Kategori: Kärlek

Läser om människor som hoppade av livet. Som inte vill, orkade eller klarade av det, livet alltså. Läser om de som blev kvar, deras känslor och frågor. Det är otroligt jobbig läsning. Svårt att ta in. Fyra personer i Sverige väljer den här vägen – VARJE DAG.
Expressen har skrivit ett antal fina artiklar om de här människorna.
Det finns ett politiskt samtal om suicidprevention. Det samtalet befinner sig på en annan planet än de här berättelserna och samtalen. Krocken mellan det djupt mänskliga, känslan av ensamhet, uppgivenhet, de egna demonerna och politiska poänger om system är total.
Det är nog där en stor del av problemet ligger. Vi försöker på något välmenande sätt att lösa enskilda människor ensamhet med just det som gör dem ensamma. Pratar OM dem istället för MED dem.
Jag känner igen berättelserna. Många av dem känns som min egen. Funderar över mig själv och det mörker och vemod som är mitt landskap. Vad har fått mig att fortsätta? Då kommer känslan ganska starkt. Den där förbjudna och vidriga, men samtidigt hoppfulla, att det inte skulle göra någon skillnad om jag försvann. Kanske att det till och med skulle bli lite bättre på sikt för människorna runt omkring mig. Det senaste året har jag börjat agera självdestruktivt ibland. Jag har gjort det tidigare också, men nu på ett mer konkret sätt. Främst genom att jag svälter mig själv. I perioder.
Jag vill inte dö. Har mycket att leva för. Två fina barn som kallar mig pappa. Två fina flickor som slåss mot sina egna demoner. Demoner som jag tror att mina gener förde vidare till dem. Ångesten, ensamheten, oron och rädslan. Och så den där stora livskärleken som kom från ingenstans, när jag givit upp på att någonsin hitta den. Någon. Människan jag hör ihop med.
Men, allt i min vardag handlar för mycket om kamp. Det är så många yttre omständigheter jag inte kan kontrollera, som ändå påverkar och styr mitt liv. Det händer att mina inre tvivel möter de här yttre grejerna och då skapas en total känsla av….. FUCK IT! Det är då jag känner igen mig alldeles för mycket i de där berättelserna om de som valde den andra vägen. Det är då det blir så uppenbart att det finns ett ingenmansland mellan att inte vilja leva och att vilja leva fullt ut med lust och fägring stor. I det landet hamnar jag lite för ofta. Vi kan kalla det jag-orkar-inte-landet. En plats där en inte vill dö, men inte riktigt heller vill leva.
En plats jag inte vill besöka för ofta.