Sylvia San Pio Resta. Hon var tjugosex år gammal. Arbetade på Carr Futures som analytiker. Kontor på nittioandra våningen i World Trade Center One. På samma kontor som sin man, John. När jag googlar om dem hittar jag berättelser om kärlek och om en familj som aldrig hann bli. En kvinna och en man bland alla andra. Två namn bland tusentals andra. De dog tillsammans. På samma plats som sextionio andra kvinnor och män på Carr Futures.
Jag såg inte hans namn idag. John Resta. Men jag såg hennes. Bland alla namnen står det Sylvia San Pio Resta and her unborn child. Det grep tag i mig. Ett tiotal andra ofödda barn gick samma öde till mötes 11 september 2001. Ett tiotal kvinnor blev inte mammor.
De dog. Liksom tusen och åter tusen har gjort under de tretton år som gått sedan 11 september 2001. I det som ibland kallas för kriget mot terrorismen. Det finns hur mycket som möjligt att tänka och skriva kring detta.
Idag blev en händelse väldigt konkret för mig. Genom alla de här namnen. De är viktiga. Namnen på de som dödas. Här och i andra delar av världen. Genom att läsa namnen och googla dem, blir våldet, hatet och hämnden så bottenlöst sorglig.