Författare: fredrikbronner

Camilla tar Ella till öronläkaren idag. Där kan de inte förstå varför Ella ska äta penicillin. De kan inte ens se hennes trumhinnor eftersom det är så mycket vax i öronen, men när de gjort rent konstateras att om hon haft en inflammation är den läkt nu. Däremot ser de att en av Ellas trumhinnor buktar inåt, vilket den inte ska göra. Det kan göra att hon hör sämre än hon borde. Därför ska hon nu blåsa ballonger med näsan i tre månader.
Därför är dagens för bövelen ett positivt utrop. Penicillin mot ballonger. Hurra!

Ligger i soffan. Jag ringde doktorn på morgonen och sade att Ella inte får i sig det flytande och bad om tabletter. Ett par timmar senare åker vi till Apoteket och hämtar en ask små tabletter. Efter lunch gör vi ett försök. Nu ligger jag här med ångest. Ella ligger och sover. Hon somnade rödgråten och livrädd.
Försöket började bra. Ella tar den lilla tabletten lugnt och fint och stoppar den i munnen. Tar en klunk saft. Åker tabletten ned? Nej. Biter hon på den? Ja. Spottar och fräser hon? Absolut.
Sen är det kört igen. Jag provar och trugar. Mosar och blandar med sylt. Försöker övertala. Börjar hota med den flytande. Inget spelar någon roll. Till slut skickar jag en hyperventilerande och rödgråten Ella i säng. Utan att hon fått i sig någon medicin. Som det känns nu har jag två val:

• Ta risken med att skada Ellas hörsel genom att skita i mediniceringen
• Tvinga i henne medicinen med riktigt våld, dvs hålla fast henne och spruta i henne medicinen, hålla igen näsborrarna och munnen och tvinga henne att svälja

Tror det får bli ett tredje val. Som stinker. Jag inser att det här med att finnas till hands för Ella när hon ska ta medicin inte är min grej. Om Camilla går med på det blir det hennes uppgift till Ella är tillräckligt stor för att ta tabletter.
Jag har mina begränsningar.

Hur i helvete kan det komma sig att det trettiotalet år efter att mina föräldrar med våld tvingade i mig penicillin fortfarande är så att den här jävla medicinen smakar död och förintelse? Hur kan det komma sig att den framgångsrika läkemedelsindustrin och forskningen inte lyckats få fram en sorts penicillin som barn kan få i sig utan akut trauma? Har just avbrutit femton minuters trugande och våld men ändå inte lyckats. Ella får panik och kräks. Så kära läkemedelsfabrikörer och doktorer, utveckla ett penicillin anpassat för barn och gör det nu! Även barn är mänskliga varelser som förtjänar respekt. Liksom sina föräldrar. Det är ju mest barn som behöver det här förbaskade läkemedlet, så anpassa det efter deras behov.
Några pigga förslag:

• För oss som har barn med diabetes, varför inte ett injicerbart penicillin?
• Små små små tabletter som barn kan skölja ned?
• Suppar?

Hade det varit greve von Röv eller vi andra gubbjävlar som tvingades skölja ned skiten hade det funnits en sort som smakat tryffel nu. Och ja, jag är inte så lite upprörd. Det finns inget som river upp mig lika effektivt som när jag tvingas utöva tvång och våld på mina barn.
Men, det är ju för deras egen skull kanske du tänker? Förklara det för Ella. Eller min knytnäve.

Ungefär fyrtiofem minuter efter midnatt vaknade Ella. Sen höll hon oss vakna större delen av natten känns det som. Flickstackaren har ont i öronen, är täppt i näsan och känns varm. Dessutom med lite känningar av falsk krupp som hon brukar få vid dessa tillfällen. Inget Camilla eller jag gör lindrar eller tröstar. Hon har lätt panik. Jag förstår henne. Mina minnen från barndomen av dessa symptom är tämligen starka fortfarande.
Strax före lunch ringer Camilla mig. Ett besök på Vårdcentralen och konstaterad öroninflammation. Tio dagar med penicillin och en arbetsvecka som vi delar upp hemma med Ella.