Igår var jag med på ett spännande seminarium. Det handlar om min stad och bilden av den. Eller det som av många kallas platsvarumärket Örebro. Femtiotalet inbjudna kvinnor och män bjöd på sin tid under dag för att bidra i en stor process. Företagare, politiker och tjänstemän. En härligt intensiv och uttröttande dag. Många kloka tankar och diskussioner.
Frågan om effekten av att jobba med sådant här är omdiskuterad. Leder det till något? Kanske, kanske inte tänker jag. Alternativet är att vi håller tyst. Att vi inte ber människor komma hit. Vi sluter oss, stänger dörrar, bygger murar och låter omvärlden vara något annat än oss själva. Det är helt främmande för mig. Jag tycker det är bra att vi omvärderar, utvecklar och diskuterar platserna vi bor, lever och verkar på. Jag är glad och stolt över att bo på en plats där många tycker det här är ett viktigt arbete, och att det arbetet utförs av kunniga, engagerade och levande människor.
Örebro, Stockholm, Kiel, Kalix, New York, Shanghai, Delhi. Det spelar ingen roll. Platser utvecklas som summan av allt det som du och jag gör. I mitt fall handlar det om Örebro, en fantastiskt behagligt liten stad. Globalt sett finns vi knappt. Nationellt gör vi det. Framför allt individuellt. Alla flickor, pojkar, kvinnor och män som lever här. Lär sig och lär ut. Skapar, konsumerar, delar, uppfinner, äter, sover, lever och dör. Det är vi som är Örebro. Jag tycker vi är värda att berätta om. Och eftersom det är så bra här berättar jag gärna om det för andra. Det handlar inte om slogans längre. Utan något viktigare.
Om oss.
Och att vi har plats för fler.