Publicerat

Betraktelse: Den helige Mikaels dag

1 oktober 2023

“Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.

Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.

Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt.

De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Uppenbarelseboken sägs berätta hela den bibliska berättelsen, men från det himmelska perspektivet. Den är utmanande och väldigt svår att förstå för tanken, men känns så klar och tydlig i magen.

För kanske är helvetet en plats på jorden. Kanske blir det lättare att förstå all girighet och medvetna beslut hos männen med makt som just nu kastar oss alla i fördärvet. Demokratin vi håller på att ge upp. Klimatkrisen vi förnekar. Världskriget som redan har börjat, även om vi förnekar det också. Ve oss som lever på jorden, djävulen har stigit ned till oss med stort raseri, för han vet att hans tid kommer att bli kort.

Är det inte så våra mäktigaste ledare beter sig?

De där orden för övrigt, från Uppenbarelseboken, känner många av mina jämnåriga igen från det talade introt i Iron Maidens “The Number of the Beast” från 1982. Fortfarande en fantastisk låt. Som handlar om en dröm. En mardröm som ändå lockar. Bruce Dickinson sjunger i slutet:

“I’m coming back, I will return
And I’ll possess your body and I’ll make you burn
I have the fire, I have the force
I have the power to make my evil take its course”

Om det nu är så att vi verkligen lever i den yttersta tiden, i kaliyuga, så är den låten lite profetisk. På ungefär samma nivå som han som sägs vara vårt lands statsminister. Som i ett tal till nationen häromdagen – med anledning av krisen gängkriminaliteten skapat – istället för att leda valde att polarisera och valtala.

“Faktum är att vi är många som såg det här komma, och varnade för det. Den grova organiserade brottsligheten har vuxit fram över ett decennium. På tio år har det dödliga skjutvapenvåldet tredubblats.

Det är politisk naivitet och aningslöshet som har fört oss hit. Det är en ansvarslös invandringspolitik och en misslyckad integration som har fört oss hit. Utanförskapet och parallellsamhällena göder de kriminella gängen. Där kan de hänsynslöst värva barn och utbilda framtida mördare.

Svensk lagstiftning är inte utformad för gängkrig och barnsoldater. Men det ändrar vi nu på.“

Den så kallade statsministern, han som styrs av ett större parti, skyller ifrån sig istället för att försöka samla landet. Något säger mig att det inte kommer vara över förrän varenda sosse fängslats eller utvisats. Strax efter de människor vi kallar invandrarna.

Helvetet kan vara en plats på jorden och vi kanske lurar oss själva om vi tror att det kan vara på något annat sätt. Om nu Uppenbarelseboken gäller. Jag vet inte. Det är nog upp till oss att välja något annorlunda. Att sluta hoppas på nånannan. Att sluta blunda. Sluta fåfängt söka tillfredsställelse för våra begär, samtidigt som vi förnekar andra människor behov.

Vi skulle behöva änglarna, men måste nog försöka göra som dem. För det verkar inte som att de är på väg. Vi får kanske försöka förstå hur den där stora skaran av änglar skulle göra om de var här nu. Kärlek, tacksamhet, tillit och respekt kan vi inte vänta på längre. Vi får göra.

För ledarens raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort. Bilden däruppe visar ett ordmoln av det tal han höll till nationen.

 

Publicerat

Den fria viljan

Den som ständigt hävdar sin fria vilja…

…sin rätt…
…sina behov…
…sin frihet…
…sin längtan…
…sin lust…
…sina begär…

….får kanske göra sig beredd på att leva…

…i sin ensamhet.

Publicerat

Hoppet kanske måste dö

Om vi skulle sluta att på hoppas på att klimatkrisen är påhittad eller att den inte blir så farlig. För att istället acceptera att vi är i klimatkrisen nu. Skulle det förändra något? Om vi skulle sluta hoppas på att kriget inte kommer till oss, utan acceptera att det redan är här. Skulle det förändra något? Om vi skulle sluta hoppas på att det icke-demokratiska partiet inte kommer att ta makten för att istället acceptera att det redan gjort det. Skulle det förändra något?

Att hoppas på att något inte ska hända som redan här hänt. Det verkar låsa in förändring och omställning. Det verkar ställa sig i vägen för verkligt hopp.

Publicerat

11 september är en stor dag och JA är ett litet ord

11 september. Det är onekligen en dag för skiften och drama. Tyvärr svåra sådana på den större skalan. Men från och med nu, för mig, så är det också dagen när jag fick det största förtroendet jag fått utanför det rena privatlivet. Efter en lång prövande, sökande och avgörande rekryteringsprocess fick jag ett JA av biskop Johan och är nu antagen som prästkandidat i Strängnäs stift.

