Om två veckor flyttar mamma hem. Efter fyrtio år i Sverige har min mamma bestämt sig för att det är dags att bosätta sig i norra Tyskland igen. I ett par veckor har hon på rekordtid fattat beslutet, sålt sin lägenhet, skaffat en ny lägenhet i Suchsdorf/Kiel och anlitat flyttfirma. 28 mars går flyttlasset. Jag tror min mamma är ganska tillfreds med åren i Sverige.
Jag tycker det är lite tråkigt. Vi kommer inte kunna ses lika ofta. Men mest av allt tycker jag att det är härligt att det ger henne så många nya möjligheter. Mig också. Och mina barn. Livet är för kort för att frysas in på en plats.
Fem centimeter kärlek
Vaknar till ett ymnigt snöfall. Det vräker ned och har fallit under natten. Nu ligger fem centimeter kärlek på marken och väntar på att ta med sig de sista resterna av vintern ned i avloppet. Sen är vi redo för explosionen.
Världens finaste storasyster
Camilla och jag går på fest. Hanna tar hand om Ella. Hon ringer oss med jämna mellanrum och stämmer av blodsocker och insulin. Både för att hon känner sig tryggare och för att hon vet att det får oss att känna oss tryggare. När vi kommer hem ligger hon med Ella på magen. Bägge sover gott.
Hanna är världens finaste storasyster.
Hahahahahahahaha…gurgel….aaaargh – ett vårtecken
Det är klart. Avgjort och över. Vintern har slutgiltigt förlorat för den här säsongen. Att det snöar apa utanför fönstret just nu spelar inte någon roll. Längs ena sidan av huset har vårens tappraste förtrupper befäst sin position och från och med nu kommer de angripa vintern inifrån. Snödropparna är här.
F*ck you winter!
En skön dag i backen
I ett sting av sportlovslättja bestämmer vi oss för att åka till Flottsbro i det fina solskenet. Där ska Hanna och jag åka skidor utför och Ella och Camilla ska tackla pulkabacken. Väl framme visar det sig att vi inte är ensamma. 127 könummer får vi vänta på att kunna hyra skidor. Det tar tre timmar och frestar på Hannas tålamod. Mitt också. Men under tiden testar vi pulkabacken och fikar. Sen får vi till sist hyra skidor, så Hanna och jag hinner åka uppför och nedför de fyra nedfarterna i Flottsbro under ett par timmar. Det är vansinnigt skönt att vara utomhus en hel dag och jag är väldigt imponerad av Hanna som bara stått på slalomskidor sex gånger i sitt liv.
Nu sitter jag och är sådär behagligt trött som man bara kan bli av skidåkning. Värmen håller på att leta sig tillbaka in i fingertoppar och örsnibbar. Livet känns bra.
Otillräcklig
Jag är snart trettioåtta år. Kreativ, lojal och tämligen kompetent. Engagerad och empatisk. Jag känner mig just nu mer otillräcklig än någonsin. På jobbet räcker jag inte till. Hur jag än försöker kommer jag aldrig ikapp min egna mål. Hemma känner jag att mina barn knappast har någon större glädje av mig, annat än som försörjare. Min livskamrat och fjäril-i-magen-orsakare Camilla får knappast alls längre uppleva några uppskattande ord eller kärleksfulla infall.
Jag har aldrig ifrågasatt mig själv och mitt liv hårdare än nu. Det är dåligt.
En fullmatad helg i hundraåttio
Avslutade arbetsveckan med en glad akututrycking till Stockholmsmässan på sena fredageftermiddagen. Där tog Huddinges gymnasieskolor storslam när Stockholms bästa Unga Företagare utsågs. Sen hem för att skriva en text om detta och behandla bilder. Sömn följde och när klockan ringde på lördagmorgonen gjorde vi oss i ordning för att resa hem till Närke. Där väntade ett dygn hemma hos min storebror tillsammans med alla bröder och båda våra föräldrar, plus sambos, hustrur och barn. En fantastisk trevlig samling med många skratt och mycket kärlek. Jag tycker verkligen om oss alla.
Efter en kort natt var det dags att styra bilen hem igen. Genom ett insnöat och dåligt snöröjt Mälardalen slirade vi oss fram och kom hem precis lagom till dess att det var dags för mig att klä på mig jobbet igen, den här gången som matchsponsor när Huddinges elitserielag i innebandy spelade sista seriematchen på hemmaplan. Hanna och jag utsåg matchens bästa spelare i bägge lag. Huddinge förlorade matchen, mot Rönnby från Västerås, men har fortfarande goda chanser att nå slutspelet.
Väl hemma gjorde Camilla och jag ett ryck med snöskottning av blöt och tung nysnö. Det har säkert kommit tjugo centimeter idag, och fortfarande vräker snön ned. Sportlovet börjar imorgon, men varken Camilla eller jag brukar kunna ta ledigt den här veckan, så snön känns mest onödig.
Nu väntar en ny fullspäckad vecka, men jag känner mer hopp än på länge. Jag tror det håller på att ljusna på flera fronter.
Drabba mig
Jag har tagit fram en gammal CD ur en pappkasse. Mässa för ambivalenta av Tommie Sewón. Det är en skiva full av skönt lågmälda poplåtar uppbyggda kring en mässa. Här finns lovsånger, tvivelsånger och ganska mycket kärlek. För mig som inte har något direkt relation till det gudomliga utan snarast söker på avstånd efter någon slags mening i det stora oändliga fungerar den här skivan som balsam. Tommie Sewón dikterar inga villkor eller försöker sälja på mig något. Han bara delar med sig av värme och medmänsklighet och det är något jag verkligen behöver just nu.
Bäst just nu är en sprudlande låt som heter Drabba mig. Här lyckas han sätta ord på den frälsning jag är ute efter:
Jag är rädd för ett liv som nöts bort bland detaljerna,
att jag ska blanda ihop ansvar med attiraljerna
de nya krav som följer med det man äger och har
Drabba mig, gör vin av mitt vatten här
Drabba mig, blås på glöden nog finns den där
Bortom allt mitt förnuft, det jag vet
Bortom tankar om andlighet
Som tröst ur det vemodigt blå
Drabba mig, fort innan jag ångrar mig!
Drabba mig, ljuset förblindar och skrämmer mig
Bortom jakt, ambitioner och kamp
Bortom hets, positioner och kramp
Som en fisketur med pappa när fjärden låg där blank
Som första kyssen i vår trappa, min arm i hennes svank
Som tröst ur det vemodigt blå
Kan du drabba mig så?
Tommie är en lysande textförfattare och skriver sköna låtar. Jag är glad att jag upptäckt honom och hans musik. Den får mig att må bättre.
Kärlek enligt dagisbarnen
En fika blev en middag
Min mamma ringde mitt på dagen och undrade om vi ville komma över och smaka på nybakat. Det ville vi och det slutade inte bättre än att vi blev kvar på middag också. Gott och skönt.