Min pappa skickar ett julkort. Men en årskrönika han uppenbarligen skickar till sina vänner. Han skriver fint om sitt år och sina barn, alltså mina bröder och mig. Små korta sammanfattningar om hur han uppfattar att vi har det. Om mig skriver han att jag har för många bollar i luften för mitt eget bästa, som vanligt.
Det är så sant. Och just nu känner jag att jag håller på att tappa dem. Eller tappat sugen på att jonglera. Jag vill stanna upp, stänga av och leva lite på riktigt. Det finns stunder när jag är beredd att falla ihop i tårar och be någon transportera mig till närmaste sjukhussäng. Sen biter jag ihop och försöker att tänka klart.
Oftast blir det oklart i slutändan och allt bara fortsätter. Mitt dysfunktionella liv alltså. Men, det min pappa skriver griper tag i mig. Nästa år vill jag att han skriver något annat. Att jag förändrat något.
Biter ihop
Biter ihop. Fortsätter. Det är en vana jag arbetat upp länge nu. Det är så världen funkar. Det är så jag funkar. Och ja, det är ganska värdelöst.
Funkar inte
Jag är inte kompatibel med omvärlden. Någonstans verkar det som. Den här eftermiddagen vill jag mest kliva av. Checka ut. Försvinna.
Hej då politiken, på riktigt.
Det var nära. Men, efter att ha frågat två personer som står mig nära som blev det sista beslutet ändå ganska klart. Jag vill bidra till en bättre värld. Men, jag kommer inte att göra det i politiken. Det är inte min värld. Jag är inte efterfrågad där och jag mår inte bra i den ständigt närvarande aggression som präglar relationerna mellan människor i den världen.
Jag tror att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Jag tror på möten, lyssnande och respekt. Tillit och att vilja väl. Jag är känslig ska inte vara kvar i en värld där det är en dålig egenskap. Det är tråkigt. Jag vill, men har lovat mig själv att det här livet där jag gör mig själv illa för att tillfredsställa andra måste upphöra.
Det var fint att bli nominerad. Att någon trodde på mig. Men, nu är det hej då. På riktigt.
Ohemma
Städar lägenheten jag delar med mitt barn. Lyssnar på julmusik. Det stora vemodet rullar in. Jag känner det så tydligt, att jag inte vill bo här. Det här är ett hotellrum. Som vi flydde till när vi inte kunde bo där vi ville bo. Jag kan hantera känslorna utan att få panik eller känna stress, men gud vad tydligt det är.
Det är inte här vi ska bo.
Det här är inte ett hem.
Det är ett undantag.
Vi hör hemma i en större flock. På någon helt annan plats. Jag har tålamod, men det är glasklart att det här inte är en bra utgångspunkt för oss. Det är inte en plats för avslappning, vila och trygghet. Det är ett väntrum.
Meningen med livet
Ella och jag tittade på en smetig amerikansk film. Regisserad av Lasse Hallström. Den handlade om meningen med livet. Med en hunds liv. Jag tror att vi grät så mycket för att den handlade om oss också. Om människan.
Tentan jag aldrig trodde skulle skrivas
Plötsligt sitter ett tjugotal blivande ingenjörer på ett universitet och skriver en tenta jag har gjort. Det trodde jag aldrig skulle hända.
Varelser jag älskar
Det var så länge sedan jag fotograferade på riktigt. Med riktig kamera och blixtljus. Jag hade glömt hur fint det är att ta hand om bilderna efteråt. Alla känslor som väcks i mig när jag ser vad som fångades, hur vackert livet är och hur mycket älskar dem. Jag måste fotografera mer. Igen.
Och att jag får fotografera Någon på det här sättet. Henne jag älskar. Sara.
En miljon ord
1 047 444 ord. Så lång är chatten jag delar med Någon. 995 bilder har vi skickat i den där konversationen. Den är livsviktig. Därför har jag Telegram-ikonen intatuerad på överkroppen.
Jag älskar henne. Alla de där orden är en del av den kärleken. Vårt hemliga rum. Och ja, vi måste fortfarande leva hemligt i vissa delar av livet. Ibland känns det fint, ibland lite mindre fint. Men, det vi har är väldigt, väldigt vackert.
Säger upp mig
Jag säger upp mig ifrån manligheten. Vägrar att vara en del av den. Blev ju faktiskt inte insläppt i den redan i unga år, så det är väl bara rimligt att jag lämnar den helt. Ni vill inte ha mig, och jag vägrar att vara en del av er kollektiva idioti. Det räcker nu. Jag har inget i mig som är manligt. Jag har ett kön, det har jag. Så nån slags hane är jag, men kalla mig aldrig man igen. För det som det innebär att vara just man är så sjukt, smutsigt och korkat i för många avseenden.
Och allt snicksnack om en ny manlighet är inte värt särskilt mycket. Eller åtminstone inte min grej.
Jag är förbannad. För allt ni kommer undan med, bara för att ni kallar er män.