Publicerat

Måste stänga av några grejer

Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.

Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.

Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.

Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.

Publicerat

Man vänjer sig… inte.

Energin försvann. Igen. Kanske för många dagar utan rätt närhet och beröring. Kanske lite för många tankar och för få känslor. Eller rättare sagt för många tankar som skapar jobbiga känslor istället för sköna känslor som skapar bra tankar.

Konflikter här, konflikter där. Och en röd tråd är att min svaghet provocerar.

Jag är så oerhört trött på att vara högkänslig i en okänslig värld. Det funkar så jäkla dåligt i det långa loppet. Jag kommer aldrig att vänja mig vid det där loppet alla verkar springa. Jag kommer aldrig att köpa det där förhållningssättet om att säga en sak för att sen göra tvärtom.

Det lönar sig inte att göra som jag gör. Men, jag kan inte göra på något annat sätt. Men utsikten om en framtid där det fortsätter att vara så här känns inte så lockande. Så om alla bara blir lite känsligare så vore det fint.

Publicerat

Överkörd

Blev överkörd av nån slags vardagsvägg. Igen. Känner mig som den där kulan i ett fllipperspel. Försöker att få nån slags kontroll, men jag bara studsar hit och dit. Samtidigt har något hänt inne i kroppen och jag vaknar varje morgon med en stark smärta uppe i ryggen.

Hej april.

Publicerat

November i en bild

November är en riktig jäkla skitmånad.

Det är mörkt. Det är kallt. Det är blött.

Och det händer massor av dåliga saker. Så den här bilden får sammanfatta läget.

Publicerat

Ett liv på en vecka

Jobbade som fan. Åkte till Nynäshamn och modererade ett viktigt möte för ett sextiotal personer tillsammans med Sara. For vidare till Västervik och hängde i ett hus vid ett hav för att varva ned. Pratade om viktiga saker. Blev trött. Ungefär så kan man leva ett helt liv på en vecka. Eftersom ALLT annat hände samtidigt.

Publicerat

Måndag och november

Ont i bröstet. Mår illa. Är trött. Har precis inlett en leveransperiod som kommer att vara hetsig de kommande två veckorna. Avslutade precis ett långt telefonsamtal med Camilla om Ella. Som fick remiss till BUP på grund av depression. En remiss som BUP avslog med hänvisning till pågående kuratorssamtal.

Livet. Går i vågor. Hela tiden. Nu måste jag bita ihop och fokusera igen. Men jag har sån jäkla träningsvärk i käkarna.

Publicerat

Ett ryggradsdjur som utrotar ryggradsdjur

Går upp efter en sömnlös natt. Försöker att äta frukost och förbereda mig inför ett telefonmöte. Läser Världsnaturfondens nysläppta Living Planet Report 2018. Får panik. Inte för att det jag läser är något nytt. Nej, för att det är så jäkla omöjligt att få människor att förstå vad det är vi gör. Att vi – PÅ JÄVLA RIKTIGT – gräver vår egen grav. Allt djupare och allt snabbare.

Ryggradsdjuren dör ut. Ett efter ett. Vi tror fortfarande att vi står utanför och tittar på ett skeende som inte berör oss. Men… vi är ett av de där ryggradsdjuren. Även om allt fler beter sig som att de saknar den. Ryggraden alltså.

OK, då fortsätter vi som vanligt. Under min livstid (sedan 1970-talets första år) har 60 procent av ryggradsdjuren utrotats. Undrar vad vi ska äta till lunch idag?

Publicerat

Intervallträning jag gärna slipper

Ryckigheten i livet. Perioder av hets, stress, kramp och kamp. Som följs av väntan. De har avlöst varandra länge nu. Det blir nästan aldrig någon längre period av lugn där jag kontrollerar vad som sker. Eller åtminstone kan förutse vad som sker.

Det här är en typ av intervallträning jag gärna slipper. Eftersom livet inte är någon tävling. Det är inte någon övning jag håller på med. Livet, alltså.

Nu möts mörkret, kylan, fukten i det yttre och tröttman i mitt inre. Igen. Vi kan väl kalla det höstdepressionen. Eller något.

Kämpa? Nej.
Jag vill vila.

Publicerat

Måndagslåg

Sitter i ett väntrum. Måndagslåg. Trött och på något sätt ledsen. Kämpar på med saker jag inte vill kämpa med. Jag är tunnare än glas och känner mig som ett akvarium. Fyllt av tårar. Jag vet inte om det är det förflutna. Eller samtiden. Kanske bara hösten som kommer och tar med sig deppet med det där mörkret.

Lyssnar på Johannes Räihäs fina ”Glas”. Vill gå hem och lägga mig. Att Någon håller om mig och säger att allt ska bli bra. Det där jäkla mantrat jag själv går och upprepar hela tiden.

Men äsch, vi kör väl en klassisk måndag istället. Upp med mungiporna.