Hos psykologen pratade jag idag mycket om ställtid, mobil-/sociala medier-/nyhets-/informationsmissbruk. Saknaden efter en plats eller ett tillstånd av närvaro och lugn. Såna saker. Riktiga saker. Senare under dagen var jag med på ett fantastiskt fint möte där jag fick vara med och diskutera idéer med nya entreprenörer. Öppet, förtroeligt, tillitsfullt och levande. Så väldigt levande. Känner att det är grejen.
Vadå?
Jo riktiga möten. Levande människor som pratar om viktiga saker och litar på varandra. Där vill jag vara hela tiden. Där vill jag känna att jag duger och har en plats. Svårare än så är det inte. Alltså är det dit jag ska. Ska bara reclaima min positiva syn på människor och omvärlen först.
En fin dag
Känner att hunden måste få ut och springa. Känner att jag måste andas. Så vi åker ut till landet hon och jag. Jag hinner jobba i lugn och ro. Lite läsning, lite frågeformulerande och lite annat. Vi tar en lång skön promenad ned till den nu tomma stranden. Där möter vi en gammal kvinna och en nästan lika gammal liten pudel. Pratar lite. Busar lite. Solen kommer fram och värmer mitt ansikte. På eftermiddagen sitter jag och jobbar på altanen med laptopen i knät. Tjock stickad tröja och septembersol. Väntar nu på att en hantverkare ska komma och kolla stugan för att kunna lämna offert på installation av luftvärmepump.
Jobbar, lyssnar på radio, leker med hunden. Samtidigt. En fin dag. Älskar att vara på landet.
Overkligheten
Ligger i sängen på landet. Har haft en fin helg med goda vänner från Stuvsta. Ella har hängt med sin bästis Vilma. Jag är lite trött. Lite ledsen och lite sur. Har ingen lust att åka tillbaka till stan. Veckan som kommer kulminerar den här idiotisommaren som jag planerat så fantastiskt dumt. Idag är det officiellt höst och OpenART stänger. Loppet är kört nu. Jag brände upp en sommar till utan att vara ledig.
Här och nu säger varenda cell i min kropp – LIGG STILL! Men, jag reser mig och packar ihop. Det är dags att vända tillbaka. Till det som många kallar verkligheten.
Overkligheten alltså.
Det här med politik
Jag är medlem i två politiska partier. Igår kväll ringde en kvinna som är engagerad i ett av dem. Det partiet har börjat sin process med att hitta kandidater till de olika valen nästa år – riksdag, landsting och kommun. Det visar sig att någon har nominerat mig som kandidat till Riksdagen och Landstinget, som representant för det partiet. Jag avböjde direkt eftersom jag:
- Inte är aktiv medlem
- Inte är förankrad i partiet
- Inte är beredd att äventyra mitt företagande
- Inte är beredd att stressa ännu mer eller avskärma mig ännu mer från min famiilj
Någon gång i framtiden kommer jag ta det här steget. När är oklart. Jag känner mig både smickrad och lockad över någon faktiskt sett mig och velat föra fram mitt namn i en sådan här process. Men inte här och inte nu.
Att bryta ett missbruk
Försöker avsluta en treårig sejour med Losec. Så här fyra dagar utan tabletterna är resultatet att det som tidigare bara gjorde ont i magen nu också gör ont i hela strupen upp till svalget. Dessutom luktar hela jag som en syrafabrik. Försöker dock hänga i. Tänker att om jag tar mig igenom de kommande fyra veckorna utan Losec, då är jag färdig med den medicinen för ett bra tag framöver. Stresstest, liksom.
Äsch
Jag fortsätter driva företaget ett tag till. Gjorde ju vinst andra kvartalet också.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
En lång väg tillbaka
Dags att ta sig tillbaka till möten och seminarier. Efter att ha sovit ut tar jag en lång promenad runt de norra delarna av Visby innanför muren. De vackra gränderna, konstutställningen i domkyrkan, dofter och färger i Botaniska trädgården och så strandpromenaden. Sköna intryck innan jag tar mig tillbaka till de mer befolkade stråken vid Almedalen, Donners plats och Hästgatan där jag träffar en annan förnyelsebyråkrat. Vi funderar på att starta någon form av poddcast. Kan bli något.
I kyrkan stod ett skepp där människor lagt lappar där de skrivit saker de vill skicka med skeppet. Oro, ångest, kärlek, lust, glädje och mängder av andra känslor. Ett skepp kommer lastat. Med liv. Jag skrev en egen lapp med darrig handstil. Blev ganska berörd av de där lapparna.
Att bli liten en stund
Fem dagar in i Almedalsveckan. Behovet av andra ljud är stort. Tofta är en bra plats att fly till. Att bli liten. Sitta en stund. Kisa in i solnedgången. Lyssna på vågorna. Räkna sandkornen. Försöka tömma huvudet.
Sex veckor ensam
Nu har det gått drygt sex veckor sedan jag isolerade mig vid mitt skrivbord hemma på Hamnplan. Känns som sex år. Intressant och lärorikt. Kommer aldrig utsätta mig för något liknande igen. Åtminstone inte när jag förväntas kunna arbeta och vara produktiv samtidigt. Status efter sex veckor:
- Självförtroendet lågt.
- Självkänslan låg.
- Smärtan i bröstet och huvudvärken gör att jag funderar på vad det är i mitt sätt att leva som kommer döda mig – hjärtinfarkt eller stroke?
- Jag tror att jag levererar, men får för lite feedback på om jag gör det eftersom de jag jobbar åt/med inte sitter här i lägenheten.
- Jag borde vara på väg att fasa ut jobbterminen nu, men istället är det mer intensivt än någonsin.
Planering. Är inte min grej. Just nu betalar jag ett visst pris för det. Men, å andra sidan, jag är halvvägs till skolavslutningen och får avlösning. Och med lite tur har valpen Vilda nu blivit så pass rumsren att jag kan flytta tillbaka till kontoret om någon vecka. Det finns alltså hopp. Heja.