Multitasking är värdelöst

Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.

Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.

Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli  fri.

Så känns det.

Om det som kallas Gud

Lyssna på det här musikstycket. I avskildhet. Med hög volym. Jag tror att det liksom är det som kallas Gud. Musikstycket heter ”Miserere” och det är värt att googla. Texten som sjungs på latin är Psaltar-psalm 51. I vår nuvarande Bibelöversättning lyder den så här:

För körledaren. En psalm av David. När profeten Natan varit hos honom, sedan David varit tillsammans med Batseba.
Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd. Jag vet vad jag har brutit, min synd står alltid inför mig.
Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon. Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis. I skuld är jag född, i synd blev jag till i min moders liv. Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta.
Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö. Låt mig få höra glädjerop och lovsång, låt den du har krossat få jubla. Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.
Jag skall visa syndarna dina vägar, så att de vänder åter till dig. Skydda mig mot blodsdåd, Gud, min räddare. Då skall jag jubla över din trofasthet. Herre, öppna min mun, jag vill sjunga ditt lov. Slaktoffer vill du inte ta emot, och ger jag dig brännoffer försmår du det. Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud.
Låt i din godhet allt gå Sion väl, bygg upp Jerusalems murar. Då skall du få njuta rätta offer, brännoffer och heloffer, då skall unga tjurar offras på ditt altare.
Om det där med Gud känns jobbigt, kan en alternativ tanke formuleras ungefär såhär: Om Gud inte är någon eller något som existerar, utan själva Existensen så är du en del av det som kallas Gud. Kanske går det i så fall att tolka synden som misstag, eller helt enkelt saker som inte blev bra. Kanske för att vi kämpade mot vår inre känsla och övertygelse. Den där konstiga grejen som kan yttra sig som det vi kallar etik/moral. När något verkligen inte känns rätt.
Tänk om det vi känner redan känts av människor många, många generationer före oss och liksom går igenom hela det närmast oändliga ledet av människor som gått före oss.
De här orden formulerades först som muntlig tradition och sedan skrevs de ned. Det bör ha hänt för 2500-3000 år sedan. Musiken skrevs för snart 400 år sedan. När jag lyssnar på dem känner jag i hela kroppen hur allt liksom hänger ihop. Tänk om vi blir den generation som suddar ut allt?
En kortare version här.

Ledmotivet till typ allt

Jag skrev en kommentar i en Facebook-tråd. Något föll på plats inom mig.

”And in the naked light, I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never shared
And no one dared
Disturb the sound of silence”

Jag tror att människor som knyter an till andra människor och annat liv (djur och natur) kommer att vilja lära sig mer om hur ALLT hänger ihop och fungerar. Troligen också förstå att MENING kommer ur känslan av sammanhang. Just för att ALLT hänger ihop. Känslan av sammanhang stärks när vi gör goda saker med och för varandra (människor, djur och natur).

Det kan leda människor till ett sökande efter kunskap och erfarenhet. Ett sökande som skapar olika värden.

Om vi inte knyter an finns det en uppsjö av olika saker som kan prägla våra liv istället. Jag tycker mig se något i vår samtidskultur som kan liknas vid kollektiv självmedicinering och felsökning. Skuldbeläggande och skammande. Ett enormt fragmentariserat brus i en post-modern kultur där kampen om någon oklar seger präglad av gränslös tillväxtekonomiskt tänkande får oss att se på andra levande varelser som objekt snarare än subjekt. Vi har reducerat livet till en råvara. Vi har alla reducerats till råvaror.

Det leder oss till ett helt annat sökande efter kunskap, erfarenhet och syndabockar. Ett sökande som skapar ekonomiska värden men har ödesdigra konsekvenser.

Hur tycker jag att vi ska lösa detta? Ingen aning, men det saknas inte teologi, filosofi och andra tankegångar i idéhistorien som funderat kring detta i olika tider. Det finns mycket visdom att ta del av, och mycket visdom att utveckla.

