Slutet på Moderna tider. Fint. Ibland när jag läser om Charlie Chaplin så undrar jag om han var från framtiden. Eller om mänsklighetens kollektiva dumhet bara upprepar sig.
Det ska bli en bok
För fyra år sedan, inför valet 2014, reagerade en människa och gjorde något viktigt. Fredrik Marcus gjorde en egen kampanj där människor kunde visa att de inte funnits (i Sverige åtminstone) om inte någon annan hade korsat en gräns. Jag var med i kampanjen.
Nu kom en fråga om jag tillåter att bilden på mig används i en bok som fångar massor av livsöden som sett helt annorlunda ut om den där gränsen inte korsats. Jag svarar förstås ja. Om någon väljer ut just min bild och min lilla berättelse så får den förstås vara med.
Men, jag ber om att få byta bild. Eftersom jag på de här fyra åren som gått tappat 50 kilo i vikt och åldrats 75 år. Väljer dessutom en bild från Tempelhof i Berlin. En plats full av människor som korsat gränser. En gräns jag själv vill korsa.
I rusningstrafiken stannar en människa upp och gråter en skvätt
I köttfloden av hetsande och stressade människor som försöker ta sig på och av pendeltåg och till och från en plattform genom en liten för trång passage samtidigt vid ett centrum i en kranskommun stod den här morgonen en människa plötsligt still och grät en skvätt. Det var en låt i människans hörlurar som påminde om en tid i livet, men också om en hund och gråtande barn. Summan av känslorna av ett föräldraskap som inte fungerat kom ikapp. Ett minne av den här videon och en kollektiv gråtfest i ett litet kök i mellansvensk mellanstor stad blev som ett skott i hjärtat.
Människan är jag.
Men, nu är jag framme på kontoret där jag ska jobba idag och göra minst en briljant föredragning.
Framtiden ligger söderut
Någon och jag åkte till Malmö en helg. Det var fint. Viktiga samtal som skavde till ibland. Sköna promenader, mat och prat med vänner. Det här här framtiden finns. På en plats där mångfald är på riktigt och där det byggs en stad för människor. Jag känner mig hemma här, inte i den kalla stad jag lever i. Här finns liv, hav och människor som gör att jag känner mig lite mindre som ett UFO. Och så den där närheten till Tyskland och Europa. Köpenhamn på andra sidan sundet.
Den är inom räckhåll. Men, inte nu. Högst troligen aldrig. Om jag inte väljer att ta steget själv fullt ut någon gång. Rötterna som är nedkörda i den tjälskadade och utarmade jorden i Närke har grävt sig för djupt.
Men, jag ska spara ihop pengar. Försöka skaffa ett bo här också. För andra stunder. För framtiden ligger här. Söderut.
13 januari
13 januari. Verkar ha blivit en dag för stora steg. Ibland rätt, ibland fel. Facebook påminner mig. Kanske en lika god anledning som alla andra att lämna den plattformen nu. En del saker kanske jag inte behöver påminnas om. Något som hände för ett år sedan och något som hände för två år sedan finns lagrat i kroppen. Väcker minnen, känslor och gör det svårt för mig att koncentrera mig på det jag har tänkt att göra idag, nämligen skriva näringslivsstrategi.
13 januari. Idag ska jag försöka ligga lågt. Just idag ska det inte skrivas någon historia.
Livet före döden
Om du visste att du ska dö inom fem år.
Skulle du fortsätta att göra saker som ingen kommer att minnas att du gjorde?
Eller skulle du vara med människor du aldrig kommer att glömma?
Hej på dig döden!
Tomas Andersson Wij gör ju makalösa låtar. Rakt in i magen.
Vissa dör som portar slår igen
Andra börjar dö vid fyrtiofem
Du tog i mig, om jag nånsin haft moral
Så släppte jag den då, jag hade inget val
Jag kunde inte säga nej till dig
Det vore som att säga Hej på dig döden!
Jag föll så hårt
Jag föll för dig
Jag kunde inte ljuga
Den dag hon frågade mig
Jag vaknade i en båt som drev, bensinen slut
Jag drömde om ett hav där kärlek rinner ut
Jag kunde inte säga nej till dig
Det vore som att säga Hej på dig döden!
Hemma
På tåg. I Örebro om två timmar och fyrtiofem minuter. Hjärtat slår fort. Känslan är stark. Något är fel, något som måste bli rätt. Jag måste hitta hem. Det gör ont att röra sig mellan punkterna och människorna. Utan egen riktning. Utan vila. Någon talar om för mig att jag är agenten i mitt eget liv. Och visst är det så, men jag står i en konstig vägkorsning. Hitta hem i de sammanhang jag saknar på fel plats? Lämna och vara ensam på rätt plats? Vad är rätt plats? Vilka sammanhang är rätt?
Hjärnan och hjärtat är inte överens. Jag tvivlar. Famlar. Förhåller mig. Lyssnar på en låt.
schlaf nun, o schlaf nun,
du mein unruhig herz!
eine stimme schreit ”schlaf nun”
mir tief in das herz.
vorm tor steht der winter
und schreit sein begehr.
o schlaf, denn der winter,
er schreit dir ”schlaf nicht mehr!”
mein kuss geb dir frieden
und ruhe ins herz –
schlaf denn in frieden,
du mein unruhig herz
Schiller och Anna Maria Mühe. Skiftar fokus. Öppnar en mailbox med jobb. Om ett par timmar ska jag ha borstat av mig den här känslan. Då är det dags att vara glad igen. När Någon välkomnar mig hem.
2017 vs 2018
2017: Jag överlevde.
2018: Jag hoppas överleva.
Det är ungefär där jag lägger ribban. Åren får gå. Jag är öppen.
Prognosen
Vi kommer att välja ungefär samma politiker.
Klickjakten kommer att se ungefär likadan ut.
Julhandeln kommer att slå rekord.
Tillväxten kommer att fortsätta.
Ekosystemen kommer att fortsätta brytas ned.
Mitt i detta dysfunktionella ska jag göra något annat. Oklart vad. Men, jag har tröttnat på att förhålla mig till det orimliga. Därför tar jag mig ut ur relationer som bygger på nån slags utnyttjande, aggressivitet eller makt. Från och med nu kommer jag att vara i relationer där vi vill varandra väl, litar på varandra och inte skadar oss själva eller andra. När det inte går, då får jag vara ensam.
Jag är trött. Fysiskt trött. Psykiskt trött. Snart 47 år gammal. De sista två åren i mitt liv har varit galna. Men, de har också fått mig att se saker klart och tydligt.
Idag är det på nästan alla sätt bara en helt vanlig dag. Som följs av en likadan. Men, ändå är känslorna lite överallt. Det beror nog mest på att jag är distanserad. Det här avståndet mellan henne jag älskar och mig. Som vi byggt in i vår relation eftersom vi försöker att ta hänsyn till andra. Det avståndet gör inte så mycket bra längre. Om det någonsin gjorde det.
Så det här nyåret är det sista jag distanserar mig. Vill vara nära. Vill leva nära. Kärleken är startpunkten. Basen, fundamentet, grunden – kalla det vad du vill. Det finns en framtid som är bättre. Jag vet det. Det är dags att sluta kämpa mot den.