Jeder lebt für sich allein


Ibland kommer en låt farande. En låt som på något sätt sammanfattar nästan allt.

Denk an den Zeitpunkt, als du gegangen bist
Ich hat’ die Chance jetzt hat sie jemanden and’res
Ich halte Schritt, denn mir ist kalt
Und ich lauf neben mir stehend
Die Straßen sind leerer denn je
Nur dunkle Fußspuren auf dem Asphalt
Wie blauer Glasstaub fällt der Schnee
Ich lauf hier auf einem gefrorenen See
Feuer, die brennen
Die Berge weiß, kaum vom Himmel zu trennen
Manchmal kann man gar nichts erklären
Man muss gehen um sich nicht zu entfern
Wie oft spaltet ein einziger Tag
Das leben einen in ein Davor und Danach
Nichts is schwieriger als
Einfach zu gehen
Jeder lebt für sich allein
Für sich allein
Und jeder geht sein’ Weg allein
So wie er meint
Schneeflocken tanzen im wind
Lauf in der Hoffnung, dass das ganze nicht stimmt
Geschäfte schieben sich die Straße hinauf
Dämmerndes Licht sickert in jeden Raum
Beweg mich zwischen roten Steinen entlang
Zeitungen zischen in den Ecken wie Schlangen
Was wir sein können, träum ich nicht mehr
Der Nebel drückt die Dächer so schwer
Nichts is schwieriger als
Einfach zu gehen
Jeder lebt für sich allein
Für sich allein
Und jeder geht sein’ Weg allein
So wie er meint
Wir sind nicht mehr zu zweit
Sondern allein
Und jeder geht sein’ Weg, nur seinen
So wie er meint
So wie er meint
Jeder lebt für sich allein
Für sich allein
Und jeder geht sein weg allein
So wie er meint
Wir sind nicht mehr zu zweit
Sondern allein
Und jeder geht sein’ Weg nur seinen
So wie er meint
Für sich allein

Clueso, eller Thomas Hübner som han heter, skriver texter och låtar som ibland känns direktuppkopplade mot mina känslor. För dig som inte kan tyska så kan jag sammanfatta texten så här; Alla lever för dig själv. Eller ensamma.
Jag är trött på det. Att leva ensam.

