Författare: Fredrik Welander

Två bilder. Från Ukraina. 1941 och 1942.

Den sista juden i Vinnytsia heter den ena bilden. Den visar en tysk soldat som avrättar en man. Den andra visar tyska soldater som mördar judar, en kvinna och ett barn på ett fält utanför byn Ivanhorod.

Jag började läsa teologi i höstas. Under oktober läser vi en delkurs om judendomen och dess historia. Alldeles nyss avslutade vi en föreläsning om förintelsen. Just nu är allt stilla. Förkylningen i kroppen och febern håller på att klinga av. Men jag är kall och har ont i magen. Varför?

I mitten av föreläsningen gick vi igenom förintelsens olika steg:

Identifikation – någon pekas ut
Segregation – någon börjar diskrimineras
Koncentration – någon börjar tvångslokaliseras med andra liknande någon
Deportation – någon börjar deporteras
Förintelse – någon förintas tillsammans med andra liknande någon

Jag ser de där stegen. I min egen samtid. I landet jag lever i. På andra sätt, med andra uttryck, men jag ser dem. Klart och tydligt.

I kursen om judendomen har jag fått en djupare förståelse för en stor och heterogen grupp av människor som varit i rörelse (eller på flykt) i tretusen år. En grupp som alltid varit en utspridd minoritet och levt i en vardag där assimilation varit ett sätt att möta antisemitism. Historien om judarna är unik för judarna. Men, kanske finns det mönster i andra minoriteters historia?

Själv är jag född i ett samhälle där jag hade tur att vara tämligen normativ. Jag är en djupt integrerad del av majoriteten i majoritetssamhället Sverige. I mitt land bråkar vi om ganska mycket. Den här veckan ganska mycket om det är okej eller inte att kalla Sverigedemokraterna för bruna. Jag är femtio år gammal och undrar hur vi hamnade här?

Vi fick fler kanaler och massor av reklam på teven.
Vi fick radioreklam och fler kanaler på radion.
Vi fick internet och world wide web och massor av spam.
Vi fick tillgång till världens samlade mångfald och kunskap. I realtid.
Vi fick smarta telefoner som gjorde att vi alltid kunde ha tillgång till allt det där och samtidigt massor av nya sätt att få bekräftelse.

Hur går det för oss på en skala från noll till hundra?

Jag och mina jämnåriga har skojat om DDR-Sverige. Om movieboxar, clownen Manne och Vilse i pannkakan. Vi sköt oss ut ifrån allt det där. I ett rosa åttiotal och ett tuttifruttifärgat nittiotal. Hela härligheten.

Men hur gick det för oss?

Jo sedan den där frigörelsen har vi släppt ut ungefär hälften av koldioxiden i atmosfären som nu värmer upp planeten vi är helt beroende av. Vi kokas sakta, som grodor, och förstår det inte. Vi har fått så mycket mediemångfald att allt börjar kännas som likriktad enfald. Vi fick en tid när vi lägger pengar på saker vi inte visste fanns förr (friheten gav oss bland annat nätcasinon, padel, elsparkcyklar och hemkörning av mat) i en aldrig sinande tillväxt, samtidigt som vi är övertygade att tro att landet befinner sig i systemkollaps och kris. Att någon håller på att ifrån oss något.

Jag tror att vi är i systemkollaps. Men det är kulturen, demokratin och klimatet som kollapsar. Kunskapen och logiken har förlorat sitt värde. Bildningen är bara värd något när den skapar ekonomisk tillväxt. Jaget är viktigare än laget. Samtidigt ökar tillväxten och utsläppen och klyftorna. Någon håller på att ta ifrån oss något.

Jag har slutat att titta på partiledardebatter. Men häromkvällen såg jag i ögonvrån när de som kallas partiledare skulle diskutera på SVT. Jag såg varken ledare eller diskussion. Jag ser en politiska debatt som raglar fram längs gatorna som en stupfull hane på väg hem bitter och ensam efter kvällens krogrunda. Redo att slåss eller lägga sig ned och Lille Skutt-gråta. Allt beror på hur ödlehjärnan reagerar på nästa person som kommer gående.

Hur blev det så här? När började vi efterfråga det här ledarskapet?

