Nu är det mycket som snurrar i huvudet. Ett huvud som sitter på en för tillfället ganska krampkrämpig kropp. Dagsformen är inte jättebra. Platsar nog inte ens i C-laget just nu. För att bättra på oddsen en aning sätter jag mig en stund och skriver upp ett gäng punkter för att inte glömma några saker som måste göras före måndag, då jag åker till Tyskland. Eftersom jag riskerar att glömma lappen så noterar jag samma sak här… AH-plan 2010, tjänstedirektivet, webbstrukturer, boka läkartid, H&M’s bilder, försöka lösa problemet med pelletspannan, skicka tre fakturor, göra klart affischen till Barnslig advent på Winterviken, välja ut sex bilder till 365bilder.se-portfolio, välja ut ett gäng andra bilder till en annan portfolio, byta däck på bilen, montera bort element i vardagsrummet, göra rent akvariet.
Fler saker lär tillkomma. Men, vid lunchtid på måndag är det kört. Då sätter jag mig på ett tåg. För att komma till en båt.
Jag förbrukar mer energi än jag tar in just nu. Inte så smart.
Förbannad
Jag är trött. Rutten och förbannad. På allt. Jävla skitvärld. Nu ska jag gå och duscha.
Visby: nära och långt bort
Sedan jag var i Visby under Almedalsveckan har jag längtat tillbaka. Camilla och jag bokade en resa omgående när jag kom hem och sedan dess har jag längtat efter den. Imorgon ska vi åka. Bara jag och den jag älskar. Ensamma på en av världens vackraste platser. I lugn och ro. Det är dags att låta saker sjunka in. Bara vara och låta de stora planerna vila en stund. Jag behöver det. Jag tror vi behöver det.
Därför är jag sjukt stressad över det faktum att jag mår rätt risigt i näsan och halsen. Och att båda barnen också är lite förkylda. Ingen av oss har resten av symptomen som krävs, men ändå är jag orolig över att nojjan över grissjukan på något sätt kommer göra att vi inte kommer iväg.
Men, nu är det mindre än tjugofyra timmar till avgång.
Tillbaka från verkligheten
OK, jag är tillbaka. Jag har varit i verkligheten ett par veckor. Men nu är den tiden över. Imorgon börjar det overkliga livet igen. Missar första arbetsdagen eftersom dagis traditionsenligt har stängt för studiedag första arbetsdagen varje höst. Från tisdag och framåt lär det dock rulla på. Alla tankar på alternativ och andra sätt att leva kommer få en rejäl törn då tiden inte kommer räcka till. För nu ska jag nämligen jobba på dagarna (vilket inte är så dumt egentligen eftersom jag har supertrevliga kollegor och omväxlande saker att göra). Och försöka få det här huset i det här jävla femtiotalsstandardkvarterat att funka (måste fixa avloppet i nya duschen som gick att använda ungefär fyra månader, telefon/ADSL-anslutningen, se till taket fixas, krångla lite med pelletsbrännare och så där). Förutom att vara en bra pappa och man.
Varje år vid den här tiden mår jag rätt dåligt. Sover inte på nätterna och är förbannad på dagarna. Det är inte så konstigt, när jag tänker efter.
Men om några veckor kommer overkligheten börja kännas verklig igen och då är jag bara så här frustrerad ibland. Till nästa sommar.
Min egen firma är det lilla halmstrå jag håller i för att försöka behålla en känsla av hur det är att leva i verkligheten. Förhoppningsvis kan jag göra något mer med den i höst. Jag vill nämligen vara mer i verkligheten. Inte bara ett par veckor mellan juli och augusti varje år.
Citat
Sometimes it’s like someone took a knife baby
edgy and dull and cut a six-inch valley
through the middle of my scull
Dags att byta liv
Regnet strilar ned. Jag är hemma med Ella som fått en rejäl förkylning. Jobbar med laptopen i knät. I eftermiddag ska vi på vernissage. Dagisbarnen ska sjunga och visa upp allt de gjort under våren. Sen ska jag på ett möte, som sponsor. Har just kollat igenom kommande vecka och inser att jag är en idiot.
Måndag
Jobba hemma på dagen eftersom dagis är stängt.
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)
Tisdag-torsdag
8-17 på kontoret
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)
Fredag
8-15 på kontoret
Lördag
10.00 hämta Hanna och klasskompisar i Vaxholm med bil
14.00 fotografera bröllop i Södertälje
Samtidigt hålls ett event jag borde vara med på som sponsor.
Söndag
8-21 jobba som valförrättare under EU-valdagen
Innan nästa vecka ska jag hinna göra klart en lång lista med andra saker. Det här håller inte. Jag går sönder. Energin tog slut redan i mars. Sedan dess har jag gått runt på någon konstig vilja, men i stort sett utan glädje. Jag känner trycket över bröstet, huvudvärken och håglösheten allt för ofta.Inget räcker till. Det är alltid något återstår att fixa. Någon som behöver uppmärksamhet.
Det är dags att byta liv. Det här funkar fan inte. Alls. Jag är fel person på fel plats med fel förutsättningar i fel tid.
Högt blodsocker
Ellas blodsocker är alldeles för högt. Har givit henne rekordmycket insulin idag, men det hjälper inte. Får inte ned det på normala nivåer. Hennes humör börjar bli otåligt och irriterat i takt med att halten av ketoner i hennes blod ökar. Nu har jag bytt bägge ampuller i hennes insulinpennor och hoppas på att det var något fel på de gamla. Annars håller hon på att bli sjuk, eller så har någon av pennorna gått sönder.
För trött för att tänka
De senaste dygnen har varit hektiska och jag har varit för trött för att tänka. Dessutom har det regnat från och till, vilket gör att bredbandet här hemma inte fungerar. Känns oerhört analogt på något sätt. Nåväl, om ett par timmar skjutsar jag Camilla till flyget. Sen är det jag och barnen på egen hand hela vägen till måndag. Jag hoppas det blir bra väder mer än en dag.
Skeppet sjunker men det finns ingenstans att hoppa
Jag är trettioåtta år. Genomlever min tredje djupa lågkonjunktur som arbetstagare. Det blir nog den sista. Livet som arbetstagare var en dröm när jag var sjutton. Ta ett jobb, tjäna pengar, skaffa en bostad och sen är livet ditt. Så såg mina naiva ögon på möjligheterna. Nu, tjugo år senare är jag trött på hela skiten. Trött på att anpassa mig till döds för en lön som gör att jag precis klarar av boendekostnader och att hålla mina barn hela och rena. Trött på att i varje ekonomisk samhällssvacka gå igenom omorganisationer där jag eller någon jag bryr mig om tvingas lämna arbetsuppgifter.
Jag är bra sugen på att lämna det sjunkande skeppet. Det jobbiga just nu är dock att det är hela världen som är skeppet. Det finns ingenstans att hoppa.
I en bil på väg hem
Under de fem timmar det tar att åka från Mora tillbaka till Stockholm hinner min kropp återanpassa sig till vardagen. De tre dagarna i Mora gjorde gott. Ett enkelt liv med tydliga uppgifter och riktiga känslor. För varje mil vi närmar oss Stockholm börjar hjärnan snurra runt och magen sluta sig. Så lagom till jag kommer fram till de tre filerna vid Upplands Väsby har jag lätt ont i både huvud och mage igen. Tankar om orsak och verkan kring alla ogjorda saker av mer eller mindre viktig karaktär är tillbaka.
Då vet jag att jag har kommit tillbaka hem igen.