fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan. fanfanfan.
Lägesrapport 18:30 en måndag
Hoppet är lågt.
Tröttman är stor.
Tiden är knapp.
Humöret är dåligt.
Gokaffet smakar inte gott.
Nu åker jag och hämtar stora barnet efter träning. Sen åker jag och fotograferar. Och redigerar. Hoppas jag känner mig piggare imorgon vid den här tiden.
En bättre dag
Idag har det varit en bättre dag. Känner mig mer landad. Tror produktbilderna jag jobbat med börjar bli färdiga och dagens porträttsession gick toppenbra. Ingen stresskörning till dagis eller Flemingsberg. Inga köer. Snart ska jag klä på mig och se om det tar en timme att åka hem med tunnelbana och buss. Eller om det tar de trettio minuter reseplaneraren säger.
Omgruppering
Jag skulle vilja dra mig undan ett år. Hitta nya lösningar. Omgruppera.
En ful dag
Idag var det en ful dag. Förvisso gjorde det ymniga snöfallet sitt för att fina till mina kvarter, men dagen var ful. Sov för lite, vaknade för tidigt, skulle hinna för mycket. Sur och tvär. Ett nytt avsked på jobbet. De gör faktiskt ont ibland. Hinna fram och tillbaka för att hämta grejer, lämna bilen, dörrar som inte går att öppna i offentliga miljöer. Tåg som är försenade. På den vägen var det. Tills plötsligt ett litet takras på kanske nån liter snö föll ned klockrent i min luva och ned på ryggen under kavajen.
Där vände dagen. Ungefär klockan halv tre jobbade den sig upp till en vanlig dag.
Andas, andas, andas
Andra december. En monumental måne hänger på den mörka himlen och det är kallt. Fem minus just nu. Frosten gnistrar i det bleka ljuset och luften är klar. Jag försöker hämta andan. Rensa huvudet. Det har gått för fort ett tag. Hänt för mycket. Och för lite. Samtidigt.
Så ett par djupa andetag gör gott.
Tar ett andetag i december
November slutade i kaos, panik och stress. December har börjat med något högre luft och försutsättningarna för att andas blev bättre. Ella har börjat äta och dricka igen och har fått tillbaka sin energi. Det gör mig gladare och mer stabil. Tillsammans ska vi snart ta en tur till mitt jobb för att jag måste göra klart ett litet korrektur. Men, vi har redan hunnit ta emot hantverkarkillarna som ska rädda vårt vardagsrum och pratat med dagis om julledigheten. Och jag ska fixa en bild och svara på några frågor till en blogg som uppmärksammar 365bilder.se.
Men, det bästa av det bästa. Jag har sovit en hel natt.
Mitt opp i och slut
Jag kör fort just nu. Tre stora åtaganden ska betas av fredag, lördag och söndag. Alla roliga. Men också energikrävande. Så jag hinner inte prata så mycket med själv just nu. Därför låter jag Stefan Sundström sammanfatta hela grejen genom Allan Edwalls låt om livet. Den lilla bäcken:
De två sista verserna är finfina.
Jag samlar tid som musen samlar skulor.
Till livets byggnad samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt är byggt av smulor.
Och sanningen av ångrad lögn består.
I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut.
Min tro är klen och klokenskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut.
Aktuell status
Nej. Nej. Nej. Jag förstår inte. Min hjärna är för liten och för full. Jag är en dator som blivit för gammal. Det händer för mycket och för snabbt. Och nu tar jag ett djupt andetag och går och lagar middag till en uuuutsvulten tonåring och två hoppspralliga femåringar. Jag är alldeles varm i huvudet.
VAB-intyget igen
Kan inte låta bli att agera lite rättshaverist när jag läser socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrssons uttalande idag.
– Vab-intyget har fått föräldrar att bli mer rädda om sina vab-dagar.
Det handlar om det lilla intyget personal på förskolor och skolor måste skriva för att Försäkringskassan ska känna sig trygga i att betala ut tillfällig föräldrapenning till mammor och pappor som tar hand om sina sjuka barn. Tydligen har uttaget av dessa dagar minskat med sex procent sedan intyget infördes.
Well, Christina, för den här pappan handlar det inte om att vara rädd om dagarna. För mig handlar det om att jag vägrar låta mig behandlas som en misstänkt bedragare varje gång jag vill använda det jag har rätt till. Att jag inte vill lägga ännu mer administrativ börda på personal på förskolan som redan har för mycket att göra eftersom de är så få och barnen så många. Att mina barn är viktigare än systemet.
Därför har jag inte tagit ut en enda VAB-dag sedan blanketten infördes. Det betyder inte att jag struntat i mina barn. Eller att jag fuskat tidigare. Det betyder att jag tycker din lösning är förnedrande i varenda liten detalj. Därför kompar jag. Flexar. Tar tjänstledigt. Jobbar hemma. Varje gång jag måste ta hand om något av mina barn leker jag gummimänniska.
Jag gillar tillit mer än misstänksamhet.