”Fools said I, You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed in the wells of silence”

När anknytningen mellan mig och Existensen bryts då förlorar jag också anknytningen till den (mystiska) etik och moral som förenar oss. Och ja, det är ju en stor del av teologin (kanske även filosofin). Existensen är grunden till ALLT och när vi lämnar den (upphöjer oss över den) då förlorar vi också ALLT. Ungefär så tror jag att jag känner/tänker.

Kanske är det just detta som människor i så många kulturer och civilisationer före oss känt, tänkt och legat sömnlösa för… det som vi i kristen tradition kallar för syndafallet?

Livet bedrog oss. Vi gjorde misstag. Reflekterar och responderar. Om och om igen. Hittills har mänskligheten kommit tillbaka trots att civilisationer gått under. Frågan är hur länge vi kan göra samma misstag (om än i olika former historiskt)? De där misstagen som handlar om egoism och girighet. Vår teknik blir farligare och farligare. Våra begär kanske inte blir starkare, men sätten vi tillfredsställer dem på får allt värre konsekvenser.

”Vi måste överleva. Vi måste se till att vi överlever. Så länge vi ser till (att vi gör) det så har vi en potential att fylla jorden med något annat än våld.”
Så säger Björn Wiman häromdagen i ett samtal i Människor och tro.

När vi avmystifierade världen och universum så förlorade vi något. När vi mystifierade det med algoritmer vi inte kan förstå så förlorade vi ännu mer. Förut hade du ett värde som levande varelse. Nu har du ett annat. Eller inget. Det beror på vem du är.

And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
Then the sign said: The words on the prophets are written on the subway walls
In tenement halls
And whispered in the sound of silence

 

En slags förbön

Jag läser Svenska kyrkans grundkurs på Hagabergs folkhögskola i år. Nu på torsdag ska jag tillsammans med två kompisar leda en middagsandakt. Där ska jag läsa en förbön. Just nu ser den ut så här. Kanske kan den skapa en känsla hos någon annan också. Jag vet inte.

Bli stilla låt tystnaden föra dig nära
Närvaron finns där en kraft som vill bära
Öppna det rum som står låst djupt inom dig
Barnet som bor där och stumt skriker: HÖR MIG
Du är en bön
Gud är din bön

Vi ber.

Gud, vi tackar dig för att du låter oss vara tillsammans.
Vi tackar dig för människor som berör.
Vi tackar dig för värme och insikt.

Dagarna blir kortare nu. Några av oss tyngs av mörkret.

Gud, vi tackar dig för att du rätar våra krökta ryggar.
Vi tackar dig för varma kläder, levande ljus och skymning.
Vi tackar dig för relationer som värmer.
Vi tackar dig för att du går med oss, tillsammans i mörker.

Många känner oro nu, när klimatet förändras.
Mellan människor och i allt som är runt om oss.

Oron finns för vintern.
För ekonomin.
För värmen.
För maten.
För freden.

Gud, vi ber om försoning.
Mellan länder, ledare och varandra.
Mellan människor fast på olika sidor av olika gränser.
Mellan människan och allt som lever.
Med djuren, träden, växterna och alla andra.

Vi är alla en del av din Skapelse.

Vi ber om din hjälp att försonas med Dig och skapelsen.
Med den stora gåtan och mellanrummen som inte går att mäta.
Med närvaron och kraften som vill bära.
Gud, hjälp oss att inte vara rädda.
Hjälp oss att lita på dig.

Många känner oro för människor som saknas, för människor som lider.

Gud, vi ber för de som tappat bort varandra.
Vi ber om kraft och mod att be om förlåtelse.
Vi ber om lugn och värdighet när vi tar emot den.
Vi ber om din försonande klarhet.

Vi ber – var och en tyst för oss själva – om försoning i det som gör ont just nu.

[TYST I 30 SEKUNDER]

Gud, var med oss när vi springer fram mot nya möten.
Och blir lurade minst en gång till.
Hjälp oss att hitta tilliten du skapat i oss.
Tilliten som är större än all makt och ondska vill.

Gud, ge oss sinnesro att acceptera
det vi inte kan förändra,
mod att förändra det vi kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Amen.



Höst, stress, mörker

Valresultatet gör mig uppgiven. Studierna gör mig stressad. Mörkret får mig att frysa. Jag – och vi – är på väg in i väldigt prövande tider. Försöker andas, sova ordentligt och hålla huvudet kallt samtidigt som hjärtat är varmt.