Alla är i opposition. Människor som söker ledarskap är motståndare till någon annan och på raka frågor om vad de tänker sig istället så hänvisar de till att…. det löser sig. Bara vi ger dem makten så löser det sig. Samtidigt ökar utsläppen och vår tidsmarginal för att mildra de kriser och katastrofer som kommer med klimatförändringarna krymper. Samtidigt förklarar allt fler allt högre och allt oftare att någon håller på att ta ifrån oss något.

Tillväxt tillsammans. Populära ord i samhällsbygget. Men vilka är tillsammans? Vi tar ansvar. Också populära ord. Men allt oftare betyder det att någon annan ska göra något, helst avgå. Eller någon håller på att ta ifrån oss något.

Jag förväntas vara kund. I alla mina mänskliga relationer. Till och med de mest privata. Jag har rättigheter, men inte lika många skyldigheter. Där många av de som söker förtroende som politiska ledare (på olika nivåer) allt mer tar populismens verktyg. Lovar rent stolliga saker som inte går att påverka eller bara går att genomföra om vi lämnar massor av internationella överenskommelser, som Parisavtalet och FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Vi är kunder och den som inte är det får vara beredd att ta på sig en påtvingad offerkofta. Vi lever i en tid när de som vill leda oss skrämmer oss att tro att vi lever i någon slags demonisk tid där olika minoriteter av människor är demonerna. När de inte accepterar detta, då kallar vi dem offerkoftor.

Jag börjar förstå de som tror att vi lever i den yttersta av tider. Det känns som att vi alla håller på att bli clowner och är helt vilse i pannkakan. Så även jag.

Men, jag har tröttnat på det. Jag står inte ut längre. Behöver göra något annat. Exakt vad är oklart. Försöker hitta energi och lust i nya sammanhang. Har provat företagandet. Har provat byråkratrollen. Har provat politiken. Har inte hittat hem.

Just nu? Studerar teologi. Läser på om tankar och idéer som är väldigt gamla. Som formulerades innan den stora accelerationen efter industrialiseringen. Innan den storskaliga klimatkrisen sattes igång av oss människor.

Helig vrede.
Kristet motstånd.

Två begrepp som håller på att landa i mitt inre. Jag vet inte, men fortsätter ställa frågor. Jag står inte ut med tanken på att lämna livet och mina barn utan att känna att jag gjorde precis ALLT för att förhindra att huvudparten av deras liv ska levas i ett kaos som jag och mina generationskamrater skapade. Trots att vi visste.

Precis som de som var i vår ålder under förintelsen visste.

Vi kan inte fortsätta att låtsas om att vi inte ser det här. Vi kan inte fortsätta tro att någon håller på att ta något ifrån oss. Vi behöver sluta ta det ifrån oss själva och alla andra. Vi måste sluta ta bort meningen och hoppet. Kärleken och livet. Från oss själva och de som ska leva efter oss.

Om inte allt för länge så kommer vi ha ett par hundra miljoner klimatflyktingar i världen. Och matbrist. Vem ska vi skylla på då? Vilka skickar vi ut för att sätta kulorna i människors bakhuvuden, nackar och ryggar då? Vem ska bemanna dödsfabrikerna? Eller är det då vi får användning för våra mest kraftfulla missiler?

Jag står inte ut med tanken.

När jag bidragit till att vi stängt alla gränser så att inga människor kan röra sig utanför sina länder. När jag bidragit till att vi stängt alla städer. När vi stängt alla kyrkor, moskéer, synagogor, tempel, möteslokaler, salonger, scener och torg. När kvinnor och barn håller sig hemma. När vi stängt in alla som inte är som oss på institutioner igen. När vi suddat ut alla dom andra.

Vem ska berätta något nytt?
Vem ska skriva musiken? Böckerna? Filmmanusen?
Vem ska ta bilderna, måla tavlorna?
Vem ska lägga om ditt sår då? Bota din sjukdom?
Vem ska producera den nya serien du tittar på hemma?
Vem ska köra hem middagen till dig?
Vem ska göra livet bekvämare för mig då?

När jag varit med och rationaliserat bort känslorna och går i samma takt. När ingen längre kan känna eller tycka olika. När vi inte behöver demokratin längre. När jag får bestämma allt. Vem ska jag skylla på då?

Någon annan finns ju inte kvar. När vi tagit oss igenom alla stegen.

Identifikation
Segregation
Koncentration
Deportation
Förintelse