I köttfloden av hetsande och stressade människor som försöker ta sig på och av pendeltåg och till och från en plattform genom en liten för trång passage samtidigt vid ett centrum i en kranskommun stod den här morgonen en människa plötsligt still och grät en skvätt. Det var en låt i människans hörlurar som påminde om en tid i livet, men också om en hund och gråtande barn. Summan av känslorna av ett föräldraskap som inte fungerat kom ikapp. Ett minne av den här videon och en kollektiv gråtfest i ett litet kök i mellansvensk mellanstor stad blev som ett skott i hjärtat.
Människan är jag.
Men, nu är jag framme på kontoret där jag ska jobba idag och göra minst en briljant föredragning.