Det finns människor som begravs ensamma. Idag var jag med och begravde en sådan människa. Tillsammans med en präst, en musiker, en vaktmästare och en begravningsentreprenör. Det var något av det finaste jag har varit med om i hela mitt liv. När bärarlaget kom in och hämtade kistan som blev livets helhet så tydlig. Sex äldre män, lätt skavda, bar ut kistan till graven. Ingen av oss som var med kände den gamla människan som dött. Men vi fick höra några små detaljer om ett långt liv. Vi sjöng ”Blott en dag” och för en stund så hörde vi alla ihop genom ett liv. Och kanske är det svaret på frågan: Vad är ett liv?
Igår på Askonsdagen tecknades ett kors i min panna. Ett kors av aska och olja. Ett kors som påminner om min dödlighet, men också om något mycket större. Idag upplevde jag det i hela mitt väsen.
Tacksamhet, respekt, värdighet, kärlek. Blott en dag, ett ögonblick i sänder.