Hanna har acklimatiserat sig på sin nya skola och verkar trivas alldeles utmärkt. Med busskortet är hon mer eller mindre självgående. Hennes värld har blivit lite större och hon kontrollerar den själv. Fotbollssäsongen är slut och innebandyn är det som håller henne igång. Blodsockret ligger bra och det senaste besöket på diabetesmottagningen visade att hennes hba1c sjunkit och nu ligger kalasbra. Vid höstens utvecklingssamtal visade det sig att Hanna fortfarande är som en svamp när det gäller kunskap och har lärt att lära sig.
Hanna hjälper mig på jobbet då och då. Ibland för att tjäna pengar, ibland för att bara hjälpa till. Men modellandet tycker hon bara motvilligt är ok.
Näringslivsstrategier möter prinsessor
Går direkt från ett möte där vi diskuterat näringslivsstrukturen i Södra Stockholm 2030 till dagis där jag hämtar två flickor som direkt när vi kommer hem byter om till prinsessor som bubblar högljutt om prinsar, kyssar och blommor.
Ibland är livet bara fantastiskt.
Fars dag
Utan att ha handlat något går mina varmaste hälsningar ut till följande pappor idag:
Per-Åke, min egen pappa. En alldeles särkilt bra sådan.
Sen tycker jag följande pappor ska sträcka på sig:
Perra
Magnus
Bror
Daniel
Markus
Fredrik
Arne
Henrik
Fredrik
Göran
Per
Harry
Gunnar
Jan
Masse
Erik
Hans
Urban
Och så alla pappor till de fotbolls- och innebandytjejer jag ser varje vecka. Vi är bäst.
Allihop.
Comeback
23 år efter att min pappa slutade som fotbollstränare och jag åkte ur laget gör jag comeback. Den här fuktkalla lördagen spelades nämligen en stormatch på Stuvsta IP:s konstgräs. 30 föräldrar som vanligtvis står och tittar på när Stuvstas F96:or spelar fick nämligen själva stå för underhållningen under 2×25 minuter.
Uppvärmningen var jobbig. Två varv runt planen följt av diverse intervallövningar innan avspark.
Camilla och jag fick börja på bänken. Sen gick vi in i backlinjen. Motståndarlaget malde ned oss med säkert passningsspel och bättre teknik. Efter ett par byten hamnade jag på topp men kände mest att jag sprang utan boll. I andra halvlek fick jag återta min gamla position – som målvakt. Ställdes aldrig på några egentliga prov, men två frilägen resulterade i motståndarmål. Gjorde också ett par riktigt pajasinsparkar.
Vi i röda laget spelade på toppen av vår förmåga, men idag räckte det inte. Till slut har vi förlorat med 1-4, men hänger inte läpp. De flesta av oss överlevde matchen. En skada av allvarligare karaktär renderade enligt rapporter senare på kvällen i ett gipsat knä, och det känns naturligtvis både tragiskt och onödigt. Dock var det inte något fult eller ovarsamt spel som orsakade skadan och en häftig vändning som ett knä inte uppskattade.
Arrangemanget känns som en seger. För alla. Det var oerhört kul.
I mitt nästa liv
I mitt nästa liv kommer jag aldrig, under några som helst omständigheter, gå med på att lämna barn på dagis. Aldrig. Är så fruktansvärt trött på att starta varenda jäkla vardag med tvång, gnäll och dåligt humör.
Skitmorgnar. Veckan kommer säkert bli riktigt bra.
Iskallt överallt
För första gången på ett par veckor står vi på iskalla Stuvsta IP för att se Hanna och hennes kompisar spela fotboll. Idag var det iskallt överallt, även på plan. Bollstanäs var bättre på varje position och vann rättvist med 4-0. Men, det kommer förstås gå bra för Stuvstas tjejer i framtiden. Närmast på tisdag.
Livet från den ljusa sidan
Igår kväll träffade jag mitt senaste brorsbarn igen. Värmen som sprider sig i kroppen när jag håller henne är fortfarande kvar i kroppen. Det är något alldeles fantastiskt med bebisar.