Jag tror, men hur?

Jag ska studera teologi i tre år på distans. Antagen vid Umeå universitet. Får en del frågor om det här. Ska du bli präst nu? Varför teologi? För några är det svårare att förklara, för andra lättare. För mig själv är det ganska glasklart.

Något drar i mig. Den stora frågan. Någon slags djup längtan efter att våga vara i det större sammanhanget av verklighet som historiskt kallas Gud av många. Det har känts tydligt i hela kroppen ganska länge. Men, jag har inte förstått. Inte vågat släppa taget om allt det innebär av rädsla att framstå som stollig, galen eller så. Jag har aldrig varit i sammanhang med människor som tror. Åtminstone inte öppet.

Jag tror på den där verkligheten. Det där oändligt mystiska som människan inte hittat på. Det där vi alla är en del av. Det där enorma sammanhängande ekosystemet som plötsligt en dag uppstod ur intet. Där energin aldrig kan försvinna utan bara hittar nya vägar. Där alla de små byggstenarna av kolatomer inte kan försvinna utan hittar nya former. För mig säger naturvetenskapen och teologin ungefär samma sak som alla de stora livsåskådningar. Nu vill jag titta på världen med en djupare blick. Efter årtionden av kamp och kramp i samhällsbyggande och entreprenörskap. I byråkrati och politik. Jag saknar något. En djupare känsla av tillit och sammanhang. Som jag känner i kyrkan. I djupa och ostrukturerade samtal om allt och inget mellan människor som litar på varandra. Där det är gott att göra gott, helt enkelt.

Vill  jag bli präst? Det vet jag inte. Till en sådan framtid är det en lång väg. Det skulle vara en ära att få utföra det som en präst utför. Men jag går in i den här utbildningen utan mål. Det som händer, det händer.

Jag tror inte att Gud är en Herre. Jag vet inte vad Gud är, men för mig känns Gud som verkligheten och allt som vi delar med alla andra levande varelser. Summan av oss och roten till vår existens. Allt är Gud, liksom Gud är allt. Budskapet i religionernas heliga skrifter är ungefär detsamma som de stora filosofernas olika praktverk. Ungefär så här:

Var snäll. Allt kommer att bli bra då. Våga lita på andra. Hjälp andra, och be om hjälp. Vi hör ihop. Alla och allt som lever.

Något varmt och skönt att våga vara i och lita på.  Vi kommer från samma källa och ska tillbaka dit. Som vattendroppar i floden kommer vi ännu en gång att vara så tätt tillsammans att vi inte går att skilja åt. I nuet faller vi fritt som enskilda droppar. Ibland är det förvirrat, ibland inte.

Susanne Dahl är universitetspräst i Umeå. Hon gör fina morgonandakter i P1. De brukar avslutas ungefär så här:

Välsigna oss Gud
Med solens ljus ovan oss
Med jordens kraft under oss
Med vänners omsorg runtomkring oss
Med din avbild djupt inom oss
Med din framtid framför oss
Amen

Det är bara att gå ned i den där floden och ta emot det som kommer flytande. Jag kan inte styra den. Men jag kan stå i den och se vad som händer. I ett helt liv har jag stått och sneglat på avstånd. Inte vågat gå ned i vattnet. Av rädsla för att någon ska tänka att jag är dum i hela huvudet. Nu släpper jag taget om den fåfängan. Något mycket starkare kallar och det känns fint i hela kroppen.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.

Svartån, samtal och skönt

Paddlade ett par timmar på Svartån. I stan och i Karlslund. Mycket skönt. Både vädret, naturen och sällskapet. Så tacksam för så mycket. Relationer som kommer tillbaka och läker. Närvaron jag känner i kajaken. Trivs på vatten.

 

Teologistudent

Antagen och tacksam. I höst börjar jag på teologprogrammet vid Umeå universitet. Kommer att läsa tre år heltid på distans. Samtidigt som jag fortsätter att arbeta i mitt eget företag. Det kommer att bli fint och jag är så tacksam. En ny väg har öppnat sig och jag vågar prova den. Jag har sökt något hela mitt liv. Många (och även jag ibland) har tolkat det som rastlöshet eller något lätt maniskt. Det handlar mer om rötter tror jag. Sedan en tid har det varit klart för mig hur viktigt det är att tro på något. Och eftersom jag tror att universum, världen, ekosystemen, livet är större än mig själv så känns det obönhörliga kallet till de här studierna ganska självklara. Det var inte självklart att jag skulle bli antagen. Men det blev jag. Så vägen är öppen.

Först tre år, sedan får vi se vart vägen leder.

Skapar jag värde?

Dagens arbetsplats är en altan. Hemma hos en mycket god vän. Sitter och läser regionala utvecklingsstrategier. Ska försöka omvandla inriktningsområden och prioriteringar till lokal nivå för en uppdragsgivare. Det är tryckande varmt. Något enstaka litet bi surrar förbi då och då. Tänker på min mamma som lider i värmen. Är lite orolig för henne. Svettas på överläppen. Försöker att koncentrera mig. Läser om tillväxt. Det ständiga målet. Tänker på nyhetsinslagen som duggar tätt nu om rekordvärme på norra halvklotet. Funderar på värde. Skapar jag värde? För vem och hur?

Jag har arbetat med strategisk utveckling på olika sätt ganska länge nu. Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Jag höll på att sudda ut några riktigt viktiga relationer. Försvann in i en enda. Som inte fungerade. Kämpade och kämpade för att den skulle fungera. Det var en fåfäng kamp. Nu när den är över stärks de där andra relationerna igen. Det är skönt. Men jag sitter här och gör ungefär samma saker. Längtar till något djupare. Till mer mening. Jag tror att jag gör det jag gör eftersom jag älskar att arbeta med människor. Med människor jag återkommer till. Som återkommer till mig. Men det känns som att vårt arbete styr mot fel mål hela tiden.

