December slog till

Två veckor in i december slog den stora tröttheten till. Nu är det svår att gå upp ur sängen på morgonen. Svårt att motivera nästan varje handling. Jag läser, läser och läser. Promenerar med hunden. Försöker finna mig i alltet. Vilket är svårt den här tiden på året.

Andas.

December

Har precis lämnat in etik-tenta och packar nu väskor för att åka österut. Frukostmöte i Flemingsberg och sedan affärsrådgivning i Järna. Sen blir det fredagkväll i Solna med Maria som ska på utbildning på lördagen. Då styr jag hem till Kaserngården och lite julpyssel med flickorna som kallar mig pappa. Det blir toppen.

Det har varit en körig höst. Men sakta men säkert, eller tokstressigt, så börjar projekten jag jobbat i närma sig avslut och jag ser fram emot några kommande år med fullt fokus på studier. Ska ju läsa på Hagabergs folkhögskola (halvtid) under nästa år också, förutom heltidsstudierna vid Umeå universitet.

6 september: Måndag och avstämning

Just nu sysselsätter jag mig med att hjälpa två kommuner att skriva strategier för näringslivsutveckling, en region att formulera hållbara idéer för kommunikation av omställning av näringsliv i en mer hållbar riktning, försöka hjälpa olika entreprenörer i rådgivning och övningskör med två människor som bett mig om hjälp i sin vilja att lära sig att behärska bilkörningens konst. Jag förbereder också författarsamtal till Bokmässan i Göteborg. Dessutom ska jag lämna in en uppgift till min kursansvarige på teologprogrammet vid Umeå universitet om drygt en vecka. En liten uppgift som handlar om att svara på två frågor. Den första handlar om hur jag ser på mig själv den akademiska kontexten för tolkningar inom Exegetik och teologi: Betyder detta en förändring av hur jag förhåller mig till bibliska eller andra religiösa texter? Kommer jag att studera texter från olika religioner på andra sätt? Vilka utmaningar och möjligheter ser jag för att studera i detta akademiska sammanhang? Den andra uppgiften handlar om att reflektera över frågan om Jesus var vegan (jo, det är en fråga som diskuteras en del av människor).

Livet. Ganska gott ändå. Trots att jag oroar mig djupt för samhällets utveckling. Det är så uppenbart för mig att så länge jag ser livet som en tävling så kommer jag att förlora. Jag tror att livet just nu handlar om att kliva av det där loppet.

För att komma till en lugn hamn

Det var ju knappast så att det kunde bli lätt. Att byta liv igen. Nu är det lite kaosigt med väldigt mycket jobb och allt är lite för fragmentariskt. Panta rei all over the place. En gammal livsstrategi är återupptäckt och den är inte så bra. Den som går ut på att fånga bollarna i takt med att de faller ned.

Nåväl. Från hösten ska det byggas på andra sätt. Till dess? Kämpa. Trots att jag trodde jag slutat göra det.

Privat börjar saker se annorlunda ut. Det gör att det blivit lättare att hantera jobbet med för många saker samtidigt. Mindre kamp där.

För att komma till en lugn hamn behöver nog en del stormar ridas ut helt enkelt. Frågan är hur många?

 

Fasta + COVID-19

Halvvägs in i fastan. En bit in i coronahelvetet. Försöker avhålla mig från att kasta mig ut på ett slagfält av dumheter. Men, det är svårt. Allt stänger, men av fel anledningar. Individualismen fortsätter att skörda. Alla mot alla.

Räknar på framtidsprojekt. Men, ser samtidigt min egen långsiktiga inkomst brinna upp. Eller?

Kanske dags att göra om.

Radikaliseras och planerar fasta

Läser och tänker och känner. Sedan en tid tillbaka mycket kring mening och existens. Hittar en något fastare väg att gå på med hjälp av meditation och litteratur som väcker stora frågor. Känner igenom så många trådar av tankar och känslor jag burit och släpat på hela livet. Som inte passat in i de sammanhang jag provat. Men, nu hittar jag lugnare sammanhang. Radikaliseras (skrivet med värme och ironi) i min tro på kärlek och relationer mellan människor. Att våga be om hjälp och att våga hjälpa. Att lyssna mer än att prata. Att andas och ge mig tid att utöva respons istället för att låta egot reagera blixtsnabbt.

Det är skönt. Leder till nya samtal och nya möten. Så nu planerar jag tillsammans med några varma människor en fasteaktion. En fasta för klimatet. Det blir fint att få öppna nya rum. Funderar kring min egen fasta. Jag tror att det kommer att handla om att avstå hets och missbruk. Missbruk av en del beroendeframkallande substanser. Missbruk av skärm. Missbruk av snabba reaktioner.

Men, när det blir klarare så blir det nog lättare att förklara också. Ser fram emot fyrtio dagar av något jag hoppas ska bli ungefär inget. Inga förväntningar, inga mål, inga prestationer. Bara här och bara mening.

Groundhog day

På riktigt. Det här förbannade Groundhog day-livet får gärna ta slut snart. Att vara fast i en loop som den här är inte så kul längre.

Jobb.
Jobb.
Jobb.
Ensam.
Lite knas och stök och bråk.
Jobb.

Repeat.

One more light

Plötsligt förstår jag Linkin Park. Eller så händer något i mig. Känner mig hemma i den där underströmmen som drog med sig Chester Bennington. Känner igen mig i kampen mot den. Inser plötsligt att fler av de där skitarga tatuerade unga männen från samma generation befinner sig i den. Kollar intervjuer. Hör berättelser.

Depressionen. Ensamheten. Meningslösheten. Ser liveklipp och publikbilder där människor liksom vrålar med i de där känslorna. Det ser så aggressivt ut, men är så skört.

Livet vi skapar kan inte bara handla om att varje enskild liten människa ska förverkliga sig själv eller bara överleva. Visst har vi alla ett eget ansvar, men det här samhället vi skapar tillsammans då? Det där samhället som skördar känsliga och sköra människor på löpande band? Vem har ansvar för det?

Det måste vi nog ta gemensamt. Men jag har svårt att orka. För jag passar inte in. Hela min kraft går åt till det. Att passa in. Jag försöker att ta min fyrkantiga kloss och tvinga in den i det där runda hålet.

Livet borde vara större än så.

Det är nog en levling i både depression och insikt att jag inser att jag nått Linkin Park-nivån.

Våren blir sommar

Vinter blev vår som ska bli sommar. Är inte så pigg som jag skulle vilja. Löpningen har gått och skogen den här våren på grund av fot- och lårproblem. Magen är trasig och rent allmänt känns kroppen minst 48 år gammal. Själen är ännu äldre och åren som går just nu går kräver lite för mycket mest hela tiden.

Jag har en gammal målsättning. Att överleva till 50. Allt annat är en bonus. Jag lämnade den ett tag och satte ett högre mål. Nu är jag nog tillbaka här. Så länge som livet präglas så mycket av kamp har jag svårt att se längre än så.

Jag behöver mer musik. Mer foto. Mer liv. Mer vila. Framför allt behöver jag känna nån slags jäkla tillit nån gång.

Måste stänga av några grejer

Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.

Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.

Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.

Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.