Kategori: Samhälle och politik

I morgon när jag går upp kommer det förhoppningsvis vara klart vem som blir USA:s nye president. Det mesta är redan sagt. Men, det som det inte fokuserats så mycket på i den rekordbreda bevakningen av presidentvalet av svenska journalister är följande:

• Den nye presidenten tar över ett land som är mer eller mindre bankrutt. Ett land som inte ens har råd att finansiera basal infrastruktur som vägar och telekommunikation. Ett land som ekonomiskt mer eller mindre är ett U-land i mina lekmannaögon. Hade landet varit en svensk hyresfastighet hade det varit satt under tvångsförvaltning.
• Landet är trots detta den enda supermakten i världen just nu. Om det inte beror på ekonomin så måste det bero den totala militära makt landet besitter för tillfället. Det sägs att resten av världen skulle kunna förklara krig mot USA men ändå vara vapenmässigt underlägset.
• Själva valet står mellan två kandidater som företräder två partier. Ganska få för att kunna kallas världens största demokrati.
• Valet som sådant är tveksamt. Frågan är om OSSE, som brukar bevaka val i gamla sovjetstater, skulle godkänna det som demokratiskt. Inte minst med tanke på det oerhört invecklade system som gäller olika för olika delstater. Eller det faktum att många av de som röstar elektroniskt inte får något kvitto på vilken kandidat de röstat på och därför inte kan säkerställa att deras röst räknas.

Jag vill på inget sätt döma ut vare sig landet eller dess demokratiska system. Det fascinerar mig dock hur olikt det är den demokrati jag själv lever i. För övrigt tror jag att svenska journalister i sin iver att få vara med och beskriva ett viktigt skede i världshistorien totalt överskattat de effekter valet kommer ha realpolitiskt.
Om tre år tror jag vi kommer tjata om ungefär samma saker när det gäller USA:s utrikespolitik. Oavsett vem som vinner dagens presidentval. Men, det är klart att även jag hoppas att en förändring är på gång.

Grannkommunen i öster, börjar på H och slutar aninge, har bestämt för att i med hårdhandskarna. Det gäller ett av samtidens största problem. Så här uttalar sig Barn- och utbildningsnämndens ordförande Martina Mossberg (m):
– Det får inte bli en släpphänt attityd till skolarbetet. Att eleverna får den kunskap de har rätt till enligt läroplanen är det absolut viktigaste för oss, säger Martina Mossberg (m).
Krafttag i skolan med andra ord. Gäller det skolk? Nej. Gäller det dåliga lärare? Nej. Gäller det mobbning? Nej. Det här handlar om föräldrars ofog att ta ledigt utanför de fyra loven (sommar, höst, sport och påsk) och att dessutom ha mage att ta med sina barn på resor vilket gör att de missar skoldagar. Nu är det minsann slut med det i den östra grannkommunen.
– Om skolan ska kunna ta ansvar för att alla elever når målen så måste eleverna vara närvarande i skolan, fortsätter Martina Mossberg sin argumentation.
Varför bryr jag mig om detta? Jo, jag hörde en fascinerande intervju på radion med en rektor i den aktuella kommunen. Som mellan raderna både diskvalificerade föräldrars möjligheter att lära sina barn saker och gjorde klart att det inte är någon bra arbetsmiljö för lärare om de behöver individanpassa lärandet.
För mig avslöjar det här förslaget och det jag hörde på radion en viss brist på insikt att många människor och familjer idag inte lever slaviskt efter hur svenskt läsår traditionellt är inrättat eller hur den svenska industrisemestern en gång fungerade. En brist på insikt att vårt land idag är uppbyggt av en mångfald av kulturer och traditioner. Med olika behov av ett liv utanför skola och arbete. En brist på insikt om att  kunskap kan inhämtas även utanför skolan.
För några år sen frågade vi Hannas lågstadielärare om Hanna kunde få hennes välsignelse att vara ledig två dagar i samband med att hennes kusin skulle hälsa på. En kusin från Norrbotten hon träffar en gång om året på sin höjd. Läraren tyckte inte det, men vi tog vårt föräldraansvar och bestämde att Hanna skulle vara ledig, eftersom vi bedömde att det var viktigt för henne att träffa sin släkt.
Det var både trevligt och lärorikt för henne.
Skolpolitikerna bör nog bättra på sin omvärldsbevakning. Och planera läsåret efter hur världen ser ut istället. Möta eleverna som individer, inte som någon anonym massa som ska se till att skolpersonalen har en lugn och fin arbetsmiljö. Skolpersonalen är som vi andra offentligt anställda avlönade av skattepengar. Vi jobbar för skattebetalarna, de jobbar inte för oss.
– Vi behöver tydliggöra att om eleven får ledigt är det föräldrarnas ansvar att eleven får hjälp att ta igen den förlorade undervisningen, avslutar Martina Mossberg.
Det är nog bra, men jag misstänker att det finns ganska många föräldrar som gärna tydliggör för skolan vilket ansvar den har. För många föräldrar är det första mötet med skolan ett besked om att deras barn inte kommer få plats i förskolan.
Med detta sagt vill jag påminna mig själv om att skolans personal i de allra flesta fall förtjänar djup respekt liksom de människor som engagerar sig i politiken. Jag förstår problemet, men tycker den här lösningen är ganska dålig.