Jag har nu åtta år på mig att bli klar med mina studier och genomgå de återstående prövningarna.

Jag följde samvetet. Valde tron istället för tvivlet. Lyssnade på rösten som sade: Var inte rädd. Valde att stanna kvar i den uppenbarade värmen och ljuset.  Jag upptäckte att det bar. Att den här vägen bär. Att det fanns plats för mig. Att jag är välkommen.

Stort är trons mysterium. Och allt är som det ska bli.

11 september 2023 gick jag upp till Domkyrkan i Strängnäs med en fråga till en biskop. Jag kom ned med ett svar. Ja.

Publicerat

Tvivel, språk och litenhet

Gör ett nytt försök med grekiskan. Alltså den gamla koiné-grekiska som de nytestamentliga texterna är skrivna på. Vill lära mig. Vill kunna läsa de texternas original för att förstå hur de översatts.

Men hjärnan spricker. Grammatiska regler har aldrig varit mitt språk. Jag tolkar, lyssnar och läser. Så har jag lärt mig att behärska svenska, tyska, engelska och duglig spanska. Nu ska jag lära mig ett antikt språk som inte talas längre. Då går vägen via grammatiken.

Det går fort. Det är distans. Det funkar säkert jättebra för människor med logik, rationalitet och excel-kunnande. För mig funkar det inte alls. Så nu har jag huvudvärk, mår illa och tvivlar på allt. Känner mig pytteliten.

Måste klättra över detta hinder för att komma framåt. Men just nu känns det omöjligt.

Publicerat

Förbön: Trettonde söndagen efter trefaldighet

Jag fick skriva och läsa förbön i Sankt Nikolai kyrka 3 september:

Barmhärtige Gud,
vi ber för din kyrka.
Ge oss liv och kraft av Ordet och sakramenten.
Gör ditt ord levande bland oss.

Vi ber särskilt för våra konfirmander, deras ledare och den tid som väntar dem. Välsigna deras gemensamma vandring. Vi ber också för alla barn och unga som börjat nya terminer. Hjälp dem och oss att vara medskapare, medvandrare och medmänniskor. Hjälp oss att lära av varandra.

Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.

I tacksamhet ber vi för de människor som fyllt vår kyrka och vår stad med musik de senaste dagarna under Live at Heart. Vi tackar för alla som med kreativitet och känsla bidrar till vår gemensamma kultur. Låt våra sammanhang få präglas av trygghet och öppenhet. Gör kyrkan till ett rum där alla får plats och där vi med likheter och olikheter kan mötas i bön, engagemang och gemenskap. Vi ber för alla församlingar i den världsvida kristna kyrkan.

Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.

Gud, var med alla som är sjuka, ensamma och rädda.
Var nära alla som sörjer och saknar.
Omslut dem med din kärlek.

Vi ber särskilt för våra medmänniskor på flykt.
På flykt från krig, från förtryck, från svält. I Ukraina och andra sargade länder. På haven och stigarna. För livet och framtiden.

Välsigna människor i alla länder och ge vishet till alla som fått förtroende att leda och fatta beslut, här i vårt samhälle, i vårt land och i världen. Ge våra ledare – och oss alla – mod och kraft att be och arbeta för fred och rättvisa.

Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.

Ge oss det vi behöver för att leva och stärk vår vilja att dela med oss (till den som har det svårt). Var med människor som förföljs eller plågas på grund av sin tro eller övertygelse. Vi ber om respekt för allt och alla som lever. Välsigna oss med klokhet. Vi ber särskilt för de människor som har sin försörjning från jordbruk, som prövas den här sommaren. Vi ber för dem som drabbas av stigande vattendrag. Hjälp oss att förvalta vår planets resurser, så att de barn som nyss har kommit till världen kan få sina behov uppfyllda idag och i framtiden.

Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.

[Här ber vi för de som döpts, gift sig eller avlidit i församlingen den senaste veckan]

Gud, ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd nog att inse skillnaden.

Omslut hela livet med din nåd och låt oss till sist få vara i din frid.

Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre. Amen.

