Betraktelse
1 november 2025
Alla helgons dag – Musikgudstjänst
Längbro kyrka, Örebro
Matteus 5
BERGSPREDIKAN
När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.
Betraktelse
Dem tillhör himmelriket. Så säger Jesus. Betyder det att himmelriket är deras? Som något vi får tro att vi äger och har rätt till? Jag tror inte det. Betyder det att vi är Guds ägodelar som små dockor i ett dockhus? Nej, jag tror inte det heller.
I början av Bergspredikan säger Jesus omvända saker i Saligprisningarna. Han vänder upp och ned på begreppen. När han beskriver de fattiga, sörjande, ödmjuka, hungriga, barmhärtiga, renhjärtade, fredliga, hånade och förföljda som saliga. Brukar det inte vara tvärtom i vår tid? Brukar vi inte skylla allt som är fel i vårt samhälle på de som Jesus kallar saliga?
Jesus ord förutsätter tro om de ska betyda något. Kanske också längtan.
När vi sörjer längtar vi.
När vi hungrar och törstar så längtar vi också.
Kanske brinner också längtan i alla de här tusentals ljusen? För några av oss är sorgen akut och alldeles ny, för andra har den funnits med i många år och tagit nya former. Om vi alla skulle blunda för bara ett ögonblick, så kommer de vi saknar kanske till oss. I minnen, som bilder, dofter, musik eller kanske smaker.
När vi längtar och sörjer kan det vara så att vi är saliga, även om det inte känns så. För då är vi nära den där kärleken finns bakom oss. Som finns under oss och bär oss. Och över oss så att vi kan växa i den. Den omsluter oss från alla sidor. Guds kärlek.
Där tror jag att meningen med orden dem tillhör himmelriket går att hitta. Vi. Hör. Till. Vi hör till livet som Gud skapat. Vi hör till varandra. Vi hör till något som ingen människa kan dra tillbaka medborgarskapet i. Uppehållstillståndet här på jorden är tillfälligt för oss alla, och vi ska alla återvandra hem till Gud, men innan vi gör det så säger Jesus: Älska varandra, som jag har älskat er.
Vi kan låta den där kärleken som Gud ger oss (utan andra krav än att vi tror på den), vi kan låta den strömma igenom oss och vidare ut i världen. För i varenda en av oss, och i varenda människa vi möter, så brinner ett ljus. Precis som här utanför just nu. Men våra ljus syns bara när vi verkligen ser varandra. Vi kan lysa tillsammans med helgonen och med alla dem vi saknar. Vi hör till rymden som omger oss. Till marken som bär oss. Vi hör till den omsorg människor och djur visar varandra. Vi hör till Guds framtid som väntar oss.
Vi är på väg hem tillsammans. Hem till det som vi kom ifrån. Och med Bo Setterlinds ord får vi tro det.
Och vill du själv den vägen gå,
så är hans ord att lita på,
men tvivla ej, allenast tro
det går en bro från tro till ro.
Lågorna från tusen och åter tusen ljus säger oss:
Vi hör till.
Och allt är som det ska bli.
Amen.