fredrik welander i ett långt samtal
Kommer ut från ett viktigt möte. Var med på begravning på förmiddagen. Samtidigt som jag gick in i mitt möte gick två politiska partiers ledare in i en presskonferens.
Jag kom ut ur mitt möte med en klarare bild av min framtid. Vad partiledarna kom med är kanske blandat. Den ena stärkt, den andra troligen utan uppdrag innan året är slut.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Men det finns något som vi inte kan förstå, men tro på, som består.
Hanna och jag gick till Lisa. Vi tatuerade in våra minnesbilder av Vilda. Jag passade också på att göra ett tetragram på vänster handled, ett kristogram på höger. En 44 för pappa och att hjärtkors i nacken. Nu är evangeliet som blev klottret på mina armar färdigt. Som en karta. Det är dags att gå vidare med en kartan under huden.
Jag älskar att vara student på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Lärarna är så viktiga med sin tro, erfarenhet, visdom och vilja att föra över allt detta i den rika traditionen som kallas kristendom eller kyrka. Lektionerna kan skava som ett besök på bilverkstad eller upplyftande som gudstjänster. Men inget är onödigt. Allt bär mening.
Tacksamheten är stor.
Nu har jag installerats i Glanshammars församling där jag kommer att göra många av de praktiska momenten under min utbildning på Prästprogrammet vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. En levande församling på landet ungefär en mil utanför Örebro. Har fått en väldigt fin mentor och tagits emot med värme av församlingen. Det känns fint att få vandra här under året.
Vid det här altaret får jag biträda. I den bländande vackra kyrkan. Det finns tre till i församlingen. Samtliga är medeltida till ursprunget. Det är en rik gåva att få vara här.
Predikan
10 februari 2026
En lam man bokas
Predikoövning, Svenska kyrkans utbildningsinstitut
Uppsala
Markus 2:1-12
Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: »Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig« – och nu talade han till den lame – »stig upp, ta din bädd och gå hem.« Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!«
Predikan
Av barn och dårar får man veta sanningen sägs det. Jag vill lägga till bilbärgare på den korta listan. För det är ödmjukande att stå med en havererad bil i minus tio grader och vänta på en bärgare. Att bli lite kallare för varje minut som går, bara för att en stund senare få sitta i bärgningsbilens varma och sköna hytt och få höra några sanningar om bilar, människor och livet. Från en erfaren man i oljemärkta varselkläder med tovigt skägg, skitiga glasögon och en röst märkt av livet… och av filterlösa cigaretter… men också av djup visdom.
Det är ödmjukande att behöva be om hjälp. Och att få den.
Vilka skulle bära sin vän, göra sönder ett tak och fira ned honom så där som Bibeln berättar? Vem skulle låta sig bäras fram och firas ned på det sättet?
Kanske bara de verkligt hjälplösa. De som har förlorat hoppet, släppt taget om stoltheten och behöver bäras eller bärgas. Där måste vi alla hamna. Någon gång eller flera. När livet inte blir som vi har tänkt oss. Men, då kommer ofta andra till vår hjälp. Som ett glädjande budskap från något bortom det vi kan förstå.
Precis som bärgaren. Mitt möte med honom fick evangelietexten att framträda klart i frågan som ställs: Hur kan ni tänka så i era hjärtan?
Den frågan drar ut mitt hyckleri i ljuset. För så här är det: Jag håller på att bli lätt vansinnig över att tvingas förhålla mig till hur våra folkvalda ledare, och våra företagsledare, böjer sina nackar och drar med sig oss alla…. i nationalismens dödskuggas dal. Igen. Det är lätt att peka på Amerika, men även i Europa och här hemma i vårt land så verkar vi krypa vi efter. Maga-sjukan är som ett virus som smittar allt fler. Med tankar om hårda tag i någon slags kristen nationalism, men utan Kristus. Kanske såg ni debatten mellan biskopen och den tjänstledige prästen som nu sitter i riksdagen i SVT:s Aktuellt förra veckan? Kanske läste ni att även det största oppositionspartiet också börjar jobba för fler utvisningar. Jag blir tokig. Mot allt jag lärt mig står jag nu i ett hyckleri som blir allt svårare att leva med. Det är som att vara intimt med på en fest som spårat ur för länge sedan, men där ingen är nykter nog att tända ljuset och säga SKÄRP ER: HUR KAN NI TÄNKA SÅ I ERA HJÄRTAN?
Men, det finns en annan sida också. Jag kan muttra om tjänstlediga präster som sitter i riksdagen, jag kan muttra om de skriftlärda i Bibeltexten. De är ju trots allt mina favorit-syndabockar. Men, jag är ju ganska ofta som dem. Jag vill ju också att det ska vara rätt och riktigt, som jag har lärt mig i min hierarki. Så Gud får ropa SKÄRP DIG till mig ibland. Som i Markusevangeliet. Där berättelsens tempo och tilltal liksom är rakt i ansiktet på mitt högmod.
När jag står med min djupa längtan efter att få läxa upp alla Facebook-rasister som inte ens kan stava, eller mästra alla boomers som delar AI-genererat skräp och tror att det är på riktigt. När jag vill skälla ut alla andra bibeltolkare som använder Ordet för att försvara och förklara sina idéer, motivera sina avgudar och förklara sina guldkalvsdanser. Då frågar Jesus mig: Hur kan du tänka så? För Gud har blivit människa och undrar om inte mitt högmod gör mig till exakt det som jag själv är rädd för. För Gud vet… att den där rädslan gör mig arg. Att den får Ordet att stanna i mig istället för att bli till handling. För så gömmer jag mig i mitt intellekt, som skriftlärd. När jag helt enkelt är mer rädd om mig själv (och min blivande karriär som präst) än om livet och Skapelsen.