Publicerat

Betraktelse: Medmänniskans, diakonins dag (trettonde söndagen efter trefaldighet)

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
(Matteusevangeliet kapitel 7, vers 12-12)

Jesus ger oss den gyllene regeln i dagens evangelium. I stort sett alla religioner och livsåskådningar har formulerat den. Det finns spår av den i ideologier, värdegrunder och en och annan affärsidé. Människor har – överallt på planeten – fått och förmedlat samma grundtanke för livet tillsammans. I tusentals år.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Kanske känner vi orden, men när jag öppnar Facebook eller lyssnar på radionyheterna så ser det ut som att många har lite svårt att förstå hur de där orden ska användas i praktiken?

Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.

Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Paulus förtydligar i Romarbrevet, kapitel 12, vers 16-21

Tänk på vad som är riktigt för ALLA människor.

Paulus ord riktar sig till de Jesustroende judar som fanns Rom ett par årtionden efter Jesu död och uppståndelse. En brokig församling i en omvälvande tid, som vi. Orden ska göra det tydligt att Jesus är vägen till livet och frälsningen. Att människan behöver välja den vägen. Paulus har redan förstått att människorna inte riktigt förstår.

Nästan 2000 år senare skrev den tyske sångaren Axel Bosse en låt, som beskriver en tänkbar konsekvens av att leva efter den gyllene regeln. Das Paradies heter låten, och jag har översatt så här:

Det fanns tillräckligt för alla
Och alla räckte till
Inga depressioner, inget självbedrägeri
Ingen behövde drunkna på flykt över ett hav
Ingen behövde sova på asfalt
Jag såg inte en enda despot, de behövdes inte längre
Ingen kroppshets, ingen mobbing, inget våld
Inga fördomar som begränsade, alla fick samma möjligheter

Människorna var lyckliga.
Vid ingången stod det skrivet:

FRED – Kom in och njut

Det var paradiset
I min dröm

 

Visst är det fint, gulligt? Kanske lite naivt?

Men, måste paradiset vara en mytologisk dröm? Har vi inte sett eller känt det glimta till här hos oss, på jorden? När någon bad oss om hjälp. När någon gav oss tröst i precis rätt tid. I det varma mellanrummet som uppstod mellan oss? När den andra verkligheten visade sig?

Men, tillbaka det vi kallar verkligheten i vardagen. Hur går det för oss? På en skala från 0 till 100? Att leva efter den gyllene regeln.

Nyhetsflödet örfilar mig varje morgon. Ledare pratar som mobbare, har otur när de tänker högt och skojar bort det med: Det här blev ju knasigt. Människor tjänar allt mer pengar på krig mot människor och natur, mina bröder och systrar drunknar fortfarande på Medelhavet och varje morgon berättas det om dagens motmänniskor som jag ska vara rädd för eller tycka illa om. Häromdagen såg jag att en from äldre kvinna, en av fredsrörelsens alla människor, kallades för landsförrädare. När fem män dör i en bilolycka på väg mellan hem och arbete så firar andra män på internet dagen efter.

Den så kallade verkligheten påminner mig om att det där Paradiset Axel Bosse sjunger om inte är ohotat:

Jag såg regnbågens olika människor
Rabbiner och imamer
Präster och udda figurer
De grillade tillsammans på gräsmattan

Ingen var färdig
Men där fanns ingen frustration
Ingen uppdämd ilska som någon måste ta itu med
Det spelade ingen roll var man kom ifrån eller hur man såg ut
Det spelade roll vad man gjorde

Vid ingången stod det forfarande skrivet: FRED

Jag var i paradiset
Snälla väck mig inte

Vi vill ju vara snälla och trygga. Så hur svårt kan det vara att värna det där paradiset? Hur svårt kan det vara att göra det rätta?

Kanske måste vi ödmjukt acceptera att historien visar oss att det är ganska svårt. Kanske har var och en av oss lärt sig det på olika sätt.

Möjligen kan vi få lite vägledning om vi liksom zoomar ut ur just de här två raderna som är dagens evangelium och påminner oss om att Jesus formulerar den gyllene regeln i slutet av Bergspredikan. Att den gyllene regeln är omgiven av andra välkända skrivningar om hycklare som ojar sig om flisan i dom andras ögon, men inte ser bjälken i sitt eget. Om att välja att gå in igenom den trånga porten som leder till liv istället för dras med igenom den breda porten som leder till fördärvet. Om falska profeter som kommer klädda som får, men är rovlystna vargar. Som väcker mina begär, men förnekar mina behov.

När jag läser Bergspredikan så går det som ett skalv djupt inne i mig.

Frigör inte orden mig från en syn på livet som ett Excel-ark? Säger inte texten mig att godhet också är mitt ansvar? Är det inte så att vi tas i anspråk precis här?

