På pianot står den här bilden. Den är tagen för fjorton år och fjorton dagar sedan. Vad säger man?
Ett litet barn till
08:55 i morse blev jag farbror igen. Magnus och Sara blev föräldrar till en liten flicka. Hanna och Ella har fått ytterligare en kusin och världen har begåvats men ännu lite mer hopp. Hurra!
Att vakna i Oslo…
…och en hel dag med Hanna ostört känns som en bra grej. Vi har börjat med att sova ut och äta en lång, god och fettstinn välsockrad hotellfrukost. Nu ska vi trampa runt i den här dyra staden.
Åska i luften
Klockan är halv fem. Det är kvavt och åskan hänger i luften. Huset luktar bränt efter Hannas godhjärtade bakförsök. Nu spelar hon Guitar Hero så att det dånar. Ella är gnällig och jag åker och hämtar ett paket. Har köpt lax och potatis till middagen.
Vi kan kalla det vardag.
Livet i hundraåttio ska sakta ned
Min gode vän Daniel undrar varför jag håller på med det här Springsteen-racet. Funderar en stund. I kombination med något av en kraschlandning i vardagen igen känns det så här:
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racin’ in the street
I mitt liv försöker jag konstant hitta nya vinklar och vrår att upptäcka. Är det inte musik eller foto så är det något annat. Det gör att mitt liv oftast går framåt i hundraåttio. Jag är liksom inte redo att börja stelna än. Men, samtidigt börjar tempot trötta ut mig. Jag tror att det kan vara så att den här veckan med Springsteen-konserter är till för att sätta punkt för massa saker. Precis som Springsteen gör det med E Street Band just nu. Och när man sätter punkt ska man göra det tydligt.
Jag har en känsla av att den jag älskar mest här i livet börjat tappa tålamodet. Att familjen behöver mig i den roll en pappa förväntas ta. Jag tror jag är redo att ta den fullt ut, men först måste jag få avsluta ett kapitel. Därför åker jag runt Skandinavien. Därför vill jag höra Bruce Springsteen sjunga den där låten.
But now there’s wrinkles around my baby’s eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs ”Baby did you make it all right”
She sits on the porch of her daddy’s house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands
Därför känns det lagom dramatiskt göra min roadmovie nu. Att passera rakt igenom sverigebilder med glosögda människor med kamouflage-shorts, enorma bilar och pikétröjor. Att göra det med John Ajvide Lindqvists allra mörkaste betraktelser på ljudbok i bilens högtalare.
Det handlar om att längta hem. Och bort. Troligen kan du döma ut det som fyrtioårskris. Men, jag har ju levt med den fyrtioårskrisen sen jag var tillräckligt gammal för att förstå att omvärlden inte försvann bara för att jag blundade.
Den är jag.
Fyra och tolv
Idag var det barnens födelsedag. Vi har sjungigt, delat ut födelsedagspresenter och haft det mysigt. Jag är nu pappa till en fyraåring och en tolvåring. Världens finaste flickor. Den enda med Lilla sjöjungfrun som idol, den andra har just köpt sin första Cheap Monday.
Det är världsklass med födelsedagen den har gemensamt. Synd bara att den blev så kort. Från och med nu tänker jag alltid vara ledig den här dagen. Hur fasen har jag kunnat ta tolv år på mig att förstå det? Mina barns födelsedag är ju den enda helgdagen värd namnet. Det finns inget viktigare i mitt liv än barnen.
Deras födelsedag är banne mig inte nån vardag.
Sköna söndag
Hanna spelar slutspel i Mojen Cup. Min pappa och Marie är på väg över för en blixtvisit. Barnkalas för Ella mellan två och fyra. Livet i hundraåttio.
Gripande läsning
Igår kväll läste jag en bok. För första gången på länge. Fängslades av de mörka känslorna i Anders Paulruds ”Fjärilen i min hjärna”. Han skriver lite lösryckt om sina känslor inför den alltför snabbt kommande döden, som drivs framåt av de fem tumörerna i hans lungor.
Jag greps av boken och läste ut den på två timmar. Beskrivningar av känslor på det här nakna och omskakande sättet är fantastiska. Därför rekommenderar jag boken, samtidigt som jag slår ett slag för ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist och ”Sväva mellan liv och död: en läkares daganteckningar” av Carl-Magnus Stolt.
Det skrivs för lite om döden.
Ella har lämnat nappen bakom sig
Familjen åker på hedersuppdrag till kungliga Djurgården och Skansen den här söndagen. Det är Ella som ska lämna sina nappar till kattungarna. De ligger i en plastpåse som hon håller hårt på vägen dit. Väl framme kliver hon kavat fram till önskebrunnen som är fylld av nappar och tömmer sin påse utan att blinka. För att fira tittar vi på djuren, åker karusell och äter glass. Nu ska det vara slut med nappen. För Ella fyller snart fyra och är en stor tjej.
En rosa prinsessa
Ella har fått en riktigt prinsessklänning. Självklart skulle hon ha den till dagis idag och ingen jacka fick vara i vägen. Hon har blivit den rosa i vår familj och jag tror att det förgyller vår tillvaro en aning.