Kategori: Osorterat

Jag jobbar allt mindre med foto, layout och sådant. Allt mer av min tid går åt till mer strategiskt arbete. Eller tänkande, skrivande och rådgivning. Men, ett par gånger om året packar jag ned min mobila fotostudio och hjälper fantastiska entreprenören/designern Jenny Boije att fotografera en ny kollektion LipFish-kläder.
Det handlar om färger och människor jag gillar. Ett av de uppdrag jag haft sedan starten och som ger mycket glädje tillbaka. Om ett par dagar ska en ny katalog vara klar. För en kollektion som inte släpps på länge. I fler än tjugo länder. Nu har vi också hjälp av begåvade Henrik Johansson och Molnfabriken i vårt bild- och layoutarbete. Kollektionen är fotograferad med barn i kläderna. Nu ska vi göra klart den där katalogen och börja med produktfotograferingen. Tempot är högt.
Häftigt.

Den här slaskiga novemberdagen gjorde jag debut som heldagsmoderator. Igår kändes det läskigt. Nu är det gjort. En nationell konferens för arbetet med den digitala agendan, initierat av regeringen och med Länsstyrelsen i Örebro län som spjutspets. Idag samlades generaldirektörer, landshövdingar, politiskt förtroendevalda och en hel massa beslutsfattare från hela landet på Club 700/Conventum i Örebro.
På talarlistan: IT- och energiminister Anna-Karin Hatt, Digitaliseringskommissionens kanslichef Loth Hammar, Statens Medieråds direktör Ewa Thorslund, landshövding Rose-Marie Frebran, kommunalråden Rasmus Persson och Carola Gunnarsson som representerade SKL, Anders Avdic från Örebro universitet och lika många till i de olika parallella sessioner jag inte deltog i.
I det här sammanhanget gjorde jag alltså min debut. Ett toppenarrangemang signerat superproffs. En skön avspänd atmosfär, trots (eller kanske tack vare) nivån på deltagarna. Härligt att få vara en liten del av ett sånt här möte, där det fanns någon slags kunskap och vilja som nästan gick att ta på i rummet.
Igår kväll kändes det läskigt. Idag känner jag mig glad i magen. Jag har lärt mig mycket idag. I ett ämne där jag känner att jag vill fortsätta engagera mig och bidra – digitaliseringen och dess möjligheter. Dessutom känner jag mig stärkt i min vilja att fortsätta vilja arbeta med och för bra möten. Eftersom det alltid händer bra saker när människor möts.

Och nu har jag provat det som moderator också. I rätt sammanhang tillsammans med andra är jag övertygad om att den erfarenheten kommer kunna vara ganska mycket värd.

Igår var det Pecha Kuha Night #10 i Örebro. Många fantastiska talare. Ännu fler fina lyssnare. Jon Forssell inledde hela kvällen med ett engagerat tal om att skjuta björnar. Eller klappa om dem. Jon är sociolog och föreläsare som är van att inspirera och utveckla grupper och människor. I det här föredraget fångade han upp något jag också tycker att vi borde prata mer om.
Den sovande björnen. Den som ingen vill väcka. Ibland även kallad surdegen. Eller något annat.
Kommunikation blir inte bra när vi ska leva med sådant trams. Enkelhet och tydlighet förutsätter ärlighet och öppenhet. Så tänkte jag när jag lyssnade på Jon Forssell igår. Den som inte vågar väcka sin björn får svårt att erbjuda omvärlden något bra. Fler borde lyssna på Jon och komma till den insikten. Då kommer nog resultaten bli bättre.
Eftersom en björn som är väckt, skjuten eller ivägjagad inte står i vägen.
 

I somras skickade jag ett mail. Det var till en av mina favoritbyråkrater – Gunilla Thorstensson på Tillväxtverket. Jag hade umgåtts intensivt med Maria Comstedt, Pia Forsberg och Eva Swede under en intensiv dag i Almedalen. Tre kloka kvinnor som jag inspireras av i mitt arbete. Och livet.
Jag bestämde mig för att jag också vill bli ambassadör för kvinnors företagande. Så jag ställde frågan. Gunilla tog emot den och vi pratade om saken lite kort. Båda förstod vi att det var lite svårt.
Jag är ju inte kvinna.
Men, nu har jag lagt en stund på att ansöka formellt. Nu söker nämligen Tillväxtverket ambassadörer för de kommande åren. Och jag vill verkligen. Tror verkligen att jag kan vara en bra ambassadör. Den insyn jag har i frågorna, den erfarenhet jag har och min vilja att lyssna och berätta om hur jag ser på företagande och idéer borde göra mig till kandidat. Att jag dessutom arbetar mest med kvinnor i min bransch och det är alla dessa kvinnors berättelser och kunskap jag vill vara med och förmedla. Dela till fler.
Jag är man. Det talar emot mig. Men, tro mig, det här är allvarligt menat. Precis som det där mailet. Ambassadörerna gör skillnad i näringslivet. Jag vill gärna vara med och göra den skillnaden. Lite mer än nu.
För övrigt anser jag att för få män är ambassadörer för kvinnors företagande.