All den här tillväxten alla pratar om hela tiden. Vilket värde tänker vi att den ska skapa egentligen? För vem? Vilka? Varför?

Jag vet att det finns människor som inte står ut med mig när jag tänker så här. När den stora existentiella frågan öppnar sig. Varför jobbar jag med det jag gör? Varför följer jag inte mitt samvete och min längtan till ett annat skapande? Varför har jag fastnat i ett arbete där allt bara handlar om att få pengar på kontot för att kunna betala allt som behöver betalas när det hela tiden skaver inuti? Hur länge ska jag fortsätta att vilja lindra människors lidande och bidra till hållbara världen samtidigt som jag är med i den stora rörelsen med att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv om bara ett par generationer i tillväxtens namn?

Jag tycker så mycket om människorna jag arbetar med. De är drivkraften och motivationen. Jag borde nog stanna där i tanken. För att inte bli så tungsint och ifrågasättande. Det skapar ju dålig stämning. Jag vill skapa god stämning.

Men medvetenheten om att den goda stämning vi skapar för varandra just nu (på de sätt som vi gör det) gör det omöjligt för människor att ha någon stämning alls i framtiden försvinner inte.

Regeringskrisen

Tänk vad intressanta alla expertkommentarer och fasta övertygelser kring det som kallas kaoset i riksdagen hade handlat om…..

…partiernas olika sätt att försöka bjuda över varandra i förslag och insatser som skulle leda till att Sverige klarar av att möta sina åtaganden enligt Parisavtalet och Agenda 2030. Om diskussionen handlade om hur vi kan få till mening, samhällsnytta och planetnytta genom de politiska förslagen. Om hur vi kan lära oss av våra misstag och göra livet mer rättvist för alla människor och alla levande varelser. Tänk om vi skulle fråga oss hur varje enskilt utspel och förslag skapar mer mening för människor, större rättvisa och samhällsnytta och mer planetnytta genom att biologiska värden återförs till den natur och de ekosystem vi är en integrerad del av.

Då skulle det kunna bli intressant att diskutera strandskydd och äganderätt. Nu? Nja. Det är väl mest samma naiva och cyniska tillväxttankar där den välmående medelklassen ska lockas. Alltså mer av det som håller på att förstöra de långsiktiga förutsättningarna för mänsklig civilisation.

Just nu är det bra med djupa andetag och meditation. Och en hårt ransonerad dos av nyhetsintag.

Tålamod, tröttma och tillit

Det är lite segt nu. Flera dagar av magproblem. Monumental huvudvärk. Kanske är det värmen? Kanske månader av oklarhet i det världsliga? Alltså att byta liv och att göra det i pandemi. Jag vet inte, och det spelar ingen större roll. Det är bara att möta tiden. Om och om igen.

Om två veckor kommer antagningsbeskedet. Fram till dess är det fullt upp. Skriver två olika näringslivsstrategier i juli. Avvecklar partnerskapet i bolaget som ska vara min försörjning även de närmaste åren. Läser och skriver.

I mitten växer något nytt. Något fint. Jag behöver sova bättre och måste sluta klia på alla de där ställena där myggorna bitit mig.

För att komma till en lugn hamn

Det var ju knappast så att det kunde bli lätt. Att byta liv igen. Nu är det lite kaosigt med väldigt mycket jobb och allt är lite för fragmentariskt. Panta rei all over the place. En gammal livsstrategi är återupptäckt och den är inte så bra. Den som går ut på att fånga bollarna i takt med att de faller ned.

Nåväl. Från hösten ska det byggas på andra sätt. Till dess? Kämpa. Trots att jag trodde jag slutat göra det.

Privat börjar saker se annorlunda ut. Det gör att det blivit lättare att hantera jobbet med för många saker samtidigt. Mindre kamp där.

För att komma till en lugn hamn behöver nog en del stormar ridas ut helt enkelt. Frågan är hur många?

 

En magisk dag

16 juni. Dagen de föddes. Tvillingarna Welander. Hanna och Ella. Meningen med livet. Jag är gråtmild och tacksam. Tänk att jag får kalla mig deras pappa. Och tänk att deras mamma fortsätter att vara den bästa mamman de kunde få. Jag har krängt hit och dit men de här människorna har band till mig som gör att livet känns meningsfullt.

Det är fint. Att få vara deras pappa. Ikväll ses vi. Inget är som förr. Allt är som det ska.

Unga människor och framtiden

Idag tog de här två unga människorna studenten. Jag fick vara med och fotografera och fira. Fint. Det är något med studenten. Mina ögon tåras när jag smittas av glädjen. Den här eftermiddagen möttes vi i flera generationer tack vare de här båda. Jag hoppas på dem och deras framtid.

Premiärpaddling 2021

Äntligen tid. Äntligen väder. Skönt att komma i vattnet igen. Hämtade kajaken i Glanshammar och lade i vid Ässundets sommarcafé. Paddlade runt Ässön i gassande sol. På den östra sidan av ön var det lä. Massor av sjöfåglar på stenarna ute i sjön. Vackert och varmt. På den västra sidan av ön blåste det lite och det var lite mer motstånd. Men så skönt att få vara på vattnet igen ett par timmar. Har gnällt mycket på Hjälmaren, men nu är det här hemmahamnen så det blir säkert några turer runt på Hemfjärden och Mellanfjärden den här säsongen.