Tjugo-f*cking-fem!

Klockan är strax före midnatt. Det är söndag. Camilla och jag ska bara packa ihop helgen och gå och lägga oss. Vi mäter barnens blodsocker. Båda är höga som hus. Över tjugofem. Av olika anledningar. Därför ger vi dem extra insulin. Att ge en sovande Ella insulin är ett äventyr i sig. Nu måste någon av oss gå upp om två timmar för att kontrollera hur insulinet pårverkade blodsockret.
En bra start på en ny vecka. Kvart i två.

Ettårsdag

Lite i skymundan konstaterade Camilla häromdagen att det gått ett år sedan Ella fick diagnosen diabetes. Det känns som ett helt liv. Ett helt jävla liv.

Sjukt

Hanna har hostat och snorat snart en vecka. Camilla har börjat låta allt mer infekterad i halsen. Ella börjar idag att bli riktigt snorig och hostig. Själv använder jag bara nässpray än så länge.
Det är höst nu.

Sjukhuset är bra, del två

Har börjat inse en sak, nämligen att jag verkligen trivs på sjukhuset. Mitt i detta grå betongkomplex av miljoner kvadratmeter som vid en första anblick känns som Gulag slår nämligen ett hjärta som gör att tiden går långsammare, kontakten mellan människor djupare och allting varmare. Sjukhuset gör mig lugn. Får mig att känna mer.
Kanske galet, men jag trivs väldigt bra där.

Sjukhuset är bra, del ett

Barnen och jag har varit på B86 och träffat doktor Svante. Bägge hade bra Hba1c (kan vårdlöst översättas till långsiktigt medelvärde av blodsocker). Växer normalt och uppvisar inga komplikationer alls. Ella fick två klistermärken och en liten mjuk mus. Hanna fick prata nästan hur mycket hon ville.