Nu är det lite motigt. Vårens kurser är igång. Skoningslöst igång. Fantastiskt intressanta på så många sätt, men också så svåra. Eller åtminstone så snabba. Tempot är högt och det ska lämnas in saker mest hela tiden känns det som. Jag känner mig matt. All denna så kallade vetenskap om tro som egentligen är vetenskap om människors sätt att tänka kring tro. Det är i mångt och mycket ett meta-perspektiv på allt. Ibland önskar jag att teologin kunde frikopplas från de modernt vetenskapliga kraven. Mysteriet är nämligen borta. Långt borta. Det sägs att många som läser detta tappar lusten. Begraver sitt kall. Jag förstår det.
Men… för mig handlar det nog mest om tempot. Kanske måste jag tänka om och sluta vara så rädd för min egen ålder? Det får helt enkelt ta den tid det tar.
Idag fyller Maria år. Hon är borta på konferens i Småland. Men på torsdag återförenas vi. Jag älskar henne. Att vi hamnat här, att det är just vi som vandrar tillsammans längs vägen hem. Det är något mystiskt med det. Allt är som det ska bli och jag är så tacksam för det. Något att tro på.