När jag vaknar är det nästan som vanligt. Men idag städade jag rent mitt skrivbord, lämnade in min mobil, lämnade ifrån mig mitt tjänstekort och passerkortet innan jag lämnade Kungsholmen och staden som arbetsplats bakom mig. Mina statstjänstemannaprivilegier är borta. Ikväll är jag en vanlig medborgare för första gången på sju år.
På måndag blir jag en ovanlig medborgare igen. I den kommunala sektorn.
Tröttma
Jag har haft en lång arbetsdag som avslutades med besök på pub för någon slags tack-och-hej-öl. Drack Pepsi Max eftersom jag som vanligt valde att köra. Nu är jag knastrött. Hanna sover hos en kompis för första gången på tre år. Ella sover i sin säng. Camilla och jag borde diska, städa i köket och betala räkningar.
Men, sängen kallar. Högt och envist.
Imorgon avslutar jag min karriär som statstjänsteman. Kanske också en och annan relation. Bara tanken gör mig trött. På teven sitter ett avhoppat Jehovas Vittne och talar om sina erfarenheter. Jag blir bara tröttare.
Sista veckan
Sista veckan i stan har börjat. Snön ligger kvar på marken. Analyserar nyheter, skriver på en manual och ska försöka knyta upp några lösa trådar innan jag börjar städa rent på mitt bord. Nästa vecka flyttar jag hem igen. Börjar ett nytt liv där avståndet mellan arbete och liv är mindre. Både fysiskt och mentalt.
Samma vecka som våren kommer på riktigt.
Moppeågren
Jag har liksom bestämt mig. Att jag när jag byter jobb om ett par veckor jag också ska byta liv. Slut på onödig förbrukning av fossila bränslen. Slut på onödiga bilresor. Dessutom slut på rökning och dåliga kostvanor. Hej då stress. Hej harmoni.
Jag har också liksom bestämt mig för att köpa en elmoped för att transportera mig själv på. Den är ganska dyr, men hållbar. Försäkringsbolagens offerter är ett hån (jag är en farbror som vill leva hållbart, inte en femtonåring som vill leka Blixt Gordon). Men värst av allt är min partner direkt avvisande och negativ till mina tankar.
Hon liksom många andra säger: Cykla då! Det är gratis och det behöver du.
Visst. Men ingen av dem tänker på att jag inte vill stånka mig fram på cykel när jag har måste-tider att passa. Till dagis. Från dagis. Ingen av dem vet eller bryr sig om att jag behöver vara rörlig i mitt nya arbete, men att jag inte vill vara beroende av en bil för att ta mig till olika möten och uppgifter. Att jag vill visa för mig själv och omvärlden hur mycket onödiga bilresor vi gör.
Ta cykeln, eller fortsätt åka bil är min närmaste omgivnings uppfattning. Vilket också betyder ”gör som alla andra”.
De har fel. Det är bara jag som vet vad jag behöver. Men konsensusnarkomanen i mig vill fatta beslutet utan onödiga intressekonflikter. Goddamn, att det ska vara så svårt att göra det rätta.
Morgonstund har unken smak i mun
Har ont i huvudet. Känner mig lätt yr. Fick nån slags rusning i kroppen i går kväll som inte helt gått ur. Ovanpå detta morgonrutiner i friktion. Ibland tycker jag väldigt illa om våra morgonrutiner. Men, snart blir det ändring på dem. Jag tänker göra slut med stressen.
Måndag, som f-n.
Svårt att vakna. Tokmycket trafik på väg in till stan. Detta kombination med en trasig bil i vänsterfilen gör att det tar fyrtio minuter att åka den dryga kilometern mellan Västberga och Hornstull. Regnet faller. När jag köper lunch på ICA får jag en möglig pirog. Enligt Yahoo:s väder kommer veckan se likadan ut.
Riktiga jobb
Jag har utbildat mig och blivit vuxen i en tid när Sveriges företag och arbetsgivare skrek efter akademiker. Ingenjörer, beteendevetare, samhällsvetare, ekonomer, jurister… min generation lockades och pockades in på universitet och högskolor och högskolor som blev universitet.
Idag skriker samma företag och arbetsgivare efter något helt annat. Människans förmåga att göra prognoser och tänka långsiktigt visar sig än en gång – helt naturligt – vara begränsad.
När AMS idag presenterar sin årliga rapport om vart jobben finns visar det sig att Sverige nu behöver människor som gör riktiga jobb. Tänkarna behöver kompletteras med görare.
En helt ny karriär
I mitten av april byter jag karriär. Då övergår jag från att vara kommunikationsstrateg åt en statlig myndighet till att bli näringslivsstrateg i en kommun. Känns fantastiskt spännande och engagerande. Dessutom kommer jag kunna gå eller cykla till jobbet vilket känns som en belöning efter sju års pendlande med tåg, buss, tunnelbana och bil.
Mitt fotograferande kommer fortsätta. Oklart hur, men ännu mer personligt lär det bli känner jag. Firman kommer dock inte utvecklas i någon större omfattning än idag.
Jag är lycklig. Men också lite ledsen i ögat. Lämnar världens bästa chef bakom mig. En människa som lärt mig oerhört mycket om det jag arbetar med, men också mycket om mig själv. En förebild. Dessutom några av de bästa kollegor någon kan önska. En olycklig men kärleksfull separation som kommer göra kollegor till vänner istället.
Det känns som att jag fått världens chans. Jag tänker ta den. En helt ny karriär. Ny kunskap, nya människor och till stora delar ett nytt liv.
Hurra!
Knas med bloggen
Har efter en tids strutsbeteende (huvudet i sanden) tvingats uppdatera WordPress (publiceringssystemet som ligger bakom denna blogg) eftersom webbhotellet uppdaterat till PHP5. Detta gjorde att en del inställningar i bloggen gick åt pipan varför de senaste dagarnas inlägg försvann. Hade lite problem med en språkfil också. Men nu bör alla problem vara fixade och bloggen ska fungera igen.
För övrigt kurerar jag min halsfluss liksom övriga familjemedlemmar. Magen är totalknäckt av antibiotikan, men det kanske är ett pris värt att betala. En del andra spännande saker har också hänt, men jag lär få anledning att återkomma till dessa.
En bild av en bra dag
Ikväll befann jag mig på Fredhällsklippan hemma hos Lisa och John som jag ska fotografera i helgen. Ville lära känna dem lite för att få till en bra fotografering. Avspända, sköna människor. Blir nog ett trevligt bröllop med bra bilder. Innan dess hade jag ett mycket givande och intressant möte och en intensiv arbetsdag. En bra dag. Det känns som att dörrar öppnas igen.
Och den avslutades med den här sköna vyn.