Är lite trött på att upprepa mig. Men, det går i cirklar.

Håkanevangeliet gör mig vidöppen

När jag går på konsert med Håkan Hellström så är det en religiös upplevelse. På riktigt. När så många människor står och sjunger med i de där sångarna som blir vi verkligen ett. Dualismen försvinner och vi möts i våra patetiska känslor. Det är vackert. För mig ger det samma djupa känsla av sammanhang som när jag tar nattvard.

Det stora mysteriet. Drabbar oss på olika sätt. Själv är jag övertygad om att Håkan är en ängel.

Förnekelse eller försoning

Förnekelse. Mänskligt och lätt att hamna i. Inte minst i tider när stora saker vi inte själva kan påverka faktiskt förändrar våra liv. Som krig. Som klimatförändringar. Och dessa bådas långtgående konsekvenser, i det korta perspektivet stigande priser på livsviktiga saker vi vant oss vid är billiga, som energi, vatten och mat. I det långa perspektivet brist på samma saker, energi, vatten och mat. Troligen också begränsningar av våra möjligheter att tillgodose våra fysiska behov av tillexempel värme, vatten och mat. Lidandet som blir en konsekvens av bristerna.

Om vi förnekar framtiden och försöker vinna val på att låtsas om att framtiden inte kommer, då kommer det där lidandet bli svårt att dela. Det kommer nog rent av bli våldsamt och leda till ännu mer lidande.

Försoning. Kräver något av oss. Något aktivt. Inte helt lätt, men öppnar en annan väg. Om vi försonas med att framtiden kommer och att den har med sig svåra utmaningar… då har vi en chans att anpassa oss, förbereda oss och till och med sluta göra saker som försvårar för oss.

Det är lätt att fastna i detaljer. Det är lätt att dras med i förnekelse. För mig börjar det klarna allt mer. Det spelar kanske inte någon avgörande roll hur det går i valet. Valet mellan förnekelse och försoning är större än politiken. Men det kanske kan vägleda den inre valkompassen där du ställer dig frågorna istället för att söka snuttifierade svar på dem i den förenklade valkompassen som erbjuds.

Alla mot alla, eller alla med alla?

Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer ha svaret. Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer att bry sig jättemycket om vår förnekelse. De goda åren är över. Vi levde länge i förnekelse och snart kommer det inte att hjälpa längre. Kanske är det lika bra att försonas med det?

De fyller år igen

16 juni. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Fortfarande ett mirakel, något mystiskt. Jag kommer aldrig att förstå föräldraskapet, men jag gör vad jag kan för att vara en pålitlig människa i deras liv. De har blivit så stora nu, och jag har blivit så gammal. Precis som det ska vara. Jag kommer aldrig att känna mig som en självklar pappa. Förhoppningsvis har de inte ont av det. Jag tror inte att det är möjligt att vara förälder statiskt. Allt är i förändring hela tiden.

Jag känner fortfarande ett vemod i det här med att vara pappa. Jag älskar mina barn på ett sätt som inte ord kan göra rättvisa. Med den kärleken kommer ett sting av oro och smärta. I nästan varje andetag. I litenheten jag känner inför livet som de går igenom. Att jag inte kan röja bort alla faror, orättvisor och risker. Att jag inte klarar av att påverka samhället så att de kan vara trygga i en framtid när jag själv inte kommer att leva.

Ella blir myndig nu. Från och med idag har jag inte längre juridiskt ansvar för henne. Hon är klok, varm, empatisk och kommer att klara sig fint. När hon faller, om hon faller, så kommer jag finnas där. Jag kommer alltid att gå med henne och Hanna på något sätt. Hanna blir 26. Liksom jag har hon gått igenom uppbrott och omställning. Hennes kreativitet och lust fortsätter att fördjupas och jag är glad över att hon inte känner sig alltför stressad av livet som kulturarbetare. Hon har hittat sig själv i ny kärlek och det är fint att se henne så förälskad.

