Hanna har skrivit en bok. Och illustrerat den. Allt som en skoluppgift som pågått under hela läsåret. Den handlar om ett antal personer som bor i samma hus, eller samma port. Jag bläddrar i den och läser. Har följt utvecklingen av den lite på avstånd sedan i höstas, men nu hinner jag bläddra igenom den färdiga produkten. Mitt stora barn skriver så bra och på ett sätt som berör mig, så jag vänder mig diskret bort och torkar bort en liten tår som inte kommer av pollenchocken. Stolt över vad och hur hon skriver, rädd för det lätt vemodiga draget som genomsyrar berättelsen. Känner igen många av mina egna tankar och jag vill helst inte att alla dessa ska föras vidare till henne. Hon är värd mer än så.
En av karaktärerna i hennes berättelse är en snubbe som bara klär sig i svart och vitt och är en ganska dyster typ. Som ibland lever upp och är glad. Kanske är likheten med verkliga personer bara en slump. Kanske inte.