Jag ska vara moderator på en nationell konferens om någon vecka. Det handlar om IT, digitalisering och en digital agenda. Framförallt handlar den om samhällsutveckling på något sätt. Ledande tjänstemän och politiker kommer tala och diskutera tillsammans med andra kvinnor och män som på olika sätt arbetar med IT, digitalisering och samhällsbygget.
Eftersom ett statsråd – Anna-Karin Hatt (i detta sammanhang IT-minister) – ska vara med har jag talat med Näringsdepartementet och förbereder ett antal frågor jag ska ställa till henne när hon talat till de dryga tvåhundra kvinnor och män som sitter i rummet. Alltså gör jag research. Googlar, läser vad Anna-Karin Hatt sagt tidigare. Läser hennes blogg. Går igenom hennes senaste tweets och statusuppdateringar. Läser vad departementets medarbetare skrev när de bloggade från en resa i Kalifornien nyligen.
Jag slås av förändringen. Sedan mitten av nittiotalet har jag arbetat med kommunikation av frågor som rör sig i gränslandet mellan offentlighet, näringsliv och medborgare. Mitt i samhällsutvecklingen. Den öppenhet vilja att berätta som driver mycket av det här arbete nu är inspirerande. Jag tror att den bygger på att vi är många som gör det allt tydligare att vi vill lyssna.
Det är ju det jag arbetar med nu. Hjälpa människor att lyssna. Eftersom människor som lyssnar, lär och försöker förstå blir ännu bättre på att utveckla idéer som andra har glädje av.
Den digitala agendan tror jag är något riktigt bra för oss som lever och skapar idéer i Sverige. Vi behöver digitaliseringens möjligheter. Vi behöver tala om att det är viktigt att göra förutsättningarna för en hållbar ännu bättre med hjälp av IT och digitaliseringen.
Öppenhet i det här arbetet är viktigt. Och att den organisation (Regeringskansliet) som när vi pratade om det i början av 2000-talet tyckte det var olämpligt att arbeta med bloggar som kommunikation, att den organisationen själv är med och öppnar upp frågan för fler, det känns inspirerande.
Världen förändras och jag är glad över att få vara med och vara moderator under den här dagen. Jag kommer lyssna. Jättemycket.

