Det är då som det stora vemodet rullar in

När jag påminns om att det inte finns några intakta bubblor av lugn, avslappning och lycka. När det där första sticket av höst letar sig in under huden. Vetskapen om att overkligheten hela tiden finns där ute och vill ta över. Att jag måste fortsätta att leva i en värld jag egentligen inte vill leva i, eftersom en annan värld faktiskt varken finns eller är möjlig.
Det är då som det stora vemodet rullar in.

En förlorad sommar

Kan inte slappna av. Känner mig instängd mellan två liv. Om jag står still så dör jag. Om jag rör mig så trampar jag på någon annan. Sommaren 2016 känns förlorad på något sätt. Och jag behöver verkligen vila, sova, slappna av och andas.
Får nog helt enkelt springa mer. Och längre.

Ensam och ledig

FWR_6538
Hon gick just. Tolvåringen. Med sin mamma. Härifrån. I och med det börjar en vecka där min tillvaro och min kalender är helt tom. Jag är ensam och ledig. Det har typ aldrig hänt i mitt liv. Någonsin.
Jag känner mig väldigt tom. Ett helt liv fyllt av ambitioner av att vara till lags och tillfredsställa andra har passerat. Ett halvår av att bryta med det livet som varit fullt av smärta, ångest och skit. Men också små skärvor av lycka och kärlek. Och nu landar jag i detta. En ensam, tom vecka.
Så jag gör det jag brukar göra när jag hamnar i det här sinnestillståndet. Tar en fin-selfie eller två. Alltså tar den riktiga kameran och fotar mig själv. Det har jag gjort sedan långt innan selfie var ett ord. Varför? Oklart. Men nu har jag ett ganska stort antal bilder som tydligt och skoningslöst visar hur jag åldras. Ser tydligt hur håret blir vitare, men också effekterna av att ansiktet liksom gick sönder i våras. Massor av pigment verkar ha tappat orken. Så nu ser jag ut som den pensionärsfarbror jag känt mig som länge. Fläckig och spräcklig. Prickig och randig på något sätt.
Med den vetskapen går jag in i den här veckan. Det känns varken bekvämt eller obekvämt. Men, det känns. Så vad ska jag göra nu?
FWR_6536