Allt kommer att bli bra. MEN NÄR?
Knuff åt sidan
Jag är en medelåldersman. Ändå kan små och lite större saker knuffa mig åt sidan, sänka självkänslan/självförtroendet på nolltid och göra mig rädd och osäker. Nu hände något sådant. Men, jag har åtminstone klippt mig. Så nu kan jag vara trött och grå i kortare frisyr.
Saker jag inte ska göra, del 29
Vi anlitade en snickare som byggde en vägg och delade av ett rum. Det kostade massor av pengar. Drygt ett och ett halvt år senare river jag och min bror samma vägg. Det kostade mest tålamod. Jag påminner mig själv om att jag inte ska hålla på med sånt här. Saker som har med verktyg och sånt att göra är inte min grej. Alls.
När jag åkt tolv varv till återvinningen med isoleringsmaterialet, resterna av gipsskivorna och regelvirket så ska jag aldrig någonsin mer lägga tid på sånt här. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag hatar det.
Ett par dåliga beslut
Valde ett senare tåg. Eftersom jag behövde gå på ett möte. Missar nu konserten jag sett fram emot hela våren eftersom loket på tåget jag åker med gick sönder.
HELVETE!
Jag vet att jag alltid ska boka med ordentliga marginaler eftersom det inte går att vara helt säker på att komma fram i tid. Jag brukar göra det. Nu gjorde jag inte det. Så sjukt trött på att ha normaliserat dålig driftssäkerhet och förutsägbarhet. Så trött på att fatta dåliga beslut. Så sjukt och inihelvete trött på att ha nollkontroll på mitt eget liv.
Tågresorna kan dra åt helvete. Pendlandet funkar inte för mig.
Några att göra-listor
Kommer på att jag saknar en del grejer i mitt liv. Att den saknaden liksom skaver lite hela tiden. Börjar med Maslow:
1. Fysiologiska behov
Mat, vatten och syre får jag. Sömn? Nej, inte tillräckligt. Undvika smärta? Nej, inte tillräckligt. Fysisk närhet? Jo, det får jag, men det behovet är omöjligt att checka av. Behöver hur mycket som helst.
2. Säkerhet och trygghet
Stabil och förutsägbar vardag? Nej, inte alls. Och där faller resten av stegen i den där maslowska behovstrappan. Jag har rasat ned från dom.
3. Gemenskap med andra
4. Behovet av uppskattning
5. Självförverkligande.
Fyller på med tre viktiga sociologiska principer. Som gäller för alla levande människor. Vi behöver tre saker som hänger ihop med de fem maslowska stegen.
1. Ha kontroll över mitt eget liv
Vi människor behöver känna att vi kontrollerar våra liv. Att vi kan lita på andra och känna trygghet och förutsägbarhet utan att någon äger eller begränsar oss.
2. Känna att jag blir bättre på det jag gör
Vi människor behöver känna att vi utvecklas. Det gör vi genom att få återkoppling från andra.
3. Vara i meningsfulla sammanhang
Vi vill vara i meningsfulla sammanhang. Inte bara existera.
Min att göra-lista? Kanske få bort några överstrykningar. Sluta utveckla mitt liv baklänges. Sluta avveckla.
Sverige
Jag är tillbaka. Men, jag förstår inte varför.
2018 verkar handla om avveckling
Fattar beslutet. Det är dags att avveckla aktiebolaget. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. De pengar som finns där måste användas för att reglera en skatteskuld. Som beror på en felräkning hos mina arbetsgivare.
Jag har tjänat för mycket pengar och ingen av dem har betalat in den statliga skatten eftersom ingen av dem på egen hand kommit upp i det belopp som gör att de betalar den. Alltså måste jag göra det i efterhand. Rimligt.
2018 handlar om avveckling. Jag stänger dörrar. Drar mig tillbaka. Försöker fokusera. Frågan är bara vilket rum jag hamnar i till slut?
Loggbok
Sitter i en tågkö mellan Arboga och Örebro. Skriver loggbok.
Har hänt:
Gick upp för tidigt
Hann bråka lite
Skyndade till tåget
Tittade på en politisk debatt
Svarade på mail
Gjorde en föredragning för ett stort gäng kollegor i ett kommunhus
Åt en pokelunch
Producerade en annons
Firade ett beslut
Skrev underlag
Tog mig till tåget
Tackade nej till ett fint jobberbjudande
Ska hända:
Till lägenheten jag tömmer.
Fortsätta att tömma den.
Inte bråka.
Jag är så trött på att leva i ett tillstånd där allt flyter och jag är i något slags konstant krishantering utan planering. Att fatta stora och viktiga beslut just nu känns sådär. Kroppen är irriterad på mig. Huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och svårt att sova.
Just det, det är visst ett evigt tema i den här bloggen.
Att säga en sak och göra tvärtom, del 469
För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer äta kött eller aldrig mer tillaga kött. Motivet är djupt och sedan dess har jag tvingats försvara det om och om igen. Försvara och förklara. Men, nu står jag plötsligt i en situation där jag för andra gången på kort tid paniklagar middag till barn och det finns inte några valmöjligheter. Så nu har jag fixat pyttipanna och tappat min egen matlust efter att ha vänt runt de här delarna som en gång var väldigt många levande djur.
Well, nu behöver jag ju inte äta själv. Alltid något.
En fråga
Fick en fråga. En fråga som gjorde ont att få. En fråga som säger alldeles för mycket. Det spelar ingen roll vem som ställde den, samtidigt som det spelar väldigt stor roll. Tillit är en svår grej. Hur lär människor som aldrig kunna lita på någon att lita på varandra? Hur gör en sig av med en genomsyrande känsla av ensamhet, svek och att vara fjärrstyrd?
Det där är en kamp. En kamp jag är vansinnigt trött på. Så därför var den där frågan ganska jobbig att ta emot. Men, kanske ändå välkommen på något sätt. Eftersom jag var tvungen att svara. Det vara andra gången på ett år jag fick den. Det skulle vara skönt att komma vidare. Så att jag slipper svara på den igen.
Vill du ens bli lycklig?
Svaret är ja.