Kategori: Allt möjligt

Se där. En byline. Och en puff på löpet. Mina femton börjar nu. Genom en berättelse om ett nytt liv. Nerikes Allehanda och jag. Ett litet tag.

Libyen. Det handlar om att se till att diktatorn och hans mannar inte kan använda luftrummet. Alltså har fransmannen, britten och amerikanen med hjälp av andra med bomber och granater sett till att diktatorn och hans mannar inte kan göra det. Använda luftrummet alltså. Flygplanen, luftvärnet och det där är helt enkelt förstört.

Då vaknar svensken. Journalister piskar upp någon slags mordisk stämning jag inte förstår. Så nu vill svensken också vara med och bomba lite. Skicka ned några JAS liksom. Vara med på festen. Döda några dumma.

Trots att britten, fransmannen och amerikanen redan konstaterat att uppdraget i stort sett är utfört.

Vad är det jag inte förstår? Varför vill mina landsmän skicka svenska flygplan och svenska piloter? Vad är grejen? Det här är ingen övning. Inget fyrverkeri. Det är riktiga människor som dödar varandra på order av andra människor. Ingen lek.

Äntligen. Jag kan tipsa om en av de bästa böcker jag läst på länge. Och jag har läst den många gånger. Under några månader av hemligt arbete tillsammans med Fru 30+. Urval, formgivning, tryckbeställning… och lite annat. Hade jag massor av pengar skulle jag starta ett förlag bara för att få ge ut alla texterna som den här anonyme författaren producerar.

Jag både skrattar, skäms och får lite ont i magen. Det är min vän trettioplus som nu när han lämnar trettioplus-åldern fått några av sina bästa texter samlade i bokform. Fantastisk läsning. Texter hämtade från hans stora och välbesökta blogg.

En temperatur på samtiden. Från en horisont som liknar min egen. Rekommenderas varmt. Så köp den här.

Smärtan i bröstet och magen.
Smaken av syra bak i munnen.
Den dunkande pulsen i det tunna lagret mellan skallben och frisyr.
Svindelkänslorna.

Och en liten, liten krokus.

Kollar kalendern för imorgon. Pratar med mamma via Skype. Tar ett par djupa andetag. I tanken åtminstone. Det går fort nu. Mycket händer och ska hända. Vi skriver på ett kontrakt på en hyreslägenhet. Känns underbart. Anlitar mäklare för att sälja huset. Känns som att falla fritt i ett svart hål på något sätt. Det ska målas. Anlitas hantverkare. Visas hus. Skrivas kontrakt. För mig bara snurrar det. Vill inte höra talas om den processen förrän den är klar. Helst.

Jag tycker det är viktigare och mer inspirerande att leta skolor till barnen. Planera flytt. Fundera över hur jag ska fira min kommande fyrtioårsdag. Och såna saker. Arbete. Uppdragen. De spännande saker som jag vill göra.

Men precis som våren så är jag inte framme än. Det ska stressas ett par varv till. Men helgens finsbesök av Anna och Moa stryker under vad som är viktigt. Människorna jag tycker om. Och vill ha tid/råd att träffa oftare.

Så jag går och lägger mig nu. Och vaknar igen i juni nån gång.

OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.

I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet. Vi lockas av staden. Vill bo mitt i ett utbud av tjänster och varor. På en plats där det är en ständigt flöde av människor.

Vi vill jobba smartare. Lägga energi på rätt saker. Hela tiden. Inte undantagsvis. Kunna resa och visa barnen världen. Såna saker. Vi vill ge dem upplevelser av storstäder och andra länder. För att göra det behöver vi inte nödvändigtvis bo i en. Med allt vad det innebär.

Efter ett år av funderingar, diskussioner och avväganden har vi kommit fram till att Örebro är en plats som erbjuder oss goda möjligheter att göra de förändringar som behövs. Först behöver vi en bostad. En hyreslägenhet i ett centralt läge. Det håller på att lösa sig. Sen behöver vi hitta skolor där barnen trivs. Det börjar vi med nu.

Jobb? Jo vi behöver försörja oss. På ett smart sätt. Där har vi inte bestämt oss. Jag kan dessutom bara tala för mig själv. Troligen kommer jag helt eller delvis arbeta åt mig själv. Utveckla verksamheten i min lilla firma och erbjuda min kunskap och erfarenhet på konsultbasis.

Och det kommer jag göra där efterfrågan finns.

Huddinge och Stockholm är inte ett avslutat kapitel. Det är bara det att vi nu väljer att sätta ned bopålarna i en annan stad. Där vi tror förutsättningar för oss att leva som vi vill är bättre.

Två timmar västerut.

Där har vi också gemensamma vänner och ett sammanhang som (trots att vi vände det ryggen) aldrig försvunnit. Kloka, varma och företagsamma människor som jag vill träffa oftare. Jobba tillsammans med. Skratta och gråta med.

Om några dagar kommer jag börja blogga om den här processen på en annan plats. Då kommer jag berätta om den här förändringen stegvis. Resonera öppet och beskriva hur det går till. Från blanketter till känslor.

Utmaningarna är många. Framför allt när det gäller barnens känslor. Genom att göra så här utsätter vi de viktigaste människorna i livet för stora saker. Som inte alltid är helt lätta att förutse.

Spännande är det. Inspirerande. Och samtidigt ganska läskigt.

ok. botten är nådd. den här helgen är klimax. nu kan det bara bli bättre. sorg och magsjuka. plus moms. upphöjt i tio.

det skulle vara skönt med lite nedförsbacke som omväxling.

Jag tröttnade på att strunta i frisyren. Den blev lång och tjock. Jobbig. Så jag gjorde en akututryckning till frisören på torget. I mitt huvud hade jag bilden av Janove Ottesen från Skavlan i fredags. Snygg man, snygg frissa. Inspirerande. Rock, liksom.

Så jag förklarade för frisören, som jag för övrigt aldrig träffat förr, maskinkort nacke och sidor, polisonger kvar och längd kvar på huvudet för att kunna dra bakåt. Men inte som en bankir. Mer som Elvis. Hon förstod och gjorde jobbet bra. Tyckte jag. Förvisso såg jag mer ut som en popkille från åttiotalet när jag gick därifrån, men ärligt talat, frisören är aldrig bra på skulpterandet.

Det fixar jag själv.

Skönt uppskattande kommentarer från kollegor och jag kände mig het. Eftermiddagen gick, kul möten och sen dags att hämta hustrun. Uppskattande ord även där. Tillsammans åker vi för att hämta sexåringen. Hon utbrister:

PAPPA, DU SER UT SOM EN I EMD:n. (Efter ett par kontrollfrågor visar det sig att hon menar Snygg-Erik från Idol och EMD)