Läser Marita Johansens krönika i NA (tyvärr inte länkbar) om Örebros kulturliv, eldsjälar och nyttiga idioter. En ganska fin text om de som sliter hårt, brinner starkt (och tyvärr ofta ut) och skapar upplevelser som gör staden jag lever i bättre på många sätt. Marita Johansens krönika slutar i ett önskemål om en stark kulturnämnd och en lika stark kulturchef i kommunen.
Örebro kommun förväntas ta ansvaret.
Jag är inte säker på att det måste vara så. Liksom Marita Johansen skulle jag också gärna se ett mer samlat grepp på kulturlivet i Örebro. Varför? Jo, för att stärka alla olika enskilda kvinnor och män som skapar. För att göra Örebro ännu bättre. Men, jag tror inte att det bästa sättet alltid är att lägga över ansvaret i knät på de politiskt förtroendevalda. Istället är jag gärna själv med och tar ansvar.
Kanske skulle det gå att jobba samordnat och strategiskt med en organisation som har till uppgift att stötta och hjälpa eldsjälar och entreprenörer som skapar kulturupplevelser? Istället för att styra dem med ekonomiska bidrag kanske det är mer värt med praktisk hjälp? Jag efterlyser lite samverkan, en bredare lösning än en kommunal kulturnämnd.
Som företagare i Örebro ligger det också i mitt intresse. Finns det erfarenheter av liknande organisationer, alltså där privata medel möter skattemedel, och bidrar till att skapa utvecklingsmöjligheter i staden? Jag tror det. Kommun, näringsliv och ideell sektor har flera olika arenor för samverkan och samarbete. Det ger resultat. Jag tänker till exempel på Örebrokompaniets goda insatser för att få människor utanför Örebro att komma hit. I Örebrokompaniet delar kommunen, Handelskammaren, City Örebro och föreningen Förnya Örebro (som består av företag som arbetar inom besöksnäringen) på ägandet. Arbetet får nog anses vara ganska framgångsrikt. Beläggningen på Örebros hotell är högre än Stockholms. Den ena tunga kongressen efter den andra kommer till Örebro och turismen slår rekord. Hittills 2012 har staden Örebro vuxit med fler människor än någon annan stad utanför de tre svenska storstäderna.
Så varför inte kopiera detta vinnande koncept? Eller kanske bredda det? Det finns förstås andra aktörer som borde vara välkomna i ägandet.
Örebro skulle må bra av en strategisk utvecklingstanke när det gäller kultur och kreativa näringar. Det finns många kvinnor och män som arbetar med detta i staden. Det skulle hjälpa oss att bygga en starkare stad med en ännu attraktivare livsmiljö. Det skulle göra det lättare för företag att attrahera kompetens som inte finns i Örebro. Det skulle lyfta de här eldsjälarna, så de slutar känna sig som nyttiga idioter.
Jag tror vi kan hjälpa dem med kompetens, resurser, kunnande och nätverk som hjälper dem att utveckla sina idéer och nå en ännu större publik. Vi kan hjälpa publiken att hitta upplevelser som gör våra liv ännu mer innehållsrika. Människor utanför Örebro får ytterligare anledningar att komma och hälsa på.
Jag tackar Marita Johansen för bra tankar. Mitt bidrag för dagen får bli att prata om flera olika lösningar. Det viktigaste är att vi lyssnar, diskuterar och bestämmer oss för något. Om det här fina kulturlivet vi upplever nu ska utvecklas hållbart och kontinuerligt. Mina erfarenheter av att ha jobbat mitt i denna samverkan mellan privat, offentligt och ideellt som kommunikatör och idé-/affärsutvecklare i många år får mig att tro att Örebro har fina möjligheter att kraftsamla här också. Om viljan finns.

Det här är en fråga till alla mina strategiska kollegor i den ideella intressebranschen. Ni som tänker att det är en bra idé att skicka ut människor med pärmar som med attackerar mig på gatan för att få ett avtal om att jag ska skänka pengar (gärna via månadskonto) till er organisation.
Är detta verkligen ett bra sätt att hitta givare? Hur många av de som ni knyter upp på gatan blir kvar under en längre tid?
Jag frågar eftersom jag känner mig som en surgubbe varje gång någon av era hurtiga, fejkrespekterande volontörer kommer fram och säger ”Heeeeeeej, hur är läget idag?”. Det känns som när mobilbranschens utsända trakasserar mig.
För mig är det kass kommunikation. Som spam. Jag tycker ni är viktiga. Vill att ni ska få mer pengar för att kämpa för det som är bra. Men, det måste finnas 999 bättre sätt att värva givare än detta. Eller?

Igår var jag med på ett spännande seminarium. Det handlar om min stad och bilden av den. Eller det som av många kallas platsvarumärket Örebro. Femtiotalet inbjudna kvinnor och män bjöd på sin tid under dag för att bidra i en stor process. Företagare, politiker och tjänstemän. En härligt intensiv och uttröttande dag. Många kloka tankar och diskussioner.
Frågan om effekten av att jobba med sådant här är omdiskuterad. Leder det till något? Kanske, kanske inte tänker jag. Alternativet är att vi håller tyst. Att vi inte ber människor komma hit. Vi sluter oss, stänger dörrar, bygger murar och låter omvärlden vara något annat än oss själva. Det är helt främmande för mig. Jag tycker det är bra att vi omvärderar, utvecklar och diskuterar platserna vi bor, lever och verkar på. Jag är glad och stolt över att bo på en plats där många tycker det här är ett viktigt arbete, och att det arbetet utförs av kunniga, engagerade och levande människor.
Örebro, Stockholm, Kiel, Kalix, New York, Shanghai, Delhi. Det spelar ingen roll. Platser utvecklas som summan av allt det som du och jag gör. I mitt fall handlar det om Örebro, en fantastiskt behagligt liten stad. Globalt sett finns vi knappt. Nationellt gör vi det. Framför allt individuellt. Alla flickor, pojkar, kvinnor och män som lever här. Lär sig och lär ut. Skapar, konsumerar, delar, uppfinner, äter, sover, lever och dör. Det är vi som är Örebro. Jag tycker vi är värda att berätta om. Och eftersom det är så bra här berättar jag gärna om det för andra. Det handlar inte om slogans längre. Utan något viktigare.
Om oss.
Och att vi har plats för fler.

