Jag har hela bröstet fullt av kärlek idag. Då lyssnar jag på Håkan. Och kommer tillbaka hit. Till en låt som säger nästan allt. Och i den här versionen så säger den kanske ännu mer.
”Det kan ta slut i morgon eller hålla på
För alltid, ibland är det så
Så säg som det är för den här gången
Krävs det mer innan jag öppnar armarna
Förlorar mig och känslorna faller fritt
På midnattsgatorna, vem skulle bry sig
Om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig in i mig
Och du är det finaste jag vet
När allt annat här är falskt och fel
Och jag går bara ner mig
För det är så jag säger det
Du är det finaste jag vet”
Herregud, vad jag älskar henne. Imorgon drar vi oss undan ett par dagar. Vi flyr till världens bästa stad. Tillsammans.
Magnolia och ett piano från Norrköping
Magnoliorna har börjat blomma i Stadsparken. Någon och jag har hittat ett gammalt svart piano byggt i Norrköping som ska flytta in hos oss.
Rosa
Pausar en kort stund mitt i turbulensen. De här vackra blommorna bryr sig inte ett dugg om mig. De ger mig massor ändå. Skönt.
Unga människor och hjärtan
Utanför kommunhuset i Huddinge finns en liten park. Demokratiparken heter den. I den parken står ett antal flaggstänger. Där brukar det vaja flaggor med kommunens vapen/logo på, en EU-flagga samt en svensk flagga. I slutet av förra veckan hissade någon en nazistflagga här. Den där röda med en vit cirkel och ett hakkors. Det gjordes i en samlad aktion (eller kanske attack) vid flera kommunhus och offentliga byggnader i Stockholm samma dag. Tydligen så är nazister aktiva i Huddinge och mina gamla hemkvarter i Stuvsta. Vilket de också är i Örebro (där jag lever nu). I helgen marscherade de och tog plats på två torg utan tillstånd.
Nu har människor i Huddinge svarat. På kanten till vattenspegeln i parken har det tejpats fast hjärtan. Med viktiga och fina budskap. Handstilen får mig att tro att det är unga människor. De där som inte givit upp än. Som tycker att medmänsklighet är något viktigt.
Jag ska snart gå igenom den här parken igen. För att göra en föredragning för personal på kommunstyrelsens förvaltning. Jag tar med mig det som skrivits på de här lapparna. Det är ju liksom därför jag gör det jag gör. För att människor är bäst tillsammans. Och när vi är olika.
Fyrtiosju
Idag fyller jag år. Fyrtiosju. Tre år kvar till den gräns jag planerat för. Eller hoppats nå. Firas i stillhet.
Vintern slut
Vilda blir bättre och piggare. Vi har varit ute i Garphyttans nationalpark med fina vänner. Det känns som att vintern är slut. Bra.
Skriva på
Om en liten stund skriver vi på. Någon och jag och våra barn ska flytta. Igen. Större, mer centralt och högre upp. En nystart. Eller omstart. Eller bara en flytt.
Nu har det varit rekord i flyttar på kort tid. Den här gången måste det bli ett hem. Jag behöver hitta ett bo. Här kommer vi att få plats. Korta avstånden. Kunna andas.
Det känns skönt.
Kärleken till en hund
Efter ett dygn på sjukhus. Röntgen, ultraljud, dropp och lite annat. Nu är hon hemma igen. Ligger i parken. Hungrig, eftersom magen inte fått ned näring på en vecka. Hon är med mig. Vi hänger tillsammans idag. Jag kommer att ge henne små portioner av ris och fisk under dagen. Och kärlek.
Jag var livrädd för att förlora henne. Hon är så viktig. Kärleken jag känner till henne är riktig.
Albert och hans språk
Det här är Albert. En fin, känslig och mjuk ung man. Vi har hängt lite. Han kallar Hanna (som kallar mig pappa) sin flickvän. De bor tillsammans. Ikväll fick jag höra honom tala sitt eget språk.
Det språket är saxofon.
Jag fick vara med på hans examenskonsert på Musikhögskolan. Det var fint. Begåvat, otroligt välspelat och känsligt. När han tillägnade Hanna en låt hon inspirerat honom att skriva som blev jag väldigt blöt bakom ögonen.
En fin kväll.
Någon gång innan jag dör vill jag också tillägna en låt. Till Någon. En låt jag måste skriva.
Ny tid hos Lisa
Det börjar bli dags att gå tillbaka till Lisa. Den bästa tatueraren som finns. Jag har några ord som skaver och kanske vill bo under huden.
”Vi levande spikar nedhamrade i samhället
En dag skall vi lossna från allt
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här”
Tomas Tranströmer.
”Jag somnar i en grav
och vaknar i ett hav
Jag faller som regn på sommarens första dagar”
Hästpojken, ur ”Gitarrer, bas, trummor och hat”. Tror att det är Martin Elisson som skrivit texten.
”Kan du hålla mig när temperaturen sjunker?”
Från Honungsvägens fantastiska låt ”Istid”. Annika Norlin har skrivit.
”Du er min hjerteknuser”
Kaizers Orchestra. Orden är Janove Ottesens.