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Jag tror att vi behöver vara ödmjuka. Inför ansvaret vi fick, liksom den fria viljan vi fick. Vi kan inte ta det goda för givet, vi måste välja det. Vill vi leva i paradiset, då får vi välja paradiset. Där det finns nog för att tillfredsställa våra behov.

Gör våra begär att vi är vi tvingade att välja att misslyckas?

Och är det inte ofta så att människor skyller misslyckandet på Gud? Kanske är själva ifrågasättandet av Guds existens med hänvisning till allt ont som sker i världen upp-och-nedvänt? Är det rimligt att vi ställer Gud till svars för att vi inte mäktade med att välja det goda?

Låt oss vända på den här stora skuldfrågan: För tänk om det är så att Gud faktiskt är närvarande i allt. Tänk om Gud faktiskt vet allt, innan vi tror oss veta det. Vad gör vi då när Gud går runt och letar, frågande: Människa, var är du?

Hur svarar vi? Vems blick är det vi kan välja att möta?

När nyheterna läxar upp mig tvivlar jag.
Jag blir ledsen och förvirrad.

Så jag ber. Tänder ljus. Går till kyrkan. Söker upp någon för samtal. Påminns om något viktigt.

Om vi inte har en god idé och vilket samhälle och vilken gemenskap vi vill dela med varandra, då kanske vi heller inte kan förvänta oss att samhället och gemenskapen blir särskilt god. Det kräver något av oss. I tanke, ord och handling. En god idé. Något att tro på. Som att vi kan välja att se varandra som jämlikar, som Gud ser oss.

Det där väcker hopp i mig. Vi föddes inte ensamma, vi föddes som medmänniskor. Vi är – var och en – en liten del av en stor sammanhängande kropp. Både som kyrka och mänsklighet. Samhället är inte något som drabbar mig. Jag är en del av samhället. Vi är samhället. Är inte vi födda att vandra tillsammans, liksom människor har vandrat före oss?

Vad kan hända om vi lyssnar på Jesus i Bergspredikan?

Blir kanske det som känns omöjligt – som rättvisa, hållbarhet och fred – möjligt om vi mäktar med att tro? När vi tar emot nådens gåvor och riktar oss mot Gud i tro och tillit. När vi följer Jesus Kristus i evangelierna och låter berättelserna betyda något för oss. Vad händer då?

Tänk på vad som är riktigt för ALLA människor.

Kanske riktar sig Paulus också sig till oss? Om den gyllene regeln ska fortleva? Kan vi gå ut härifrån tillsammans och visa våra medmänniskor – i vår brokiga församling, i vårt brokiga samhälle – att det fortfarande går att leva med – och efter – den regeln.

Är vi villiga att följa Jesus kärleksfulla ledning? Vad gör vi?

Jag tror att Gud vill att vi gör något bra. Jag tror att vi vill det, också. Fortfarande. För det står ju i lagen. Vilken? Kanske både Guds lag och naturlagen. Det är alltså något vi faktiskt måste.

Eftersom allt vad VI vill att människorna skall göra för oss, det skall VI också göra för dem.

Publicerat

Ovanlig måndag

Ovanlig måndag. Intensiv. Kursstart på universitetet. I höst gäller grekiska och uppsatsförberedande metodkurs inför kandidatuppsats. Men jag har tillbringat större delen av den här dagen på Stiftsgården Stjärnholm på det som kallas antagningskonferens. Nu prövas mitt kall. Samtal med människor som ska göra en avvägning och bedömning. Som kommer att påverkar min framtid. Kanske det viktigaste mötet jag varit på i livet. Det känns fint. Lugnt. Riktiga samtal, viktiga samtal. Det är en förmån att få vara här och lyssna på det som sägs. Och att få sätta ord på stora saker.

Det är allvarligt. Det är varmt.

Allt är som det ska bli. Men hur det ska vara är inte alltid glasklart. Tro och tillit. Det känns bra.

Publicerat

Hur mycket kan hända en helg?

Flyttade lilla barnet till Linköping. Kände skuld hela helgen. För saker som hände. Val jag gjorde. Men glad för hennes skull. Plockade solrosor. Hängde med lillebror. Fick nyheter av storebror. Mötte fina vänner. Nya besked.

Jag är så tacksam för livet med Maria. Allt är som det ska bli.

Publicerat

Betraktelse: Nådens gåvor (tionde söndagen efter trefaldighet)

Det vill gärna bli bra. Så säger min sambos pappa ibland. Efter ett långt och bitvis hårt liv som bonde på Västgötaslätten så borde han veta. Eller åtminstone tro på det. Att det gärna vill bli bra alltså.