Jag tycker mycket om mitt jobb. Gör vettiga saker och träffar härliga människor. Men, jag bär på några saker. Saker jag känner att jag måste göra för att utveckla mitt företagande. Eller kanske rättare sagt, mitt liv. Jag har burit på den här känslan ett par år. Ett av huvudskälen till att jag driver företag istället för att välja tryggheten som anställd är att jag vill komma närmare möjligheten att faktiskt göra detta någon gång. Nu säger magen att det är dags att börja agera. Börjar med att lista vad det är jag vill göra.
1. Jobba mer pro bono. Lägga mer tid på att göra sakerna som får mig att må bra på djupet. De där goda gärningarna som får dopaminet att kännas i hela kroppen.
2. Skriva den där boken om diabetes, hur det har förändrat mitt liv totalt och den historia jag vill berätta för andra föräldrar som kommer hamna i samma situation. Berätta om den forskning som finns om oss föräldrar till kroniskt sjuka barn och hur vi mår. Varför vi bränner ut oss i högre grad än andra föräldrar. Jag måste få gå på djupet med den här delen av mitt liv. Kan jag hjälpa en enda annan människa att leva smartare än jag själv gjort i nio år är det värt mycket.
3. Alltså måste jag hitta en möjlighet att lägga mer tid på det. För det krävs pengar. Så först måste jag ta mig tid att hitta en mecenat/riskkapitalist/investerare.
4. Skaffa en agent eller någon som kan sluta mina ekonomiska avtal.
5. Utveckla en affärsmodell där de som har råd att anlita mig betalar lite mer, så att de som inte har råd, men verkligen behöver anlita mig, får möjlighet att göra det.
Jag är bra på mitt jobb. De som anlitar mig uppskattar det jag gör. Jag tänker fortsätta utveckla de relationerna och hjälpa de som vill anlita mig i den mån jag kan. För mig handlar det inte om en ekonomisk drivkraft. Jag behöver tjäna pengar, så är det. Två barn är beroende av att jag gör det. Jag har hyra att betala. Behöver äta, ha kläder på kroppen etcetera. Men det som driver mig är att göra bra saker. Att hjälpa någon att berätta något viktigt. Att få människor att lyssna. Hjälpa till att utveckla något. Jobba lite smartare hela tiden. Tänka hållbart och långsiktigt. Fårorna blir djupare. Stråna blir gråare/vitare. Tiden går. Det är därför jag behöver formulera mig på samma sätt som jag känner.
Ett helt vanligt ovanligt sätt att vara entreprenör, tänker jag.

Jag tycker inte om telefonen. Den avbryter oftast något viktigt. Nästan alltid med något helt oviktigt. De flesta som ringer mig är bedragare, säljare eller människor som vill utnyttja mig på något sätt. Eller någon stressad kvinna eller man som vill tvinga mig att fatta ett snabbt beslut.
Telefonen stressar mig.
Mina vänner, affärsbekanta och andra jag tycker om pratar med mig ändå. Utanför telefonen. Via mail, Facebook och twitter. Instagram. FaceTime och Skype. Rätt ofta ses vi också.
Men, jag måste alltid ha telefonen öppen. Mina barn har nämligen diabetes och de eller deras lärare måste alltid kunna nå mig. Om det inte vore för detta skulle jag nog inte ha telefon längre. Men, nu har Apple byggt in en STÖR EJ-funktion i operativsystemet iOS 6 som styr min telefon. Det gör att jag kan välja vilka samtal som går fram. Nu blir telefonen slutligen blir något annat än en telefon. En liten handdator jag kan ringa med när jag behöver.
Det går att ringa mig. Men, du kommer nästan alltid mötas av ett meddelande om att jag vill att du kontaktar mig på andra sätt. Eftersom jag nästan alltid är upptagen med något som jag inte vill ska störas av ett telefonsamtal. Jag sitter och skriver, lyssnar, talar, läser, redigerar, analyserar, tänker, gör layout eller något annat som kräver min fullständiga uppmärksamhet. När den uppmärksamheten bryts blir jag stressad.
Jag tycker inte om att stressa. Därför ber jag dig som vill nå mig att skicka ett mail, kontakta mig via Facebook eller twitter.
Du får helt enkelt ett bättre svar. Kanske inte snabbare, men bättre.