Hämtar Hanna på skolan. Ser städat och fint ut. Åttorna som hänger utanför dörren ser mer frusna än läskiga ut. Men, Hanna är eld och lågor när vi sätter oss i bilen. Jag frågar om det varit kul, hon svarar:
Det var värsta festen. Musiken var jättelåg och allt ät- och drickbart tog slut efter en och en halv timme. Sju killar spydde och jättemånga gick runt och grät.
Låter förvisso som rätt många fester jag varit på. Inte minst nyårsfester. Nu visar sig dock att sexornas fest gav dessa symptom av ganska oskyldiga skäl. Killarna hade tydligen tävlat om vem som kunde dricka mest bål, och den som dricker femtio glas läsk lär behöva spy. Vi kan kalla det sockerförgiftning.
Tråkigt, men en lärdom.
Anledningen till gråtandet är ännu höljt i dunkel, men rykten sprids och Hanna har pratat om allt från världens undergång till smittsamma sjukdomar. Jag har lugnat henne med att världen fortfarande stått kvar under tiden hon varit på fest.
Hatten av för de föräldrar som såg till att sexorna fick ha festen. Jag känner mig inte riktigt redo att ta ett sådant ansvar ännu. Det känns jobbigt för min Barbapappa-själ att hantera så sköra hormoner.