Jag vill inte leva ensam längre


Ensamhet. Jag har gjort mig själv till en mästare på det. Ensamhet. Något fick mig att välja det spåret redan som barn. Få riktiga vänner och jag har haft väldigt svårt att utveckla de där banden som liksom är eviga. Det finns väldigt få människor jag känner att jag helt kan lita på, be om hjälp eller vet fångar upp mig om jag faller. Jag har inte släppt in någon.
Jag var valt att klara mig själv. Jag har valt ensamheten. Och nu hatar jag det valet.
På ungefär ett år lämnade jag ett helt liv. Det finns väldigt lite kvar av den som var jag i december 2015. Banden till mina barn, mina syskon och mina föräldrar. En kropp som krympt ungefär 40 procent. Jag har lämnat jobbet, kärnfamiljen, förutsägbarheten och… ja, typ allt. Och jag har gjort det ensam. Eller kanske inte helt ensam, eftersom jag mötte DEN STORA KÄRLEKEN som jag vill dela allt med, men av olika anledningar hållit utanför delar av mig och mina tankar.
Nu står jag, en bit in i livets andra halvlek och försöker bygga upp något nytt. Ett liv där jag inte vill vara ensam. Där jag vill dela allt med Någon. Där jag vill prata mer om vår framtid, än min. Jag behöver något större än min egennytta för att kunna blicka framåt överhuvudtaget. Men, det är oväntat svårt. Kanske för att jag inte vet hur jag ska göra? Ett helt liv där självständighet och ensamhet varit själva strategin är kanske svårt att lämna?
Jag vill dela meningen. Känslorna. Uppgifterna, målen, drömmarna. Inte för att jag vill utplåna mig själv (det gör jag ändå eftersom det enda sättet jag – i min ensamhet – känner att jag är bra på är att göra livet lättare för andra) utan för att jag vill vara tillsammans. Jag vill släppa in och bli insläppt. Vara nära.
Någon och andra. Någon vill jag vara så nära jag kan. Andra vill jag dela rätt saker vid rätt tillfällen med. Men jag vill inte sitta längre utan åror i en för liten båt på ett för stort och oroligt hav. Det går inte att leva så längre. Jag vill dela.
Samtidigt har jag begåvats/förbannats med högkänsligheten. Den gör att jag överdoserar andra människors känslor. Den får mig att vilja vara överallt hela tiden för att tillfredsställa andra människors behov. Även när de inte ens är uttalade. Eftersom jag känner. En egenskap jag inte kan stänga av. Som gör livet komplicerat och som säkert legat i bakgrunden som en anledning till att jag inte klarar av stora grupper av människor, mingel, krogen, hetsen, jakten och allt det där andra som är så viktigt. Allt det där som gör mig pytteliten och väldigt trött. Alla känslor, intryck, ljud. De går rakt in i mig och tar plats.
Det är många som tycker att jag är en extrovertm högpresenterande och självcentrerad typ. Men, det har bara varit ett spel. Ett sätt att ta plats för att inte gå under. Egentligen är jag en ganska introvert, högkänslig och lågmäld typ som helst skulle sitta hemma i en stuga vid ett hav och kommunicera med er andra via brev, chattar och andra lugna kanaler. Och träffas i lugna sammanhang där vi verkligen kan lyssna på varandra.
Jag behöver vara ensam, men jag hatar det. Jag behöver dela mitt liv med andra människor, men överdoserar när jag gör det. Och nu har jag lämnat nästan allt bakom mig. Står ganska tom och längtar till något annat. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit jag inte ens vet att jag vill. Det gör mig trött och ganska snurrig. Nu släpper jag in Någon. Någon får vara med. Det är läskigt eftersom jag måste visa upp för Någon hur skör och otydlig jag är. Det är som att jag inte har någon ryggrad kvar.
Men, det jag känner allra mest av allt är att jag inte vill vara ensam längre. Att jag vill fortsätta se till att människor möts och får utveckla sina idéer och att jag kan hjälpa till med det på olika sätt. Jag vet att jag behöver tid, lugn och tillit. Inte kamp, mod och självständighet. Jag behöver vara väldigt stark och lugn just nu. Men jag är en väldigt liten kolhög i ett oändligt universum.
Som inte förstår någonting mer än just detta. Jag vill höra samman.

Saker jag gjort det senaste året

Krossat någons hjärta
Bott i sommarstuga mitt i vintern
Sålt samma stuga
Blivit skuldfri
Mött den stora kärleken
Fallit handlöst och blivit förälskad
Sålt bilen
Fyllt en viktig spellista med fina låtar tillsammans med Någon
Flyttat in i en tvåa och flyttat ut ur den igen
Varit lycklig
Smugit med kärleken
Träffat nya vänner
Stannat upp på Storbron och gråtit till fin musik
Blivit varannanveckasförälder
Steriliserat mig
Skrivit ett helt liv i en hemlig chatt
Gått omvägar på stan för att undvika vissa människor
Älskat och blivit älskad
Börjat cykla
Gjort mig alldeles för ensam för ofta
Tatuerat in massor av viktiga ord på kroppen
Känt att jag lever under hot
Haft alldeles för hög puls lite för ofta
Varit på Österlen för första gången
Fortsatt springa
Varit rädd
Nästan jobbat ihjäl mig igen
Släppt in Någon
Sett mitt stora barn flytta hemifrån
Svimmat ett par gånger
Flyttat in i en fyra med Sara som jag älskar och fyra barn
Gått ned 40 kilo i vikt
Sänkt mina blodfetter
Blivit insläppt av Någon
Hängt i Malmö en hel del och förälskat mig i staden
Gråtit när jag sprungit
Varit ledsen
Blivit friskare
Vandrat på Skåneleden
Sagt upp mig från jobbet
Gått från XL till M/S
Sagt hej då till de jag älskar inför julen
Givit upp
Börjat om
Blivit erbjuden flera jobb
Skrivit på ett anställningskontrakt
Gråtit på konsert
Åldrats mer än ett år
Varit närmare livet än någonsin
Kommit närmare döden än någonsin
Lämnat Sverige för att inte fira jul
Det har varit det värsta året i mitt liv.
Och det bästa.

