Utbudet av kanaler, flöden och möjligheter att lära sig sig nya saker har aldrig varit större. Kommunikation mellan människor finns överallt, hela tiden och på vilket sätt du vill. Oavsett om du vill eller inte.
Samtidigt har innehållet, budskapet – det som delas, aldrig varit enfaldigare.
I det här sammanhanget jobbar jag. Och tänker jobba mer. Det är dags att döda masskommunikationen. Den fega, sönderkompromissade och behagande flod av intetsägande budskap som inte ska sticka ut. Människor är ingen massa. Det är dags att våga vara personlig.
Tillbaka från verkligheten
OK, jag är tillbaka. Jag har varit i verkligheten ett par veckor. Men nu är den tiden över. Imorgon börjar det overkliga livet igen. Missar första arbetsdagen eftersom dagis traditionsenligt har stängt för studiedag första arbetsdagen varje höst. Från tisdag och framåt lär det dock rulla på. Alla tankar på alternativ och andra sätt att leva kommer få en rejäl törn då tiden inte kommer räcka till. För nu ska jag nämligen jobba på dagarna (vilket inte är så dumt egentligen eftersom jag har supertrevliga kollegor och omväxlande saker att göra). Och försöka få det här huset i det här jävla femtiotalsstandardkvarterat att funka (måste fixa avloppet i nya duschen som gick att använda ungefär fyra månader, telefon/ADSL-anslutningen, se till taket fixas, krångla lite med pelletsbrännare och så där). Förutom att vara en bra pappa och man.
Varje år vid den här tiden mår jag rätt dåligt. Sover inte på nätterna och är förbannad på dagarna. Det är inte så konstigt, när jag tänker efter.
Men om några veckor kommer overkligheten börja kännas verklig igen och då är jag bara så här frustrerad ibland. Till nästa sommar.
Min egen firma är det lilla halmstrå jag håller i för att försöka behålla en känsla av hur det är att leva i verkligheten. Förhoppningsvis kan jag göra något mer med den i höst. Jag vill nämligen vara mer i verkligheten. Inte bara ett par veckor mellan juli och augusti varje år.
En jobbigt bra film
Igår kväll såg Camilla och jag en riktigt bra film. En jobbig film. En obehaglig film. Incendiary heter den (Blown Apart på svenska av nån anledning), en brittisk berättelse om den unga mamman som förlorar sitt lilla barn och sin man i ett terrordåd som hon ser på teve samtidigt som hon ligger med grannen. Michelle Williams som spelar huvudrollen var fantastisk. Ewan McGregor var bra som alltid. Även Matthew McFadyen (Spooks) gjorde en bländande biroll.
En film om mörka och smärtsamma mänskliga känslor. Sorg, chock, ånger, ångest, vilsenhet. Med oväntat små gester. Den grävde en grop i min mage.
Dubbelglugg
Tandfen kom och tandfen briljerade. Ella blev så stolt och nöjd över att tanden hon tappade igår bytts ut mot en guldpeng. Hur stolt? Jo, så stolt att hon plockade ut den andra lösa framtanden i underkäken efter frukost och nu har en strålande vacker dubbelglugg där nere. Tandfen kommer nog tillbaka i natt också.
Helter Skelter
Tack till Kal Ström som påminde mig om att Helter Skelter lätt är en av världens allra bästa låtar. Passar mitt humör bra.
Min prinsessa går på kalas
Idag fyllde Ellas bästis Vilma fem år. Tjejerna hade inte träffats på två veckor eftersom vi varit borta. Så självklart vill min lila prinsessa göra sig extra fin och dessutom visa upp sig framför kameran. Fler bilder på flickr.
Tandfen kommer i natt
Lördag 15 augusti 2009, 18:03. Ella tappar sin allra första tand. Så nu får tandfen komma till vårt hem igen. Det var ett tag sedan.
Amir Chamdin/Mean Streets
Amir Chamdin är en av mina favoritkreatörer. Snygg och cool som få. Har tidigare gjort bra saker med Infinite Mass, Snowracer och som film-/videoregissör. I slutet av september släpper han ett album under namnet Mean Streets där han tillsammans med Nicke Andersson från Hellacopters skapat ”galen rockabilly-Tarantino-sjuttiotals-soul och svängig post-punk-pop”. Jag tror det kan bli riktigt bra.
Ett första smakprov, ”Bliss”, finns på Amirs Myspace.
Jag har flyttat till landet
Efter åtta och ett halvt år slår det mig. Varför bussen går så sällan. Varför ingen skottar när det snöar. Varför telefoni och internet bara funkar när det är vindstilla och soligt. Varför det aldrig kommer någon post på fredagar. Varför det inte finns något postkontor. Varför avstånden är så långa. Varför allting kostar så mycket mer. Varför så många tycker att samhället är bra som det är utan nya människor och nya tankar.
Jag har flyttat till landet.
Ella och jag kollar tropiska Stockholm
Idag åkte jag och Ella till Hagaparken för att göra ett besök på Fjärilshuset. Det var heltrevligt både för henne och mig. Hon gillade fiskarna, fjärilarna, butiken och pannkakorna. Jag gillade vad jag såg. Och tog bilder av. Som finns på flickr.