Var inte rädd, står det i Bibeln, i en av mina ringar och tatuerat på min vänsterhand. Men, mitt samhälle är byggt på hyckleri, och hycklaren är jag. En rädd liten pojke i en fallen värld. Mitt hopp står helt och hållet till Guds nåd och Jesus försoningsverk. Till honom som lagar brustna hjärtan och torkar våra tårar. Han som ska resa oss upp när vi har fallit och bära hem dem av oss som inte längre kan resas upp.
Kanske är det först när jag verkligen tror det här. När jag ber om förlåtelse, på riktigt. När jag tar emot förlåtelsen, på riktigt. Kanske är det bara då som vägen hem öppnar sig, på riktigt.
För Jesus kommer tillbaka. Inte bara till Kafarnaum. Det är inte för sent för mig (eller andra) släppa taget om högmodet och låta oss räddas. För vi föds sköra och hjälplösa. Vi dör likadant. Under vår vandring här på jorden känner vi oss ibland starka, men vi är alla beroende av Guds nåd. Hela tiden. I Markusevangeliets direkta tilltal blir detta klart för mig. Lika klart som i bärgarens tal om en trasig startmotor. Lika glasklart som i bärgarens handling när han kör mig precis dit jag behöver. Och medan jag försöker förstå hur jag kan tänka som jag gör så ofta…så säger Jesus: Mitt barn, dina synder är förlåtna.
Lycka till, säger bärgaren när han släpper av mig och min bil vid verkstaden. För sådan är nåden. Och stort är trons mysterium. Här och nu. Direkt och alltid. Vågar jag lägga mig i Guds varma händer? Utan förbehåll? Vågar jag börja ställa öppna frågor istället för att fortsätta komma med slutna svar? Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse. Det skriftlärda i mig är bara en roll, medan det sköra och hjälplösa är själva livsvillkoret vi alla delar. Kanske är det först i den insikten jag kan låta mig bäras. Och bärgas. Tillbaka hem.
Av Jesus, till de andra dårarna och barnen.
Jag brottas med ilska, sorg och frustration. Ett år efter massmordet på Risbergska. Det påverkar min morgonbön för studiekamraterna idag.
Det gick vägen. Två examensbevis. Som fullvuxen gick det att ta en lång akademisk vandring i en svår disciplin. Nu är det på inga sätt målet, utan bara vägen fram till startlinjen. Jag gör vad jag kan för att få bli präst. Det här är en viktig del.
Så skönt.
Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Vattnet flyter under isen. På väg hem till källan. Nu är jag äntligen här. Det slutliga året kan börja. Som jag har längtat efter den här dagen.
Jag tror att vi lever i en tid när saker vänts upp och ned. Kanske är det nu vår tur att uppleva hur det är att vara längst ned på stegen? För det är svårt att slåss mot världens rikaste land som också råkar ha världens största vapenmakt. Det har många människor, kulturer och länder fått uppleva före oss. Vi trodde att vi var dem. Vi lät deras kultur bli vår. Musiken, filmen, böckerna, forskningen, sätten att tänka.
Tji fick vi.
Ibland funderar jag på vad tog oss hit? Under mina mest högljudda år som tyckare och politiskt engagerad (som kanske också var mina mest fåfänga år) fick jag ofta höra att jag var naiv på olika sätt. Men den naivitet jag upplevt i förnekandet av att ett gammalt vit makt-parti skulle komma in i vår riksdag och sedan bli jättestort, eller i förnekandet av att den farliga clownen nog skulle vinna det där valet, och den där långsamma statskuppen och bli befälhavare för världens största vapenmakt, eller i förnekandet av att även våra handlingar spelar roll när den globala uppvärmningen fortsätter…. den naiviteten kanske snart är ersätt av den nyväckta människans öppna sinnen? Vad vet jag?
Min poäng är att jag tror att vi alla har anledningar att fundera över oss själva, vårt land och vår tid. För nu händer det allvarliga saker och inget kommer att vara som förr. Hur förhåller jag mig till att vara helt och fullt ägd av de företag som gjort operativsystemen i min dator och min telefon? Vi varnades för kineser och ryssar, men inte amerikaner. Hur gör vi när varken den fria marknaden, liberalism eller någon annan tro på att något magiskt ska hända (i den sekulariserade folkhemskulturen som förändrats och idag är funktionellt dum med köpandets och säljandets logik som rättesnöre) kommer att fungera.
När upplysningens civilisation går under så kan det vara skönt att reflektera över vad som tog oss hit. Hur har vi bidragit? Jag har sju förslag. Jag har ägnat mig åt dem alla.
Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Lättja
Något annat att fundera över hur det blev så att det som kallas Guds bud gick från att vara något att sträva efter till något som vi skulle strunta i. Eller inte bara strunta i, utan som på tonåringars vis göra det rakt motsatta till.
Nu står vi här. Nationalisterna vill bekämpa oss. De rikaste vill bekämpa oss. Vad gör vi nu? Det finns andra vägar. De är alltid öppna för oss.
