Det har alltid låtit som en klyscha. Det där med att såren du får som barn kommer att vara med dig tills den dag du ber om hjälp för att få dem läkta. På något sätt finns det en så grym orättvisa att det barn som skadas måste läka sig själv.
Jag har nog aldrig sett det klarare än just nu. Det går inte att fly ifrån sig själv. Inte genom egna barn, jobb, ambitioner, alkohol eller andra droger.
Det går inte. Men, när det inte går att möta sig själv och sina sår. Då blir en inlåst. Allt blir hopplöst. Och det är lätt att en skapar ett liv och en värld där alla problem förs vidare. Växer. Tar andra former. Så för vi vidare våra känslor. Från generation till generation. Både i generna och relationerna.
Men, vi föds inte olyckliga. Så det måste finnas hopp.