Nådens gåvor är olika för oss. Kanske lika olika som orden kan kännas stora och lite svåra. Ord som kanske kan göra oss lite osäkra ibland. Vem är jag att påstå att jag fått nådens gåvor liksom?

Och är det inte ofta så – att tron och den världsliga tillvaron kan kännas svåra att kombinera ibland? Att de liksom är på kollisionskurs? Att vi i vår vilja att vara som alla andra inte vågar tro fullt ut. På nåden. På att det gärna vill bli bra.

I psaltarpsalm 28 står sedan länge:

“Herren är min styrka, min sköld,
på honom förtröstar jag.
Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar,
hela min varelse tackar honom.”

Vågar jag säga det i fikarummet imorgon? Bär min tro mig så att jag kan ta plats i samtal och diskussioner lika övertygad som aposteln Paulus när han beskriver gåvorna som är olika för oss i Första Korinthierbrevet?

“Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.
Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap.
En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota,
en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal.”

I vår snabba tillväxtkultur är det viktigt att alla är lika och olika samtidigt. Men kanske mest lika ändå. Likriktade. I en riktning som leder bort från tron. Inte bara på Gud, utan också människan. Medmänniskor förväntas vara motmänniskor. Men många känner och längtar efter något annat. Kanske nåden? Eller kanske har den redan funnits i oss sedan vi var barn.

Jesus vänder sig ju till ett barn i dagens evangelietext. När Lukas liksom hintar att lärjungarna börjar få hybris.

“Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.”

Kanske är det i barnet som fortfarande lever i oss som nådens gåvor är som allra störst. Kanske i minnet av den tid i livet när allt fortfarande var möjligt. Kanske finns det en djupare mening i det minnet?

Vi har alla fått olika gåvor. Vi har fått minnen och längtan. Så vad håller oss tillbaka? I Skapelsen går människan inte sällan runt och diskuterar om det verkligen kan finnas en Gud i en tillvaro som är så svår. I samma Skapelse går Gud och frågar: Människa, var är du?

Det är den tionde söndagen i trefaldighet. En tid som kallas för kyrkans vardag ibland. Vi är en bit från de stora högtiderna. Men i denna vardag finns nådens gåvor. De har givits oss och vi kan välja att tvivla på dem, eller tro på dem. Vad hindrar oss från att tro?

“Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.”

Så säger folket enligt profeten Josua. Han som valdes av Gud att efterfölja själva Mose. När han i slutet av sitt liv jobbar för att israeliterna ska ge upp sina tvivel och tro på Gud. Och det där var inte alltid så lätt. För liksom vi som har allt – så var israeliterna på sin långa och ofta arma vandring i generationer från Egypten – ofta tvivlande och till och med besvikna på Gud. Och liksom vi, så hittade de också på andra saker att tro mer på än Gud och Skapelsen. Brist på tro och tålamod kan ju få den bästa av oss att vilja ta saken i egna händer. Att klara sig själv. Att liksom ta över själva tronen.

Efter en sommar präglad av tvivel på väder. En diskussion om yttrandefrihet som mest av allt handlar om hur det ska vara självklart att håna tro. Efter fortsatta lögner om Pride som för varje gång de delas verkar få fler följare. Ord som allt oftare uttalas i VERSALER närmast i en kör där alla sjunger i samma tonart. Det kräver ganska mycket av oss som vi ska göra något annat. Vara den vuxne i rummet, eller ta en egen stämma i sången. Eller helt enkelt säga ifrån när lögner, hot och hets breder ut sig.

Nådens gåvor. Om vi tror på Jesus och vill följa hans exempel, då får vi nog börja fundera på hur vi kan använda dem. Jag tror också att det är värt att lägga både känsla, tanke och handling på den som ytterst ger oss gåvorna. Lejonet från Juda. Själva Existensen. Världen behöver din kärlek, strömmande genom mig. Så sjunger vi i Psalm 96. Om det ska ske får vi nog tro på gåvorna som vi inte kan ge oss själva. Jag tror att det kan vara det Jesus gör klart och tydligt för oss genom att peka på barnet. Att vi fortfarande kan göra som barnet. Vi kan ta emot och vi kan tro. Vad har vi egentligen att förlora? För som han säger bonden: Det vill ju gärna bli bra.

Vi behöver egentligen bara tro. Och handla därefter. Den Gud som ger oss nådens gåvor vill räta våra ryggar. Vill att vi ska leva i kärlek och tillit. Till allt och alla som lever. Då vill det gärna bli bra.