Ella pratar med Camilla på Skype, Hanna har kompisar här som ska sova över och jag går ut och röker ibland.
Det regnar i Stockholm
Idag faller regn över Stockholm. Det ryktas om åska senare. Barnen och jag har haft en lugn förmiddag, men nu skruvar vi upp tempot och tar oss till Hammarby sjöstad för att besöka Fine Food och Adidas Outlet. Bara Hanna släpper telefonen och kommer överens med sin kompis V om vilken film de ska se på bio ikväll.
Barnen och jag
För barnen, mest Ella, är det som ett straff att bara ha pappa hemma. Därför kommer jag jobba hårt den här helgen. På att vi ska ta det lugnt och göra sköna saker. Ikväll åt vi pannkakor och fattiga riddare. Sen åkte vi och handlade lite förnödenheter till morgondagens frukost. Barnen fick glass innan vi åkte hem och tittade på Kung Fu Panda.
Och pratade med mamma på Skype.
Lilla barnet upptäcker make up
Hon stod tålmodigt framför spegeln och målade sig.
Ett enda problem i skolan
I morse var jag på utvecklingssamtal med stora barnet. Det visade sig att allt går bra på alla sätt och att hon bara har ett problem relaterat till kunskap och lärande. Att hon inte riktigt får nog med stimulans. Hon lär sig för snabbt och har ofta tråkigt i skolan för att uppgifterna är för lätta.
Vad säger man?
Hanna skriver så jag får tårar i ögonen
Hanna har skrivit en bok. Och illustrerat den. Allt som en skoluppgift som pågått under hela läsåret. Den handlar om ett antal personer som bor i samma hus, eller samma port. Jag bläddrar i den och läser. Har följt utvecklingen av den lite på avstånd sedan i höstas, men nu hinner jag bläddra igenom den färdiga produkten. Mitt stora barn skriver så bra och på ett sätt som berör mig, så jag vänder mig diskret bort och torkar bort en liten tår som inte kommer av pollenchocken. Stolt över vad och hur hon skriver, rädd för det lätt vemodiga draget som genomsyrar berättelsen. Känner igen många av mina egna tankar och jag vill helst inte att alla dessa ska föras vidare till henne. Hon är värd mer än så.
En av karaktärerna i hennes berättelse är en snubbe som bara klär sig i svart och vitt och är en ganska dyster typ. Som ibland lever upp och är glad. Kanske är likheten med verkliga personer bara en slump. Kanske inte.
På besök hos de stora barnen
Ella och jag tog oss efter att vi jobbat klart för dagen till Hannas skola. Där var det nämligen dags för den traditionella familjedagen då barnen visar upp vad de kan och vi föräldrar tindrar med ögonen samtidigt som vi pratar med varann. Hanna var väldigt tydlig med att hon krävde att jag skulle komma. Självklart tar jag mitt föräldraansvar och gör det. Mest för att få se vad hon och hennes kompisar visar upp. Väl på plats visar det sig att Hanna mest var ute efter lite fickpengar och inte hade nån större lust att släpa runt på mig och lillasyster.
Hon håller på att växa ifrån mig, mind you. Vilket är mer än bra.
Så när jag kikat lite på skolbarnens prestationer stod jag mest och frös i min kavaj på den blåsiga skolgården samtidigt som Ella passade på att roa sig lite. Tankarna som flög runt i mitt huvud samtidigt var ganska patetiska och gick ut på att det inte är klokt vad det stora barnen växer. En del är knappt barn längre. Tjejer jag torkat tårar på vid olika grusplaner under min tid som fotbollsledare är idag snart lika långa som jag själv, med smink och massa andra attribut.
Känslor och barn
Alldeles nyss hörde jag en dialog som lät så här:
C: Hanna, du har fått KP i dag.
Hanna: JAAAAAA!
Kamratposten är grejen. För stora barnet.
Lilla barnet å sin sida hade en fallout med bästisen idag. När jag kom till dagis satt Ella i knät på en av pedagogerna och hulk-grät. Bredvid satt bästisen och grät i samma takt. Anledningen? De ville sitta på samma ställe på gungbrädan och började tydligen bråka på riktigt för första gången. Det gjorde bägge tjejerna alldeles känslostormiga. Chockade satt de där och hulkade. Bästisen upprepade förlåt, förlåt och försökte krama Ella. Ella stötte bort henne.
Men när vi gick hem sa hon i alla fall hej då. Så jag tror hon har sin bästis kvar.
Hej då Star Wars, hej Kill Bill
Stora barnet har blivit en tuffing. Nu är det inte längre Star Wars som är favoritfilmserien. Nu är det Kill Bill som gäller. Hon har bytt fåniga rymdisar mot en stentuff och skitarg hämnerska.
Jag tror jag gillar det. Häromveckan såg hon hela Kill Bill vol 2 på YouTube. I massa olika delar, utan text. Hardcore.
Nationella riktlinjer för diabetesvård
Har just läst igenom ett pressmeddelande från Socialstyrelsen som handlar om nya nationella riktlinjer för diabetesvården. Har också läst igenom sammanfattningen av dessa preliminära riktlinjer. Språkligt var det en ganska torftig upplevelse. Byråkratsvenska möter medicinsvenska. Riktlinjerna är säkert bra, diabetesvården behöver liksom övrig sjukvård hela tiden utvecklas. Men jag tycker det är lite lustigt att ordet barn inte alls förekommer trots att antalet barn som diagnositiseras med typ 1-diabetes fördubblats i Sverige de senaste tjugo åren.
Jag är förstås oerhört färgad av min egen situation som pappa till två flickor med denna diagnos. Men, under de år som vi levt det livet har jag noterat att en majoritet av de nyheter som kommer ut i allmänna nyhetsmedier och tar upp diabetes handlar om diabetes typ-2. Inte så konstigt med tanke på att den också ökar.
Men något säger mig att de som lobbar för denna diagnos får mycket större utrymme i det offentliga rummet och i de intresseföreningar som driver diabetesfrågor. Anledningen är enkel. De är vuxna och kan tala i egen sak. Barnen är små, och ingen lyssnar på dem. Det är upp till oss föräldrar att driva den frågan.
Nu fick jag lust att skriva boken om hur det är att leva med diabetes som förälder. Igen. Om jag någonsin får någon att finansiera den lovar jag att den inte kommer vara skriven på byråkratsvenska. Eller medicinlingo.