När Hanna ger sitt allt och kämpar blir jag stolt. Alldeles varm inombords och det känns som att min kropp är omgiven av en kontur i neon som blinkar ”Det där är min dotter!!!”. Då växer jag. I eftermiddagens match var det så. Då är jag övertygad om att hon kommer spela i landslaget en dag, minst. Sveriges alltså, för i mitt är hon redan en lysande stjärna.