Jag ligger i soffan och är hysteriskt förbannad. Vi har ägnat hela dagen åt städning på övervåningen. Där finns två rum. Den minsta delen av huset. Resten av huset är kvar. Liksom utsidan. Måste röjas. På måndag eftermiddag kommer fotografen. Som ska ta bilderna till mäklaren. Då måste allt vara röjt. Vi jobbar efter principen att gömma. Den kommer funka skitbra fram till dess att fotografen åker hem. Då börjar vi om. Då ska vi röja på de ytor vi nu fyller upp. Så att besiktningsmannen som kommer på fredag morgon kan göra sitt jobb. Under tiden ska jag göra mitt jobb. Min kalender är övertrasserad och intecknad i varenda minut. Synd, eftersom jag skulle behöva ta ledigt för att hinna med huset. Överallt ligger skit i form av prylar, papper, verktyg, skräp, kanyler, blodsockermätstickor, papperstussar mina snoriga barn strör omkring sig, sladdar, laddare och spån efter gnagarna. Klockan fem ska det komma en hantverkare och kolla på taket. Han kommer istället för sin kollega som skulle kommit klockan tre. Jag har just kommit hem efter att ha slängt kartonger. Det tog en timme i bil att hitta en återvinningsstation där kartongcontainern inte var full. Alldeles nyss skulle jag ge Ella mellanmål. Hon ratade, som den primadonna hon är, alla mina menyförslag. Omeprazolen jag äter istället för Losec, eftersom de är billigare och har samma verksamma substans (enligt Apoteket) funkar inte, så det bränner och trycker hela vägen från magen upp till halsen. Huvudet spricker. Helvetesjävlaskitliv!!! Dö nån gång. Lämna mig ifred. Att hålla på med det här jävla tramset är idioti. Samma idioti som tagit mig hit. Försöket att vara någon annan än mig själv. Att göra sig av med det kostar. Förhoppningsvis inte för mycket. Just nu känns det som att varje vaken minut fram till fotografen kommer behöver tillägnas undangömmande av skräp. Och att varenda minut mellan fotografen och besiktningen kommer gå åt till att flytta på det där skräpet igen. Innan visningen behöver vi placera om det igen. När huset väl är sålt kanske vi kan slänga det. Istället för att flytta runt det. Jag vill slå sönder något. Känner mig som en liten pojke. Men måste agera som den man jag förväntas vara. Typ. Men den som vill får gärna skicka en smart missil rakt in i mitt hem. Ring gärna innan, så vi hinner lämna det först bara.
Tänk positivt. Andas. Lev här och nu. Det gör jag.