Just nu tävlar hela Sveriges intellektuella elit i om att smartast och bäst dra ned Jimmie Åkessons brallor. Jimmie är partiledare för Sverigedemokraterna. Ett parti som med all säkerhet kommer in i Sveriges riksdag efter valet nästa år.
På något sätt är det viktigt att brallorna dras ned. Men risken är att de som gör det nöjer sig där. Efter en intellektuell knock. Problemet, som jag ser det, är dock mycket större. Jag tror inte att rationella och logiska argument får de människor som röstar på Sverigedemokraterna att ändra åsikt. Xenofobi bygger ju liksom på dumhet från början. Sverigedemokraterna behöver inte vara logiska. Det är inte det deras väljare vill ha.
Deras väljare kommer från ett land som är byggt på lokaltidningsbesvikelser, bitterhet, uppgivenhet och proppmättnad. Delar av Sverige som ser sin storhetstid på industrimuseer, hembygdsgårdar och gamla vykort. Delar av landet som förlorat de flesta grundläggande förutsättningar för ett gott liv. Där människor behöver någon att skylla på. Någon att vara rädd för. En fiende. Eftersom de inte orkar vara bittra på sina egna beslut.
Bitterhet botas knappast med übercool storstads-smartness. Bitterhet botas nog bäst med respekt och kärlek. Men, kan vi lära oss att respektera Jimmie och hans väljare? Det måste vi. De har också rätt att finnas och tycka. Det betyder dock inte att vi ska avhålla oss ifrån att visa att dumhet är just dumhet.
Jag vet inte hur, tror nog inte ens att det går, de etablerade partierna ska göra för att få så många röster själva att det inte räcker till Sverigedemokraterna. Och kanske är det just där problemet ligger.
De etablerade partierna har inget att komma med längre. De partier som säger sig vilja förändra den värld vi lever i just nu har kommit med samma argument sedan ångmaskinens dagar. Jag tror det är något nytt som efterfrågas. Och i Sverigedemokraternas land är det partiet det enda nya. Som verkligen vill förändra något.
Där ligger den stora sorgen med hela den här grejen. Som alldeles för få reflekterar över. Att det bara är en minoritet av Sverige som har förutsättningar för att vara , eller vill vara, en del av världen. Tack vare den politik som byggde och raserade landet. På en och samma gång.
Nu gör vi det igen. Lite snabbare och lite effektivare. Men, i själva verket blir resultatet detsamma. Utanförskap, underdogkänsla och revanschlust. Riktat åt helt fel håll. Genom att mobba ut de här människorna på grund av deras idioti sänker vi oss till deras nivå. Genom att döma ut deras vi-och-dom skapar vi ett annat vi och dom. Det är korkat. Bjud in dem istället. Låt dem tala till punkt. Igen, och igen. Ställ vänliga frågor, be dem förklara tydligare. Låt dem tala till punkt. Igen. Igen. Igen. Till slut kommer de höra sig själva. Och inse att det de säger är det dummaste någon sagt på mycket, mycket länge. Det kommer få dem att rodna hela vägen in till märgen.
Utan att mobben behövde dra ned brallorna på någon.
Svensk korruption
I dagens nyhetsflod snappar jag upp två sköna markörer på det som många tror inte finns, nämligen svensk korruption. Självklart finns den, inte minst på arbetsplatser där omsättningen av personal är låg och den yttre granskningen lägre.
I Landskrona har kommunala tjänstemän i många år utnyttjat socialbidragstagare. Men, ingen kommer straffas eftersom det snarare varit en allmänt utbredd kultur än några enskilda personers verk. Så om många gör fel är det ok, på något sätt. Jag hoppas att skattebetalarna i Landskrona funderar på vad deras skattepengar går till.
Radio Stockholm sänder från en aktion där några kvinnojourer ska lämna över protester till länspolismästare Carin Götblad. Vad de protesterar mot? Jo, att det verkar stört omöjligt att få manliga poliser som misshandlar kvinnor de lever med fällda. Att kvinnor som lever med poliser är rättslösa.
Sverige. Världens bästaste land. Ibland har även vårt land byxorna nere.
Trettioplus skriver bäst om SD
Idag har det skrivits friskt om det faktum att Sverigedemokraterna fått publicera en debattartikel hos Aftonbladet. Jag har bara läst EN klok analys av grejen, inte helt otippat på Trettioplus. Läs den.
Bloggtips: En ful fan
OK, här är ett lästips för den som är det minsta intresserad av verkligheten bakom tjänstemannafasaden. Tipsades om den av min vän Trettioplus. Kommer läsa den med stort intresse. Känner igen mig i en del av de få inlägg som hittills finns. Så här skriver bloggaren:
Jag är en grå mus i offentlighetens Sverige. En av alla de som knyter näven i fickan. Som ser, hör, och tycker. Men aldrig högt. En Svensson i namnets sämsta bemärkelse. Den här bloggen är min terapi för överlevnad i korruptionens näste. Kommunen.