Camilla. Deras mamma. Jag svek henne. Det kommer också alltid att kännas sorgligt. Allt har blivit bra och vi är föräldrar tillsammans, men i varsin ny relation. Imorgon ses vi och äter middag allihop. För att fira. Jag är tacksam för oss alla. Att vi fortfarande går tillsammans längs den här skruvade vägen som kallas livet. I litenheten blir det lättare. Imorgon firar vi det största som hänt. Miraklet 16 juni, 1996: Hanna. Miraklet 16 juni, 2004, Ella.

Jag älskar dem. Jag tror på dem. Jag vill leva för dem i evighet, men det kan jag inte.

Följer en väg men känner mig fortfarande vilse

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

  • Tomas Tranströmer

15 juni 2022. Idag har jag skrivit texter till ett nyhetsbrev, bokat in telefontider för olika uppföljningar och avstämning och publicerat events i ett stort system. Imorgon fyller flickorna som kallar mig pappa år igen. Hunden jag kallar Vilda mår bättre och vi väntar på svar från Djursjukhuset kring hennes tillstånd. En väldigt konstig tid i livet har tagit mig till någon slags glänta. Eller kanske något som kan kallas stormens öga? Jag står och är lite förvirrad. Men, det är som det ska.

Jag är lite trött. I tanke och rörelse. De senaste 18 månaderna har varit hektiska. Uppbrott och omställning. Nytt hem i nytt liv. En lång vänskap ledde till kärlek. Heltidsstudier i teologi på ett universitet. Halvtidsstudier för att förstå Svenska kyrkan på folkhögskola. Dessutom det mest intensiva året som företagare. Allt samtidigt. Nu återstår lite arbete innan jag kan ta sommarledigt. Det kommer att bli bra.

Ska jag bli präst frågar många. Jag svarar att det inte är upp till mig. Jag känner ett starkt kall sedan några år tillbaka och gör vad jag kan för att följa den väg som öppnat sig. Exakt var den väger leder kan jag inte kontrollera. Men, en process pågår så att jag ska kunna antas som kandidat under nästa år. Vägen jag vandrar på leder i det inre i samma riktning som den alltid gjort, men i det yttre så har vägen delat sig. Meningen jag sökt i hela mitt liv utan att hitta finns i det varma, öppna och fina i att tro, och att dela den tron med andra människor. Sedan jag förstod att det var bristen på tro som skavde så hårt har det blivit nästan smärtsamt tydligt hur all mätbarhet, new public management, bekräftelsepundande och karriärskamp gör att jag inte klarar av att vara i det utvecklingssammanhang jag trodde var mitt. Jag kommer att behöva dubbla ett litet tag till, men sedan väljer jag väg.

Jag var vilse ganska länge. Försökte förtvivlat vara något jag inte klarar. Försökte spela rollen av mig så hårt att jag till slut trodde att jag var rollen jag spelade. Det har kostat. Men på något sätt så blir allt som det ska. Jag känner mig fortfarande vilse. Kanske beror det på att när jag vändes rätt, och allt blev upp-och-ned så tar det lite tid att förstå att det här perspektivet också finns. Kanske beror det på att jag inte längre kan motivera mig att jobba efter de olika mål jag förväntas ledas mot. Jag vet inte, men det är inte så viktigt.

Framtiden ser inte bara vacker ut. Jag gör vad jag kan för att möta den. För att försonas med det som kommer. Klimatkris, krig och lidande. Jag preppar genom att försöka ta plats i en tradition som hanterat lidande i tvåtusen år. Som skapar sammanhang där människor möts och hjälper varandra. För att de tror att det är det viktigaste. Generation efter generation.

Gud är inte någon/något som existerar. Gud är Existensen, med stort E. Källan och summan. Ibland mätbar, men oftast inte. Frågorna blir ofta fler än svaren och det är precis som det ska.

På så sätt är det skönt att gå vilse och hitta den där gläntan.

 

Fotograferar igen

Jag har börjat fotografera igen. Livet går inte lika hastigt framåt och där låg kamerorna. Det är något livsviktigt med de här bilderna. De får mig att förundras. Jag vet att det är bra. Livet, existensen och det där obeskrivligt vackra vi inte har kontroll över.