31 mars 2024.
Påskdag på Sollidens kursgård.
För en tid sedan så sade en person som jag sett upp till hela mitt liv, men på något sätt förlorade under några avgörande år i livet, så här till mig:
Det finns tid till försoning
Innan dagen är förbi
För jag tror, jag tror på friheten
Jag lever i
Helt oväntat citerade min far Ted Gärdestad. Efter att vi haft ett viktigt samtal. Som vi väntat in i årtionden.
Och jo, det finns tid till försoning. Kanske är det påskens viktigaste budskap? Genom passionsberättelsen, som berättats i tvåtusen år, med alla sina stora, starka och djupa känslor. När Jesus går upp till Jerusalem. När han dödas för maktens skull. När han dör för mänsklighetens skull. Som ett försoningsoffer. Och i den försoningen dras vi alla med, allt och alla som lever.
Enligt kristen tradition sammanfattar påskens budskap hoppet och frälsningen som kommer genom Jesu Kristi död och uppståndelse. Påskdagen – idag – markerar livets seger över döden och kanske säger något om Guds kärlek till mänskligheten.
Kanske är det där en svår berättelse? Mystik och abstrakt? Jo, men det är kanske inte meningen att vi ska förstå den rationellt?
Där det firades påsknattsmässa i natt så ropade massor av människor ut: Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden!
Kanske kan det kännas lite….konstigt? Men, jag tror, att vi alla, oavsett vad vi tror när det gäller Jesus, kan försonas med något. Och glädjas åt att våren är här. Tron kan vara en ny början. En möjlighet till förvandling. En vår till. Det finns tid till försoning.
Nu är den tiden.
Kan vi tro på det? Inte på något särskilt sätt, eller enligt någon förutbestämd ordning. Livet ger oss det vi behöver. Våren kommer efter vintern. Oavsett om vi tror på det eller inte. Men, om vi tror på den, hoppas med den och känner tacksamhet inför den…. då kanske något försonas?
Just idag firar vi. Uppståndelsen. I Bibeln är graven tom. Han som var död är det inte längre. Här utanför håller naturen på att fyllas upp. Isen släpper taget om sjön. Knoppar växer till sig. Det som kändes så dött har sedan snödropparnas första små skott såg den bleka solen växt till sig. Under de fyrtio dagar som fastan pågått så har fler knoppar anslutit, allt fler nyanser av fågelkvitter har tillkommit och nu är det som att allt det där som kallas Skapelsen, alltså det som vi människor inte har skapat, väntar på att få brista ut i någon slags lovsång.
Och är det inte verklighet
Så drömmer jag
Sjunger Ted Gärdestad, men det här är verkligt. Verkligen verkligt.
I många av oss lever kanske Ronjas vårskrik, utan att riktigt släppas ut? Jag skulle tro att vi många av oss härinne har upplevt glädjen när någon föds. Och sorgen och smärtan när någon dör. Livet ger oss bägge delar. I just i påsken som möts allt. Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev. Varför skulle annars våren tveka? När allt blir nytt?
Det är rimligt att tveka. Att tvivla. Tro och tvivel vandrar inte sällan tillsammans. Men… allt är som det ska bli. Livet ser till att äggskalet brister….för annars kan inte livet se dagens ljus. Livet bor också i krisen. Ursprunget till det ordet är grekiskans KRISIS – som har en bredare betydelse. Ordet används för att beskriva en avgörande punkt eller situation där ett viktigt beslut måste fattas eller där en viktig förändring sker.
Hoppet kanske inte är att blunda och stänga in sig? Hoppet kanske är att gå ut och göra något tillsammans med andra? För ingen av oss är ensam. Vi har möjlighet att be om hjälp. Vi har möjlighet att hjälpa. Vi har varandra och vi kan förändra det som inte är bra.
Ställda inför de största utmaningarna är det lätt att ge upp. Det är mänskligt och fullt naturligt att ha en realistisk syn på det som verkar oöverstigligt och oövervinnerligt. Särskilt i vår tid med krigslarm och klimatkris.
Vår tid är så fylld av utmaningar att känslan av hopplöshet breder ut sig i vårt samhälle både bland äldre, men kanske framför allt bland de barn och unga som växer upp just nu. Det vi hoppas på och längtar efter känns långt borta.
Därför är påsktiden så viktig. För i vårt påskfirande bor den starkaste kraften i vår mänsklighet: Hoppet.
Någon har sagt att hoppet inte bara är en känsla, utan också ett ansvar att förmedla. Kvinnorna som går till graven där deras älskade kamrat vilar, går dit medan det ännu är mörkt. Och om vi lever oss in i berättelsen och sammanhanget när Jesus hade dött, så fanns det inget hopp om liv. Men trots att det var mörkt, trots att det var omöjligt att tro på någon som helst uppståndelse, så går kvinnorna till Jesus grav. När de vandrat genom mörkret möter dom det omöjliga. De möter det nya livet.
Vågar vi hoppas på det nya livet? På våren? Hoppet förvandlar det som verkar dött och begravt. Hoppet utmanar våra gränser, kan få oss att vandra genom mörker, möta det oöverstigliga och till synes omöjliga. Utan hopp vi orkar nog inte leva.
För hoppet handlar om livet som det är. Det förnekar inte mörker, död och elände, men bär på ett löfte om att livet är möjligt.
Den världsvida kyrkan firar varje påsk livets seger över döden när Gud uppväcker Jesus ur gravens mörker. Att Jesus uppstår är ett mysterium och omöjligt att förklara. Det är tro. Men det som är möjligt att begripa är att vi som lever i påsktiden, tiden efter Jesus uppståndelse, får tillgång till hoppet som livskraft.
Och om det hoppet kan vi berätta för varandra och för våra barn och barnbarn. Vi har ett ansvar att berätta om livet som det är, men också om hoppet som bär.
Var inte rädd.
Så säger han, Jesus. Han som enligt berättelsen offrar sig för hela världens skull. Jesus. Som ger oss tid för försoning. Och om det är svårt att förstå, gå ut efter måltiden och se hur naturen försonas. “Med blid och livlig värma, till allt som varit dött, se solens strålar närma och allt blir återfött”. Så ska vi sjunga om någon månad, men nu är det vår och allt är som det ska bli. Någon och något tror på oss. Så jag ber:
Välsigna oss, Gud, med solens ljus ovan oss,
med jordens kraft under oss,
med vänners omsorg runt omkring oss,
med din avbild djupt inom oss,
med din framtid som väntar oss.
Amen.
