra som förändrar allt. Människan tar ett djupt andetag och hoppar.
Människan träffar Någon. Den stora, stora kärleken. Den som inte fanns. Eller bara fanns i sagorna. Det öppnas nya dörrar ut ur det där tomrummet, men det öppnas också andra dörrar, som leder djupare in i det tomma. För Någon är också en människa. Med sin historia.
Så där står människan. Full av känslor. Och nu måste människan gå framåt, med följande vetskap:
Ett barn som växer upp i en miljö där det inte visas känslor upplever ett trauma. Det traumat skapar ett stort tomrum inne i barnet. Ett tomrum som växer i takt med att barnet växer upp. Om barnet inte lyckas fylla det tomrummet och bearbeta sitt trauma så kommer barnet växa upp och bli en människa som för samma trauma vidare till sina egna barn. För en vuxen människa som lever i ett tomrum har svårt att vara känslomässigt närvarande… till och med tillsammans med de människor som älskar människan allra mest, barnen.
Jag måste sluta försöka göra allt rätt hela tiden.
Jag måste hitta sätt att leva mer, och i närhet till de jag älskar.
Jag måste hantera mitt trauma.
Jag måste försöka fylla upp mitt tomrum.
Och även om det redan är försent, så måste jag försöka hitta ett sätt att hjälpa mina barn att inte fortsätta i samma fotspår. Generation efter generation går längs samma stig. Det är dags att försöka hitta en ny riktning. Trots att det är svårt att fokusera när ALLT snurrar allt snabbare hela tiden.