…firade vi jul på sjukhuset. Så här såg det ut. Och så här kändes det.
Juldagstempo
Började dagen med att sova gott och länge. Lång frukost och lite mer segodego. Fortsatt upptäckande av gamla skivor som inte spelats på femton år. Sen har jag hjälpt Camilla med att göra i ordning den Mac Book hon fick i återanvändningsjulklapp av min mamma igår. Uppgraderade OS:t från Tigern till Leoparden (fikonspråk för mac:are) och installerade NeoOffice, Firefox och lite annat livsviktigt.
Hanna fick myror i brallorna rätt snabbt och har en kompis här nu. Camilla och jag hann ta med Ella ut på en promenad just när mörkret föll.
Allt som allt är rätt skön dag.
Julaftonens bilder
Efter en lång skön och lugn morgon tar vi oss över till min mamma. Hon har satt samman en alldeles lagom ofrossig lunch som smakar mums. Ägghalvor, prinskorv, köttbullar, skinka, senap, potatis och gott hembakat bröd. Jag sköljer med julmust.
Ella gör upprepade inspektioner av julgranen och de klappar som ligger under den.
Sen kommer Kalle och hans vänner.
Jag sover gott till Kalle och vaknar lagom till att Magnus, Sara och Lo gör oss sällskap. Till Ellas stora glädje betyder det att det är dags att öppna klapparna.
Om jag inte visste bättre skulle jag känna att det vore trevligt att bli pappa en gång till.
Ella får en hel låda Bratz-dockor och tillbehör som Hanna fått av sina kompisar. En mycket bra återanvändningsklapp.
Lilla Lo är vaken mest hela tiden och småpratar med oss andra. Sötast idag.
Hanna har börjat uppskatta givandet lika mycket som fåandet.
Lo sötar sig lite till.
Tomten har gett Camilla och mig en ny väckarklocka. Jag testar den, ingen verkar gilla den.
När klapparna är öppnade bjuder min mamma och Hanna på en kort men intensiv julkonsert. Sen fyller vi på med lite mer mat innan det är dags att slappa lite till.
När kvällen kommit och vi åkt tillbaka hem packar jag upp den skivspelare jag fått och börjar spela några gamla vinyler som inte sett dagens ljus på femton år. Sen slötittar vi på teven. Julafton är slut, barnen är nöjda, glada och trötta. Vi också.
Ella om jullovet
Strax efter tre i eftermiddags:
– Pappa, har jag jullov nu?
– Ja, nu har du jullov.
– Jaaaaaaaa!
Segern är vår!
Vi ser inte helt stabila ut på uppvärmningen, men när domaren blåser igång första perioden är vi på tårna. Varken vi eller motståndarna lyckas etablera någon tyngre press, utan bollen rör sig nästan på handbollsmanér från planhalva till planhalva. Men det är vårt lag som gör målen. Med en stor portion tur och en gnutta skicklighet lyckas vi göra ett ryck och skaffa oss ett par måls marginal till vår fördel innan perioden är slut. Vi har visat oss vara en ganska obehaglig överraskning för våra motståndare och går stärkta i karaktären till pausvila.
I andra perioden mattas vi något. Motståndarna kommer tillbaka och börjar äta sig ikapp. Men precis när vi behöver stänker vi in ytterligare ett par mål och tack vare att perioden är fem minuter kortare än den första lyckas vi hålla undan. Efter matchen påstår motståndarna att de tagit det lite lugnt eftersom de inte ville krossa vår självkänsla eller fysiska hälsa. Måhända tog de det lite för lugnt, eller så underskattade de vår vinnarinstinkt.
Jag pratar om årets innebandymatch. När Huddinge IK:s F96:or ställdes mot sina föräldrar. Det finns stunder då föräldrar låter barnen vinna. Det händer i situationer under hela uppfostran. Det finns stunder när vi inte låter dem göra det. Ikväll var det en sån stund. Och om du tycker det verkar en aning opedagogiskt eller kanske burdust ber jag att få upplysa om att det här nog var vår enda chans att vinna mot tjejerna.
Klart vi tog den!
Min egen insats? Tung högerback med toppar och dalar. Ett mål och det är jag mycket nöjd med. Camilla var löpvillig vänsteranfallare och hade ett snyggt långskott som strök målvaktens bortre stolpe. Men likt Hanna var hon en plåga för högerbacken i motståndarlaget. Ella satt bredvid och hejade.
På sin storasyster.
Julen har kommit
Strax innan vi installerade granen hördes följande dialog i vardagsrummet:
– Ella, var ska vi ställa granen i år?
– I mitt rum ska vi ställa den.
– Ska den inte stå här i vardagsrummet?
– Neeeeeeej!
Någon timme senare står den ungefär där den brukar med sina trehundra små ljus, nästan lika många kulor och julen börjar ta sig in hemma hos oss. Det tindras och känns avspänt. Nästan lite fromt.
Ella om döden
Alldeles nyss, i bilen på väg hem:
När man inte orkar gå, då dör man. Sen blir man nedgravad i en skattkista, Då blundar man, visst pappa?
Moppevinter
I dag tog jag moppen till jobbet. Jag har nämligen fattat ett principbeslut om att alltid göra det om det inte är risk för halka. Allt för ett hållbart liv. Enda problemet var att det blev lite kallt i byxorna. Misstänker att mina odds för att bli pappa igen kan bli något sämre med det här beslutet, men å andra sidan känns det inte som jag har tänkt bli pappa till fler barn.
Moppen måste dock ses över av importören. Dess batterier tömmer sig alldeles för snabbt nu och har gjort det ett tag. Den klarar knappt en mil i dagsläget. Det är långt från vad den ska göra.
Brinner för det här permanent
Vi brinner för det här permanent, tredje advent.
Pippikakor
När Camilla och Hanna tog en tur till Kungens Kurva passade Ella och jag på att baka lite pepparkakor. Eller rättare sagt Pippikakor, Lilla gubben-kakor, herr Nilsson-kakor och Ellakakor. Några gummor och gubbar blev det också, men de såg rätt deformerade ut. För att inte tala om julhundarna, alltså den rätt konstiga formen av pepparkakor som grisformen lämnar efter sig.
Ella var oväntat tålmodig och duktig. Hon tyckte mjölet var roligast.
Jag köpte fuskdeg, dvs färdig, och i halva rev jag ned apelsinskal eftersom jag tänkte att det skulle bli gott. Det blev det inte.