God jäkla jul


Fyra dagar kvar till jul. Och jag orkar inte mer. Det här året har tömt mig på all energi nu. Så många trånga passager har passerats. Jag har aldrig upplevt så mycket smärta, ilska, sorg och mörker. Och jag har aldrig varit den som orsakat allt detta. Förrän nu.
Fyra dagar kvar till jul. Idag säger jag hej då till mina barn och till hunden. Ligger just nu i sängen och försöker härbärgera den känslan. Jag ska inte fira jul med mina barn. För första gången. Det gör ont. Så förbannat ont.
Alla de här klyftorna som öppnas nu, och som har öppnats under det här året. Jag hatar dem. Priset jag betalar för att jag vill leva. För att jag vill låta hjärtat och magen fatta besluten. Det är högt. Och nu har det nollat mig. Jag känner mig ensam, otillräcklig och omgiven av gråkall decemberluft.
Så nu lämnar jag Örebro. Flyr söderut till mitt andra hemland. Långt borta från de jag älskar mest av allt. Barnen, Sara, bröderna. Jul i exil. Så slutar det här skitåret. Försöker febrilt att knyta upp lösa trådar in i det sista, så att nästa år ska kunna starta på ett bra sätt. Försöker vara starkare och klokare än någonsin. Samtidigt som jag är tröttare än någonsin.
Allt kommer att bli bra. Det vet jag. Men det får gärna börja bli det ganska snart. Det här trycket måste släppa. Jag är trött på ensamheten. Trött på smärtan. På attackerna.
Nu åker jag till mamma. Försöker slicka mina sår. Låta mig tas om hand.
2017 måste bli något annat.

Firar

img_4182-kopia
Firar ett av de största steg jag tagit tillsammans med någon annan. Och jag firar det ensam. I stillhet. Så funkar 2016.

Att inte veta

Hur ska jag kunna berätta för någon annan vad jag behöver när jag inte vet det? När hela mitt liv gått ut på att bidra till att andra får vad de behöver och jag själv aldrig hunnit stanna upp och fundera på vad som får mig att må bra? När jag hela tiden är känslig för vad andra människor har för behov och det tar upp all min uppmärksamhet och energi?
Det finns några människor just nu som vill veta. Som vill att jag är tydlig. Jag är nog själv en av dem.

Ge mig ett liv

Jag är så fruktansvärt trött på att vara så här känslig som jag är. Att jag inte klarar av att hålla saker borta. Saker som jag inte har råd att ta in. Det öppnar avgrunder mellan mig och människor jag älskar. Människor som jag behöver. Ge mig medicin. En drog. En operation. Vad som helst.
Den här jäkla ökenvandringen måste få ett slut.
 

Ledmotivet

Ledmotivet just nu. Golven sjunger igen.

Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen ikväll
Du kommer aldrig mer hitta hem
Vill ge dig allting ikväll
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll

Håll mitt hjärta

Håll mitt hjärta
Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta
Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta
Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Håll min själ


Jag är så fruktansvärt trött. Det känns som att jag aldrig kommer att vakna igen, om jag somnar.

Förälskad och ensam

FW_7185
När vi måste spräcka bubblan. När hon måste gå. När jag inte vet när vi kan vara tillbaka i den här rena och starka kärleken vi känner. Då är känslan av ensamhet och förälskelse nästan outhärdlig.