Kategori: Kärlek

I december 2003 hände något som fram till igår förstörde mitt liv. Något som jag trodde jag bearbetat färdigt. Hanna lades in på sjukhus i ett akut tillstånd efter att ha gått med oupptäckt diabetes i månader. Hon var illa däran. Ganska förgiftad av sin egen kropp. Men det löste sig och blev vardag. En vardag som förändrade mitt liv mer än något annat. Och igår förstod jag hur.
I snart sex år har jag varit fast i oron. Drivkraften i mitt liv har varit rädslan. Väntan på samtalet från akuten, polisen eller någon annan. En oro som blev dubbelt så kvävande när Ella fick samma diagnos. Igår låste Atle Johansen upp de här känslorna i mig, genom sin berättelse om att vara pappa till ett sjukt barn.
Genom hans berättelse och livssyn var det som att flera tusen femkronor plötsligt rasslade ned i maskineriet. Hela den jakten efter det perfekta livet, jobbet, bostaden, Stockholm eller inte Stockholm…. allt har handlat om den här oron. Jag har mått illa av att gå till jobbet. Trots roliga arbetsuppgifter, underbara kollegor och allt annat jag har tillgång till och får betalt för. Eftersom jag har velat stå och hålla mina barn i handen. Mäta deras blodsocker hela tiden. Fixa och dona med insulin. Ge dem rätt mat. Hålla dem vid liv.
Jag har inte sett Hanna på riktigt sedan december 2003. Jag har varit orolig hela tiden. Koncentrerat mig på att hålla henne vid liv. Gått vilse i blodsockerkurvor och kosthållning. Och Ella har det varit så med hela tiden, eftersom jag visste redan i december 2003, när hon fortfarande var helt ny i Camillas mage, att även hon skulle få den här sjukdomen.
Jag har inte njutit av det fantastiska i att vara deras pappa. Istället har jag varit fullständigt livrädd. Hela tiden. Klart som tusan att jag blivit psyko. Men, nu har jag fått hjälp på vägen. Tillfälligheternas spel gjorde att jag fick hjälp att hitta lösningar för att ta tillbaka mina barn. Och bygga upp det liv jag under många år jagat febrilt, trots att det fanns här hela tiden.
Utan att veta något om vad som händer imorgon eller nästa vecka, månad, år… känner jag för första gången på mycket, mycket länge lust, hopp och tro. Jag vill vara med mina barn. Den kloka trettonåringen. Den underbara lilla prinsessan femåring. Men, jag vill inte vara det för att vårda dem och hålla dem vid liv. För att jag är rädd för vad som ska hända när jag inte är med. Jag vill vara det för att jag är deras pappa och att de fyller mitt liv med de allra viktigaste saker jag kan komma på. Jag vill vara det för att jag älskar dem mer än något annat. Och för att de älskar mig. Jag vill finnas där för dem nu, inte när jag är pensionerad.
Så min jakt på ett liv med mindre arbetstid och mer pappatid fortsätter. Men, jag har äntligen reclaimat känslan jag hade på BB i Örebro den 16 juni 1996. Det tog sex långa år att komma tillbaka. Det som har varit förstört är från och med nu en liten förändring.
Det är dags för ro istället för oro.