I staden där jag bor är det fullt av olika förbudsmärken. Vart jag än vänder blicken finns det någon skylt som talar om vad jag inte får göra. Så har vi byggt vårt samhälle. Komplext och utan tillit till människors goda vilja. Tippning är förbjuden. Överträdelse beivras. Endast med tillstånd.
Jag tycker det där är lite trist. Jag skulle vilja se fler skyltar som talar om vad jag får göra. Så jag knåpade ihop en egen.
Flyktbeteende
Just nu återkommer jag hela tiden till den här låten. Den säger liksom allt. För stunden.
Hjärter Dam, om skräpet hinner ikapp dig
Och drömmen flyr och vardagen gror
Om du letar efter tråden
Eller bara saknar en bror
Om du har halsen full med månader av slit
Ta din packning över gränsen och kom hit
Kärlek, hur fan gör man?
Jag gör min sedvanliga ledighetsritual. Går igenom nyhetswebbar, forum och bloggar på förmiddagen. Inget nytt. Men, mitt i allt tramsande, intetsägande, oroliga och konserverande hittar jag en artikel som skapar en känsla. En intervju med Bob Hansson i SvD som en del av deras serier om manliga bekännelser. För mig som alltid varit lite hemligt förtjust i Bob och hans uttryck leder artikeln mig vidare till bloggen Kärlek, hur fan gör man? – som hänger ihop med boken med samma titel. Skriven av Bob Hansson.
Efter att ha läst den en stund lägger jag den på min länklista. Nu måste jag ta moppen till bokhandeln och köpa boken.
KLATJOFS! – världens bästa
Ella har en ny favoritskiva. En CD med några episoder från Beppes Godnattstund. Jag tycker det är toppen. Beppe är en av de allra bästa berättarna. Och Busans KLATJOFS! är ett av världens bästa uttryck.
Smaka på det: KLATJOFS!
Fagerängsvägen 41: 13.50
Vi har vaknat efter att ha gått till sängs vid fem-tiden. Efter ungefär hundratjugo mil och sjutton timmar var det skönt att få ligga ned. Tog emot två ganska bleka och trötta tjejer på Arlanda. Den ena med öroninflammation i bägge öron, den andra med något skräp i magen. Den tredje var inte heller så tuff efter att ha suttit och sovit ett par timmar.
Nu landar vi. Och samlar ihop oss. Det är skönt att vara tillsammans igen.
Auf Wiedersehen
Ikväll har vi sagt Auf Wiedersehen, på återseende till mina kusiner och de andra kamraterna. De har varit så snälla och gästvänliga, på ett sätt som gör att jag och Ella inte ens känt oss som gäster. Allt har bara varit lugnt, skönt och vänskapligt. Jag gillar det. Av flera anledningar. Här nere finns ett gäng riktigt jäkla fina människor.
Som vill mig väl. Och som jag vill väl. Vilket är en riktigt jäkla bra grej.
En anledning
Jag har haft flera anledningar att åka hit til Kiel. Och har ännu fler anledningar att komma tillbaka. Men, om jag skalar bort allt jag upplevt de här tio dagarna så kan jag tycka att just den här bilden var en bra anledning för mig att komma hit.
Den behövde tas.
Att döpa en hund
Ella och jag har varit på vårt första hund-dop. Hur gick det till? Jo, såhär:
1. Första samlar man ett gäng sköna människor. Och en hund.
2. Sen grillar man och äter gott.
3. Tar en iskall Jägermeister.
4. Döper hunden i vatten.
5. Hundens husse håller ett tal till hunden och hundens gudmor.
6. Hunden får presenter (ben, leksaker och glass).
7. Församlingen tar en halv Jägermeister till. Fortfarande iskall.
Att hunden är sex år gammal och att grejen mest är en anledning att träffas och ha fasligt trevligt hör inte hit. Min nordtyska familj har ett lätt galet drag över sig som är mycket, mycket bra.
Om fler hundar döptes, skulle världen må bättre.
Älskade skitunge
Ella öser för fullt på en hoppkudde vid Tierpark Gettorf. Hon öser faktiskt för fullt mest hela tiden. Charmar upp varenda människa på läktaren. Jag är så stolt och glad över min älskade skitunge. Hon som är orädd och tar för sig. Käkar upp livet med hull och hår innan solen går ned. Som också tjatar ihjäl mig varje dag. Är otålig. Vill bestämma.
Precis som jag.
Turkiet hälsar
Det känns lätt absurt att kommunicera via SMS, men familjens utsända i Turkiet hälsar att det är varmt och bra. Själv har jag dock redan nu bestämt att vi semestrar tillsammans nästa år.