Författare: Fredrik Welander

Predikan
3 april 2026
Korset, långfredagen
Glanshammars kyrka

Jesaja kapitel 53, vers 1-12

Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.

Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.

När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.

Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Filipperbrevet kapitel 2, vers 6-8

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Lukasevangeliet kapitel 23, vers 26-49

När de förde bort honom hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: »Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?«De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom. När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: »Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.« De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: »Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.« Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: »Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.« Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: »Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.« Men då tillrättavisade honom den andre: »Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.« Och han sade: »Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.« Jesus svarade: »Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.« Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: »Fader, i dina händer lämnar jag min ande.« När han sagt detta slutade han att andas.Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: »Han var verkligen en rättfärdig man.« När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet. Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.

 

Predikan

På vägen till kyrkan lyssnade jag till körverket Versa Est In Luctum skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Det är en klagosång där själva rösterna är stämda i moll. I sorg. Det är vacker musik för långfredagen.

När det gör som mest ont.
När natten är som allra mörkast.
När vi är som mest ensamma.
Då är Jesus med oss.

Det kan verka som att han är borta, men även i mörkret finns det hopp. I våra ångestfyllda stunder. I vaknätters oro. I väntrum. I mellanrummet mellan provtagningen och provsvaret. I den olidligt långa väntan på just det där telefonsamtalet. Jesus är där också. I våra ökenvandringar. I vår längtan. I våra böner.

Gud blir människa i Jesus, går ned i mörkret och känner ALLT vi kan känna. Här, i den insikten, kan det ofattbara lidandet på korset bli ett tecken på hopp. När vi liksom kvinnorna i Bibelns berättelse står i försoningens nära-livet-upplevelse tillsammans framför döden på korset… så kan något hända.

Gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.

Och vi har många anledningar att gråta. Det är så många människor i vår värld, i vår tid, som lever i ett tillstånd som skulle kunna liknas vid en evig långfredag. Ensamma. Utan känsla av sammanhang. Utan känsla av mening. Utan hopp.

Men, kanske är det också våra sjukdomar de bär?
Kanske är det våra plågor de lider?

Profeten Jesajas ord ekar i vår tid. För också vi går vilse. Jag tror att vi alla har gjort det någon gång, eller måste göra det. Men jag tror också att vi kan hjälpa varandra att vända om, kroka arm, närma oss korset och samla ihop oss, ödmjukt och lydigt, som Jesus. Kanske får också vi, precis som mannen som hänger på korset bredvid Jesus en möjlighet att se rakt in i mysteriet och höra orden:

Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.

En lång, lång dags lidande… när hånandet, hatandet, tortyren och skymfandet aldrig verkade ta slut… tar slut när Jesus dör för vår skull. Ödmjukheten och kärleken verkar förlora när Jesus dör och mysteriet skakar jorden.

Fader, i dina händer lämnar jag min ande.

Jesus sista ord följs av en sista utandning. Men, även i denna mörka stund finns nåden. Nu öppnas vägen till det heligaste. Förhänget in till templets innersta brister. Guds helighet är inte längre skild från människorna. Något kan fullbordas när vi samlas i sorgen nedanför korset. Om vi söker svar på svåra frågor tillsammans. Det finns tid till försoning. Den tiden kan vara nu.

Ödmjukheten och kärleken har inte förlorat. Tvärtom. Försoningens ton som går igenom Skapelsen vittnar om det. Även när den är stämd i moll.

Amen.

Predikan
2 april 2026
Det nya förbundet, Skärtorsdagen
Hovsta kyrka

Andra Moseboken kapitel 12, vers 15-20

I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. Den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst, liksom också den sjunde dagen. Inget arbete får utföras under de dagarna, utom det som är nödvändigt för att alla skall få äta; endast detta får göras. Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd. Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd.”

Första korinthierbrevet kapitel 5, vers 6-8

Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.

Lukasevangeliet kapitel 22, vers 7-23

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.” De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ”När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.” De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden. När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ”Ta detta och dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.” Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!” Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.

 

Predikan

Mörkret lägger sig över Jesus, och över oss. Drönare och missiler flyger och människor dör. Människor radikaliseras på olika sidor av påhittade gränser. Hälften av Europas unga tycker INTE att det öppna och demokratiska samhället skapar sammanhang och mening, och tror istället att starka ledare ska göra det. Som när Franco, Salazar, Stalin och Hitler gjorde sina länder starka. Och människor med grandiosa självbilder kliver fram nu och vi ser. Vi hör. Bara den här veckan har folkvalda extremister jublat i parlament som fattat beslut om återinförande av dödstraff (för delar av befolkningen) och för lagstiftning som möjliggör fängslande av (vissa) barn. Lärdomarna efter världskrigen verkar inte gälla längre. Tanken om allas lika värde tvingas retirera och nytt förtryck breder ut sig.

Men förtryckets makt kan bara upprätthållas så länge som folk lyder. Lyder gör vi när vi är rädda. Rädda är vi när vi känner oss maktlösa.

Var inte rädd, säger Jesus. Han som för ett par dagar sedan red in i stan på en liten åsna, samtidigt som maktens män red in från andra hållet, rustade till tänderna på höga hästar. Jesus som bryter ett helt nytt bröd under osyrade brödets högtid. Veckan då inget ska jäsa från det förflutna. Det gamla ska lämnas. Den gamla surdegen ska bort och ett helt nytt bröd ska delas. Jesus vet något som lärjungarna inte vet när han yttrar samma ord som vi än i dag upprepar vid nattvardens bord. Efter att han tvättat lärjungarnas fötter och givit dem kärleksbudet – att vi ska älska varandra. Sedan blir Jesus ensam i trädgården i Getsemane. I väntan på att de ska hämta honom och lidandet börjar. Jag kan inte ens föreställa mig försoningsoffrets ensamhet.

Jesus lämnades ensam, men han lämnar inte oss ensamma. I våra ångestfyllda stunder, i vaknätters oro, i väntrum, i mellanrummet mellan provtagningen och provsvaret, i den olidligt långa väntan på telefonsamtal från barn som har slutat ringa hem… Jesus har redan varit där. I det mest ansträngande av allt går han med oss. I bibelberättelsen från Lukasevangeliet så visar det sig än en gång att allt var som han hade sagt. Jesus står med oss. I vårt mörker. I en orolig tid. Med allt vi känner. Vi behöver inte vara rädda. I vårt eget Getsemane. Han har redan varit där. Vi kan lita på Jesus som bjuder in oss till bordet. Som vill vara ett med oss. I ett litet bröd och några droppar vin. Som säger: Var inte rädd.

Även i mörkret och ensamheten lever hoppet. Vi kommer att behöva anstränga oss, men även de stunder när vi inte orkar, så ekar försoningens ton genom Skapelsen. Allt är som Jesus sagt, och han gör oss allt annat än maktlösa. Även i mörkret innan lidandet börjar. Där vi inte är ensamma.

Amen.