Min pappa skickar ett julkort. Men en årskrönika han uppenbarligen skickar till sina vänner. Han skriver fint om sitt år och sina barn, alltså mina bröder och mig. Små korta sammanfattningar om hur han uppfattar att vi har det. Om mig skriver han att jag har för många bollar i luften för mitt eget bästa, som vanligt.
Det är så sant. Och just nu känner jag att jag håller på att tappa dem. Eller tappat sugen på att jonglera. Jag vill stanna upp, stänga av och leva lite på riktigt. Det finns stunder när jag är beredd att falla ihop i tårar och be någon transportera mig till närmaste sjukhussäng. Sen biter jag ihop och försöker att tänka klart.
Oftast blir det oklart i slutändan och allt bara fortsätter. Mitt dysfunktionella liv alltså. Men, det min pappa skriver griper tag i mig. Nästa år vill jag att han skriver något annat. Att jag förändrat något.