Wir stürzen uns gerne
Ins Bodenlose und Leere
Nichts was uns hält
Und nehmen keine Rücksicht
Finden nur schön was kaputt ist
Und keinem gefällt
Jeden Raum stecken wir an
Nur wenn es brennt sind wir zusammen’
Und fühlen uns nah
Wir sind lebendige Strophen
Berühren uns wir Chopin
Und es gibt kein Refrain
Und doch fällt’s mir so leicht
An uns zu glauben
Und nichts schlechtes zu sehen
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du sie liebst
Dann lass sie gehen
Warum fällt’s mir nur so leicht
An uns zu glauben
Darin nichts schlechtes zu sehen
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du sie liebst
Dann lass sie gehen
Ich tanz mit dir gerne
Ins Bodenlose und Leere
Und ich bin es nie leid
Denn Sehnsucht nach Ferne
Und das zählen der Sterne
Das war uns immer zu leicht
Es heißt es wird schwerer mit der Zeit
Was kümmert uns die Wirklichkeit
Wir waren ja normal
Ich könnte ewig mit dir leben
Dreivierteltakt wie Chopin
Ich brauch kein Refrain
Warum fällt’s mir nur so leicht
An uns zu glauben
Und nichts schlechtes zu sehen
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du ihn liebst
Dann lass ihn gehen
Warum fällt’s mir nur so leicht
An uns zu glauben
Darin nichts schlechtes zu sehen
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du ihn liebst
Dann lass ihn gehen
Wenn du sie liebst
Wenn du ihn liebst
Warum fällt’s mir nur so leicht
An uns zu glauben
Darin nichts schlechtes zu sehn
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du ihn liebst dann lass ihn gehen
Wenn du sie liebst lass sie gehen
Es ist so mies
Ich will noch nicht gehen
Kvar finns inga sommarbarn
Så var den lediga tiden över för den här gången. Tre korta, intensiva veckor. Extra allt. Men, nu är det över. Ikväll spelar jag både ”Den öde stranden” och ”Autumn leaves”. Jag hatar den här kvällen. Den är min födelsedag. Ett år till har gått. Och nej, jag lyckades inte vila den här sommaren heller. Nu är Österlen långt borta igen och livet i Kylarköping fortsätter.
Österlen och sånt
Nu är det bara Någon och jag. Alltså löpning, vandring, hagar, skogar, stränder och sånt. Jag har till och med badat i havet. Två gånger. Och så pratar vi. Om viktiga saker. Några fina, andra trasiga. Lite som vanligt, men ändå inte. Jag tror att det går någon tydlig gräns här och nu. Försöker hitta den. Och korsa den.
Nu åker hon
En veckan på Österlen. Imorgon åker hon norrut. Hem till sin mamma. Jag önskar att veckan blivit något annat än den blev. Jag önskar att jag någon gång ska sluta känna mig som en så klapprutten pappa. Jag önskar att allt det där som ska bli bra…. blir det nån jävla gång.
Sköldpaddor, Gugge och Rörum
Hit och dit. Konstären Gugge i Rörum och hennes sköldpaddor Pontus (70 år) och Petite (30 år). Havet är bäst. Hela tiden.
Kan jag leva här?
Vill stanna. Men, kan jag leva här?
Tillbaka på Österlen
Hit-och-dit-livet fortsätter. Det blev en sån sommar till. Nu på Österlen med Någon, E och L. En vecka ska vi fyra vara här tillsammans. Bor utanför Skillinge. Hoppas på varmt väder och lugn. Det behövs. Både värme och lugn.
Man kan dö av att längta
Hon har varit borta i elva dygn nu. Jag saknar henne så att det gör ont. Ett dygn kvar. Man kan dö av att längta, sjunger Anna Stadling i fina ”Precis som du”. Så är det. Jag längtade efter henne ett helt liv utan att veta om det. Sen kom hon, och de senaste två åren har jag längtat mycket.
Någon har flyttat in i mitt bröst. Och då blir distans något väldigt jobbigt. Men om ett dygn är hon tillbaka.
Fjorton och tjugotvå
Det har gått tjugotvå år sedan jag vaknade upp till helt nytt liv. Livet som Hannas pappa. Fjorton år har gått sedan allt förändrades igen, när jag blev Ellas pappa. Idag är det den magiska dagen igen. Den där dagen när barnen som kallar mig pappa fyller år. Idag vaknade jag och fick för första gången fira den ensam på morgonen. Eller inte ensam, men jag fick sköta sången på egen hand för Ella som sov med mig. Bara hon och jag. Hennes mamma var med på FaceTime. Senare sjöng Ella och jag för Hanna, också på FaceTime.
De här flickorna är mirakel. Jag har fortfarande inte lärt mig vad det innebär att vara deras pappa. Jag vet att den kärlek jag känner för dem är total. Jag vet att jag kommer att stå bakom dem, bredvid dem och till och med framför dem när de behöver det. Banden mellan mig och dem är eviga och starka. Jag hoppas att de känner samma sak.
Jag älskar barnen som kallar mig pappa. Känner en enorm tacksamhet för att det blev jag. Även om jag lika ofta känner oro och tomhet inför det. Försöker skaka bort den känslan idag. Mirakeldagen.
Allt har förändrats. Allt fortsätter att förändrats. Men i den förändringen är jag deras pappa. Inget kan förändra det.
Morgonstopp
Fast på Örebro C. Tågen söder om Mälaren går inte. Banarbete pågår. Sommaren är här. Snart är den här tågvändan med pendling flera gånger i veckan över. Skönt. Det finns ingen livskvalitet i resorna. Jobbet är roligt, resorna är det inte. Sitter på Espresso House. Dyr frukost. Dålig frukost. Läser om toppmötet i Singapore. Tänker på ett kort telefonsamtal jag hade igår kväll. Som gjorde mig och en annan människa glada.
Behöver mer sånt.