Du följer bloggen på http://enfulfan.blogspot.com/
Män som hatar kvinnor
Johan Esk, sportkrönikör på DN, har lanserat en ny lösning på ledarskapet för det svenska herrlandslaget i fotboll. Han föreslår att Sven-Göran Eriksson och Pia Sundhage borde få uppdraget. Ett spännande förslag med Sveriges två mest internationellt meriterade tränare/ledare. Han, med finfina meriter från europeiska ligor och framför allt det engelska landslaget. Hon har tränat världens två bästa damlandslag och dessutom vunnit OS-guld.
Men, Sverige utformas av män. Män som hatar kvinnor (utom när det handlar om knulla). Så kommentarerna på DN:s webb är förväntat testeroniga och alldeles underbart dumma i huvudet. Och samtidigt alldeles förbannat deprimerande. De avslöjar nämligen var mitt land står och är på väg. Ett reaktionärt gubbvälde helt utan lust att förnya sig.
För de som står för något nytt är alldeles för få. Det finns en bra bok som heter Fotboll förklarar världen. Nu finns den också i kort-kortform på DN.se. Läs Esks förslag och kommentarerna.
Case closed.
För övrigt: Varför skulle Pia Sundhage lämna rollen som förbundskapten för USA:s damlandslag (ett av världens bästa) för att bli assisterande i det svenska herrlandslaget (knappast ett av världens bästa)? Vi kanske inte ska utgå från att uppdraget att bli förbundskapten för de svenska herrarna är det bästa tränarjobbet i världen.
The State of the Union
Troligen borde jag bara strunta i det, men jäklar vad jag är trött på den uppgivna, sunkiga inställning många människor här på södra sidan stan har till sin omgivning. Offentliga byggnader ser ut som något Gud glömde kvar på sextiotalet. Men, trettio år sjavigare. Det är hål i gatorna, vägbyggen ingen förstår och som aldrig tar slut, skräp, trasiga fönster på skolor och lite till. Utanför det administrativa centret hänger en fransig EU-flagga och liksom fångar hela grejen.
Det sanna Sverige. Eller åtminstone den sanna södra sidan. Vi borde snygga till den och oss själva. Släppa det här gamla unkna underdog-perspektivet.
Tre saker från idag
- Kents låt Töntarna svänger lika kallt som hösten. Jag gillart.
- Jag har tröttnat på alla gubbar som kör om mig på trettiostreckorna utanför de tre skolor jag passerar på väg till kontoret. Ska försöka hitta någon som säljer sidewinders på nätet. Att köra skitfort utanför skolor är så jäkla respektlöst.
- Hoten från idioter som får Hammarbys styrelseordförande att avgå lär knappast göra det lättare för laget att hänga kvar i allsvenskan. Kanske fler som behöver köpa sidewinders.
The Age of Stupid
The Age of Stupid Trailer Feb 2009 – SD from Age of Stupid on Vimeo.
OK, jag vet professionellt att alarmistiska budskap inte påverkar människors beteende i någon positiv riktning. Personligen går jag dock igång på den här typen av budskap och har ganska stora förhoppningar på filmen The Age of Stupid. Den känns jättebra mellan lokaltidningsbesvikelser och filmen Idiocracy. Om den är så bra som jag hoppas kommer den vara ett ganska tydligt globalt fingeravtryck för mänskligheten år 2009.
Radhusboendet, självbyggandet, bitterheten
Ikväll ska jag följa med Camilla på fest. Hennes klinik ska ha kalas och respektive får följa med. Festen hålls i ekobyn Understenshöjden där en av kollegorna på kliniken bor. En spännande plats och ett spännande projekt jag hört mycket om. Så jag googlar lite och hittar denna lilla film. Jag trodde den skulle inspirera, men den slutar bittert.
Och jag kommer plötsligt ihåg varför vi bor i villa. Vårt tidigare radhusboende hade ungefär samma bittra omgivning. De gamla självbyggarna avskydde i princip oss som flyttade in och våra barn. Vi som inte lyft ett finger. Som inte byggt själva. Som var friska. Och hade jobb. Som inte prioriterade låtsasprojekt för att få fortsätta bygga. Som inte tyckte livet gick ut på att hänga över en spade i Fristadsbyxor samtidigt som vi snackade skit om grannarna.
Ja, jag vet att alla inte är så. Men jag kände igen mig i den lilla filmen. Och blev för första gången på mycket länge glad över att jag bor som jag gör.
Står upp för Anna Anka
Jag vet inte vilka som är dummast i huvudet. Anna Anka och de andra Hollywoodfruarna eller alla skitfina människor som nu koketterar med sitt eget intellekt genom att såga Ankan och de andra puckona jäms med fötterna. Att bekämpa dumhet med dumhet, dryghet med dryghet och intolerans med intolerans går inte. Så alla ni som säger att Ankan är korkad, vad gör det er? Ni som dömer en annan människa. Skrattar åt hennes val. För att berättiga era egna.
Ni slår in en dörr som inte ens finns. Faktum är att det inte ens finns en vägg som den dörren kan sitta i. Lägg ned. Det enda bra med den här diskussionen är att jag lärt mig att det faktiskt finns en människa som har det utomjordiskt coola namnet Anna Anka.
Världsklass.